Konkurrens och kvalitet

Konkurrens är en sak, en logik och ett sätt att tänka och agera. Kvalitet är något helt annat, mer av en känsla. Alla som har försökt hitta en klar och allmängiltig definition på begreppet kvalitet har gått bet. Kvalitet är flyktigt, diffust och en egenskap som är kontextbunden. Äpplen och päron alltså, två helt skilda aspekter av kultur. Ändå för vi dem samman, ändå utgår vi okritiskt från att det ena leder till det andra, att det existerar ett kausalt samband mellan konkurrens och kvalitet.

Arrangemanget utgår från ett fundamentalt och förödande tankefel. Och när de förväntade resultaten uteblir finns ingen plan B, så då intensifieras konkurrensen i en fåfäng förhoppning om att kvaliteten ska komma om bara konkurrensen blir tillräckligt hård. Alla ska konkurrera, överallt. Ingen är ju motståndare till kvalitet, så vad annat finns att göra? Jo, det ska jag tala om. Dagens bloggpost handlar om det obefintliga sambandet mellan konkurrens och kvalitet och om alternativa metoder för att uppnå bästa kvalitet, i första hand i utbildningssystemet och i forskningen, men även på andra håll.

Utgångspunkten för resonemanget är att det handlar om människor, om det som händer mellan människor. Såväl konkurrens som kvalitet är mellanmänskliga fenomen och handlingar, och det handlar om relationella egenskaper. Konkurrera gör människor mot varandra, och kvalitet är en kollektiv, kulturell överenskommelse. Detta gör att både kvaliteten och konkurrensen kommer att se olika ut beroende på vem som konkurrerar, vad konkurrensen handlar om och vilka som bedömer resultatet. Inget av detta är givet på förhand, det avgörs i stunden, mellan de berörda parterna. Kulturen sätter ramarna, bestämmer reglerna och utgör måttstocken när frågan (om kvalitet uppnåtts och om parterna uppträtt etiskt riktigt i kampen) slutligen avgörs.

Konkurrens, vad är det? Kamp och tävlan mellan två eller fler parter som vill vinna. Det jag vänder mig mot är att fokus hamnar på vinsten. Kontraktet ska bli vårt, kosta vad det kosta vill. Problemen som eventuellt uppstår som ett resultat av att vi kämpar om signaturen med likvärdiga konkurrenter får vi ta itu med sedan, när kampen vunnits. Detta upplägg gör att det oerhört lätt skapas en känsla av att allt är tillåtet, i kampens hetta. Orsaken till detta är att syftet är så gott. Kvaliteten blir ju bättre, kostnaderna (för samhället, om det handlar om en upphandling) lägre och utförandet effektivare. Ingen vill ha sämre, dyrare och ineffektiv ... vad det nu är man konkurrerar om. Det finns således inget inneboende moment i upplägget som kan stoppa processen om den går överstyr. För ju mer konkurrens desto bättre (kvalitet), så är det bestämt och den "sanningen" kan och får inte ifrågasättas. Alltså ser vi idag, på allt fler områden, en kollektiv kamp till döds. En evig jakt mot effektivitetens och kostnadernas absoluta nollpunkt. Vi har skapat en kultur och ett samhälle där ingen någonsin kan slå sig till ro eftersom konkurrensens kvarnhjul mal överallt, hela tiden. Alla tvingas ständigt anstränga sig mer för att inte bli en förlorare. Alla kontrolleras, utvärderas och känslan av att vara påpassad tar sig innanför huden och påverkar en även hemma i ensamhet.

Hur ser det ut i och hur påverkas skolan av tankemodellen. Betyg är ett hett ämne i dessa dagar, och kraven på fler betyg, tidigare ligger helt i linje med konkurrenslogiken. Björklund är positiv till betyg och han skyr inga medel i kampen. Han bryr sig inte ens om vad forskare på området säger, för alla som ifrågasätter paradigmet har fel, per definition. Läser i SvD vad Christian Lundahl som forskat om betyg och som utvärderat olika länders bedömningssystem säger.

Vissa länder med tidiga betyg ligger högt i resultat, men det går inte att se något samband på gruppnivå. I stället är det annat i ländernas skolsystem som påverkar resultaten, menar forskarna.

– De här jämförelserna, som ofta görs i politiken, är problematiska. Det kan funka bra med exempelvis tidiga betyg eller uppförandebetyg i ett land, men att det ger bra resultat där betyder inte att det kommer att göra det i Sverige, säger Christian Lundahl, professor i pedagogik vid Örebro universitet som håller i forskningssammanställningen.

– Man bör vara väldigt försiktig med att säga att så här gör de i en del länder och då får de här resultaten. Den forskning som jobbar med landjämförelser brukar varna för det.

Ett lands kultur, traditioner och historia ligger bakom hur utbildningssystemet ser ut och vad som fungerar, menar han. Det är heller inte alltid samma sak som jämförs i de olika länderna. Ibland kan det handla om skriftliga omdömen, trots att ett land kallar det för betyg. Det kan också handla om att man sätter betyg i några enstaka ämnen i lägre årskurser.

Det betygsforskarna däremot ser är att inget annat EU-lands betygssystem verkar ha reformerats lika intensivt som det svenska. Utifrån slutsatserna varnar de nu politikerna för att gå för snabbt fram.

– Att i nuläget gå ner i åldrarna med betyg, när det finns så tydliga varningssignaler i forskningen – framför allt med hänsyn till dem som har det svårast i skolan, tycker vi inte är att följa idén att skolan ska vila på vetenskaplig grund, säger Christian Lundahl.

Den enda vi vet och kan säga säkert är att ingen vet exakt vad som leder till bättre kunskaper och god kvalitet i skolan. För det handlar inte om det, det handlar om konkurrens. För konkurrens leder till kvalitet, för så är det bestämt och alla som ifrågasätter den heliga övertygelsen har fel, även om forskning entydigt visar något annat. Det handlar om makt och det handlar om kultur. Friskolereformen är samma andas barn och den motiveras med samma argument: Låt utförarna konkurrera så ökar kvaliteten. Det som gör den frågan särskilt problematisk är att kvaliteten i skolan är en parameter som inte kan eller får konkurrensutsättas, för den är reglerad i lag och läroplan. Skolan ska vara likvärdig för alla, oavsett utförare. Det man konkurrerar om är således något annat, och det är högst oklart vad. Tydligast handlar det om om politiker som konkurrerar om väljare genom att erbjuda valfrihet, vilket är en minst sagt krystad logik. När skolorna konkurrerar med varandra och när det handlar om deras egen (ekonomiska) överlevnad kommer sådant som betyg, datorer till eleverna och annat att bli betydelsefullt. Kunskapen hamnar därigenom allt längre från fokus, med ansvarigas goda minne, för den aspekten har inte med saken att göra. Kunskapen garanteras av upplägget och i utförandet. För detta finns det heller inga belägg, det finns däremot gott om indikationer på motsatsen, på betygsinflation och sjuknade kunskaper.

Forskningen är också konkurrensutsatt. Och det gör att allt mer fokus riktas mot annat än kvaliteten i arbetet, för det är i enlighet med rådande kulturellt upprätthållna logik garanterad i upplägget och utförandet. Konkurrensen leder till att forskare måste producera sådant som kan mätas, för annars går det inte att konkurrera. Kunskap, kvalitet och verkligt vetande är alldeles för diffust för att konkurrera om. Därför räknas det antal artiklar och citeringar, och därför jämförs storleken på forskningsanslagen, för det är det enda som går att konkurrera om. Att ingen lyckats visa att det per definition leder till mer och bättre kunskap och kvalitet spelar ingen roll, för den frågan är tabu. Och det spelar inget roll att bildningen satts på undantag och humaniora marginaliseras allt mer, som en konsekvens av konkurrenslogiken. Kartan gäller oavsett hur terrängen ser ut, för så är det bestämt. Den som inte gillar läget får söka sig någon annanstans.

Resten av samhället så, hur ser det ut där? Alla krigar mot varandra om ett stadigt krympande antal anställningar och det man konkurrerar med är lönen och effektiviteten. När företagen tvingas pressa sig allt mer för att vinna kontrakten pressas de anställda allt mer, enligt logiken att det är bättre att ha ett jobb än att inte ha något. Och när livets oförhandlingsbara krav pockar på uppmärksamhet riktas blickarna mot skatten, och politikerna som också konkurrerar lockas att lova sänkningar, som leder till att konkurrensen blir ännu lite hårdare. Ingen vinner på detta. Eller vänta lite, alla är så klart inte förlorare. Direktörerna och styrelseproffsen klarar sig alltid, för de tjänar på att insynen i företagen är dålig. Och det måste den vara, för annars tillintetgörs konkurrensen. Därför kan det som händer i SCA fortgå, med maktens och allmänhetens goda minne, för konkurrens är per definition bra och alla som ifrågasätter den logiken betraktas som bakåtsträvande glädjedödare. Därför blir jag glad när jag läser en kritisk och väl underbyggd analys av fenomenet i SvD. Där skriver Helena Sundén (generalsekreterare för Institutet mot mutor) bland annat följande.

Det är inte för att en transparent företagskultur är viktig i största allmänhet som det är så nödvändigt att frågan om bolagschefernas jaktresor kommer upp till ytan.

Och det är inte för att det finns något självändamål i att hänga ut enskilda politiker som tycks företräda sina privata intressen som frågan om jäv och intressekonflikter ständigt återkommer i debatten.

Det är för att korruptionen i sig, oavsett var den smyger sig in i vårt samhälle, är ett virus som slår så hårt att den kan skada allas vår tilltro till demokratin och till våra demokratiska värderingar.

Står vi fast vid att konkurrens per definition är bra tvingas vi acceptera att transparens, tillit och trygghet är dåligt och ska motarbetas till varje pris. Det sättet att resonera resulterar i att det växer fram en kultur som gynnar egenskaper som jag har svårt att se att någon tycker är positiva. Ändå fortsätter vi, förblindade av övertygelsen om att konkurrens leder till kvalitet, överallt, alltid.

Frågan om vad kvalitet är lämpar sig synnerligen illa för att avgöras i konkurrens, det är en alldeles för komplex fråga som riskerar att krossas mellan kombattanter som i stridens hetta bara har en enda sak för ögonen, att vinna, till varje pris. Samtal är ett mycket bättre sätt att tänka och agera, både i skolan, forskningen, arbetslivet och samhället.