Dagens Nietzsche, det ofärdigas poesi

Så snabbt som möjligt ska vi nå målet och bli klara. Vi bedöms, betygsätts och någon annan ger oss det godkännande vi behöver för att bli fullvärdiga medlemmar av samhället. Vi rangordnar och listar. Vid varje givet tillfälle ska allt optimeras. Endast det bästa är gott nog. Organiseringen av samhället ser ut så, på det sättet är samhället ordnat. Det finns bara ett litet problem med detta sätt att tänka och det låter jag Nietzsche beskriva:

277.

-- Illa nog! Än en gång samma gamla historia! Då man byggt färdigt sitt hus upptäcker man att man i förbigående lärt sig något som man dessvärre hade behövt känna till -- innan man började bygga. Det evigt förtretliga "för sent!" -- Melankolin i allt färdigt!....

Är det månne detta vi kämpar med idag, perfektionens och det färdigas melankoli? Håller vi på att kontrollera och administrera oss till döds? Frågan är inte tagen ur luften, den springer ur en djupt känd rädsla över det vi gör med varandra, mot bättre vetande. Skolan blir allt mindre av en skola och allt mer av en kontroll- och legitimeringsinstans som sorterar samhällets medborgare. Den som efter genomgången utbildning, med stöd i kunskaperna som kurserna gett, inser vad man vill egentligen, kan säkert känna igen sig i det färdigas melankoli. För då är det för sent, då har du fått din chans. Få saker gör mig så upprörd som det sättet att se på kunskap och utbildning, för det är ett gigantiskt slöseri, inte bara med ekonomiska resurser, utan med humankapital och mänsklig kompetens och initiativförmåga.

Läser om vården på DN-Debatt och stärks i övertygelsen om att vi har massor att lära av Nietzsche. Där pekas på samma problem som i skolan, och visar sig samma oförmåga bland ansvariga att göra något åt problemet. Mer av samma kan aldrig vara vägen fram!

Det förekommer till och med att det tas fram rutiner för att följa upp befintliga rutiner. Problemet är att nya styrdokument kräver förankring, utbildning och organisation. Trots alla rop om underbemanning inom svensk hälso- och sjukvård så tillhör vi de länder som har absolut flest läkare och sjuksköterskor per tusen invånare. Men samtidigt vet vi att en läkare redan i dag i genomsnitt lägger mindre än hälften av sin tid på patienten. Merparten av tiden går till andra uppgifter som bland annat administration. Fler rutiner riskerar alltså att leda till ännu mindre tid för patienterna – samtidigt som att inget tyder på att mer dokumentation i sig leder till ökad patientsäkerhet. Snarare tvärtom. Det är dags att tänka nytt och rätt.

Önskan att bli färdig leder här till att organisationen dignar under sin egen administrativa tyngd och vården är på väg att raseras inifrån, paradoxalt nog i sin iver att bli färdig och utses till bäst i klassen. Gunilla Hult Backlund, generaldirektör, Inspektionen för vård och omsorg, avslutar debattartikeln med följande ord som rimmar väl med Nietzsches filosofi.

Det behövs en kultur där vi ser en välinformerad patient som en viktig resurs och medaktör i vården. I arbetet med att få till stånd denna förändring behöver även Ivo och andra myndigheter ändra arbetssätt. Vårt arbete ska i lägre grad resultera i nya riktlinjer hos vårdgivaren, men i insikter och verktyg för effektivare dokumentation, kommunikation och patientmedverkan.

Det behövs en kultur som inte är fixerad vid att bli färdig och som inte strävar efter att bli bäst i alla lägen och till varje pris. Bara så kan vi undgå melankolin och de växande problemen som vi idag dras med i snart sagt alla samhällssektorer. Vad vi behöver är en kultur och ett socialt klimat som bejakar det som är på väg, en kultur som aldrig har som mål att bli klar. Framförallt behövs mer samverkan, mellan människor och över gränser. Kritiskt tänkande och tid för reflektion skadar heller inte. Tänk till exempel på resandet, på infrastrukturen i allmänhet och kollektivtrafiken i synnerhet. I morse, liksom så många mornar tidigare var tåget försenat, och det var ingen olyckshändelse. Det är det i princip aldrig, även om personalen som arbetar på tåget vill få det att verka så. Uppfinningsrikedomen över nya och varierade förklaringar till varför man är sen just idag kan aldrig skyla över det faktum att förseningarna ytterst handlar om bristande underhåll och en oförmåga att förstå att infrastruktursatsningar kräver UNDERHÅLL mer än något annat. Ändå är det inte detta man satsar på, man satsar istället (eller vill i alla fall satsa) på höghastighetståg!? Jan-Eric Nilsson, professor i transportekonomi vid Statens väg- och transportforskningsinstitut, VTI, skriver i dagens GP om saker som i ljuset av Nietzsches tankar får ökad angelägenhet. Han avslutar debattartikeln med följande ord.

Också jätteprojekt kan vara motiverade. Hur bra eller dåligt ett projekt är beror på kostnader och nytta: Ju billigare det går att få till bättre förutsättningar för resor och transporter, desto mer troligt är det att sådana investeringar representerar en god resursanvändning. Inget land blir rikt på att genomföra projekt som kostar mycket men används lite. Det behövs oberoende räknenissar för att belysa samhällsnyttan även av de stora projekten.

Så länge vi strävar efter att bli färdiga, efter att nå målet, kommer vi att få leva med problemen och dras med melankolin. Men först om och när vi kan förmå oss att se poesin i det ofärdiga, det som är på väg att bli, kan vi hoppas på att problemen i dagens samhälle, som alla har med dyrkan av det färdiga, det perfekta samt den eller det bästa att göra, kan lösas, eller snarare upplösas.

Melankolin håller oss i ett järngrepp och den raserar samhällets skydd mot det oväntade och gör det sårbart för hot såväl inifrån som utifrån. Vi bör aldrig bli färdiga, vi bör istället bejaka det ofärdiga. Istället för att leta efter den eller det bästa bör vi GÖRA det bästa av dem och det vi har, här och nu. Livet går inte i repris och vi kommer aldrig att lära av våra misstag om bara det som är färdigt och fullbordat räknas.