Tänker vidare, om kunskap, öppenhet och poängen med att vara säker i sin osäkerhet

Morgonens bloggpost fick ett överväldigande gensvar. Det gläder mig, för det visar att det finns ett behov av och ett sug efter fördjupad analys och ett intresse för kunskapsteori. Det lovar gott för utbildnings- och kunskapsåret 2015 och det är nödvändigt om, till exempel, frågan om läxor inte ska urarta till en kunskapsfientlig debatt som fastat i en hämmande låsning där det bara handlar om för eller emot, vilket är en bedrövlig förenkling av ett komplext problem som saknar enkla lösningar och där tänkare som Popper verkligen behövs. Glädjande nog visar Helena von Schantz på Brännpunkt idag, i sitt bidrag till just den diskussionen, att risken att vi hamnar där inte är överhängande trotsa allt. Hon skriver.  

Språkläraren Pernilla Alm vill se ett läxförbud i skolan (Brännpunkt 27/12). I gengäld utlovar hon minskad stress, ökad likvärdighet och höjda resultat i Pisa. Men det är inte för mycket arbete, utan för litet, som har gjort att Sverige är det land som rasar snabbast i världen i internationella mätningar, och klassresor sker inte utan hårt arbete. Läxor behövs sålunda både för resultaten och för likvärdigheten. Slopade läxor innebär också en maktförskjutning från eleven till läraren. En maktförskjutning som blir särskilt allvarlig i en skola som varierar i kvalitet från huvudman till huvudman. Vill vi ha en likvärdig och bra skola behöver vi läxor.

I en skola utan läxor styrs resultaten av lärarnas skicklighet, elevens förkunskaper, hemmiljö och begåvning, snarare än av elevernas egna mål, ambitioner och arbetsinsatser. En maktfaktor är förstås hur man som elev hanterar själva skoldagen, men det är en faktor eleverna inte helt kan styra. Struntar man i att koncentrera sig eller tappar man koncentrationen? Finns det arbetsro? Tillräckliga förkunskaper? Är undervisningen adekvat? Hemma styr eleven själv över rum, tid och upplägg och över om läxorna alls blir gjorda. Hemma får eleven övervinna hinder utan kamrater, utan lärare, utan facit. Läxorna är en inkörsport till det ”livslånga lärandet”, en påminnelse om att det är eleven, inte läraren, som är huvudpersonen i och förutsättningen för den egna inlärningen.

Jag är lärare för att jag vill lära och för att jag vill utmanas i mitt tänkande, tillsammans med medmänniskor vill lära, tillsammans med mig. Jag är inte lärare för att ge kunskaper eller för att administrera ett antal kurser och jag är det inte för att rapportera in betyg. Jag är lärare för kunskapens skull, och den kräver stort eget engagemang. Utan det rasar kunskapen och med den försvinner själva fundamentet för ett hållbart och öppet samhälle. Läxor är en hjälp till självhjälp mer än något annat och debatten borde inte handla om för eller mot, utan om hur och varför. Och på dessa frågor finns inga givna svar. Att arbeta med sådana frågor är också ett led i arbetet med ett livslångt lärande, en ständig strävan efter att förstå det som grunden aldrig går att förstå, i alla fall inte fullständigt och en gång för alla. Sökande alltså, verktyg för att bana sig väg i okänd terräng, det är vad vi behöver. Inte sanningar att kasta i varandras ansikten. Och det är vad Poppers vetenskapsteoretiska- och samhällspolitiska projekt handlar om. 

Vetenskapsteoretikern och bloggaren Christopher Kullenberg har lämnat en klargörande kommentar till min förra bloggpost. Vill lyfta hans tankar och svara på dem, eller snarare samtala vidare med hjälp av dem, här, där jag föreställer mig att fler nås av dem. Kullenberg är mer hemma än jag i Poppers tankar och jag lär mig av det han har att säga.

Anderssons artikeln är aningen förvirrande pga att det finns så många fack och -ismer i hennes begreppsapparat. Jag tror att de skymmer mer än de klargör.

Det är nog så och det var detta som fick mig att skriva min post. Gillar att det inte landar i en kritik av Andersson, för det hon gör är långt viktigare än det hon skriver. Hon lyfter in Popper i samhällsdebatten och för det ska hon ha en stor eloge. Om hon inte gjort det hade vi inte haft detta utbyte av tankar, vilket får mig att än en gång komma att tänka på att "en sprucken vas håller längst", för den är man mer rädd om, den tar man inte för given. Samma gäller för tankar. En ogenomtänkt tanke är lättare att reagera på och tänka vidare med hjälp av, för ett vattentätt argument hämmar samtal oavsett om det är korrekt eller ej. För det tvingar den som ska reagera att tappa ansiktet om invändningen inte står inparitet med tanken man invänder mot. Vi kan och har mycket att lära av Popper och om Lena Andersson är den som sätter igång en sådan process bör vi lyfta på hatten och välkomna det, även om bidraget lämnar en del övrigt att önska. Kullenberg fortsätter med följande klargörande.

Poppers fantastiska upptäckt, att kunskap kan växa genom att vi falsifierar (motbevisar, vet mindre), måste man verkligen anstränga sig för att kalla "postmodernistisk". Popper är antiessentialist i jämförelse med Platon, visst. Men i relation till modernismen är ändå Popper helt kompatibel med det moderna sociala ingenjörskapet, det moderna projektet om stegvisa framsteg och förnuftets härskande över dogmerna (vetenskapliga såväl som religiösa osv.).

Det är verkligen en fantastisk upptäckt, att vetandet kan växa genom att fokus riktas mot problemen med det vi håller för sant, istället för att försöka bevisa det man vet. Den som anklagar antiessentialistiska tankar för att vara kunskapsfientliga har verkligen inte förstått storheten i Poppers tankar om vetenskap. Andersson fastnar i fällan att behandla tankarna som dikotomier, som antingen eller. Som jag läser Popper och så som jag ser på kunskap handlar det inte om för eller mot, utan om en dialektik och en utmaning att förena det som inte går att förena. Det är ur det förhållandet som komplexiteten i kulturen växer och att förenkla det som är komplext är att reducera det och förvandla det till något annat, till något som går att hantera. Och den fällan har beskrivits av Niels Bohr som menar att det största felet som kloka människor begår är att leta efter nycklarna i ljuset, för att där går det att leta, även om man vet att svaret ligger någonstans i mörkret. Som jag förstår Bohr är hans tänkande också fundamentalt antiessentialistiskt. Både han och Popper säker svar som är bättre, genom att förkasta det som inte fungerar. Tänk om det var detta vi lärde ut i skolan, att kunskaps nås genom ständigt sökande, genom hår eget arbete, tillsammans med andra. Tänk om vi var ödmjuka inför kunskapen och vetenskapen. Bara så kan ett öppet samhälle byggas, underifrån och utifrån fria individers eget ansvar. Att överföra ansvaret för lärande till läraren, till systemet är exakt vad Popper varnade för och ville motverka. I alla fall är det så jag läser honom och därför jag uppskattar hans tankar. Och därför trivs jag här, tillsammans med kloka tänkare som Andersson och Kullenberg, som fortsätter.

Popper har falsifieringen och den skoningslösa kritiken som garant för att vi kan veta mer genom att veta mindre. Det är bara så som vi kan ersätta Newton med Einstein, Linneus med Darwin etc. Popper menade att det är bara genom att vi har en antiessentialistisk ide om sanning i kombination med en institutionaliserad kritik som vi kan göra framsteg. Detta är mycket mer än ett eko av Kant, det är en vetenskapsfilosofi för nittonhundratalets höga modernism.

Här ser jag vägar fram för den svenska skolan som håller på att gå i baklås, med kunskapsras som följd och en snedvriden syn på vem som ska göra jobbet och missriktad omsorg om elever och studenter. Kunskap är en icke-linjär process, ett sökande i okänd terräng efter svar som man inte hade en aning om var de man sökte, förrän man finner dem och inser att de fungerar. Idag gör vi tvärt om, vi lyssnar bara på den som kan "bevisa" att hen har rätt, även om Popper och andra har visat hur orimligt det är att se på kunskap på det sättet, som en produkt som kan framställas efter produktionstekniska principer hämtade från näringslivet. Popper är dock inte svaret! Jag håller med Kullenberg om att även Popper och alla andra som vill vara med i sökandet måste utsättas för kritik.

(Popper hade sedan fel på några punkter, framförallt missade han att falsifiering i praktiken sällan var så enkel som han hade föreslagit, observationerna var fortfarande teoriimpregnerade. Och att falsifieringen drogs med ett liknande problem som induktivismen, dvs. hur många motbevis krävs för att vi ska överge en teori?)

Det är inte genom vattentäta svar kunskapen växer, utan i enträget och kritiskt sökande efter ökad förståelse för vad det innebär att leva, enskilt och kollektivt, på jorden. Säkerhet riskerar att leda till slutenhet och det leder till att man slutar lyssna. En sådan skola och ett sådant utbildningssystem riskerar att stänga samhället och är enligt Popper en fiende till kunskapen, öppenheten som krävs för att samhället ska bli långsiktigt hållbart.

Kunskap handlar inte om det vi vet säkert, utan om sökande, i mörkret efter svar som fungerar. Kunskap handlar om att hålla fast vi svaren som fungerar, bara så länge som de fungerar och bara där samt när de fungerar. Kunskap handlar vidare om att förstå att inget är givet, att allt är öppet och att nyfikenhet och osäkerhet är viktigare än säkerhet i strävan efter bättre vetande.

Tack Lena Andersson, tack Christopher Kullenberg och tack Karl Popper och alla andra. 2015 har börjat och oändligt är vårt (kunskaps)äventyr!