Från det att jag tackat ja till erbjudandet att arbeta
med förstudien om lastbilsförare gick allt i rasande fart. Det var med spänning
jag kastade mig ut, för det skulle kunna leda till mer arbete längre fram, om
Volvo var nöjda. Två månader var bara början, sedan skulle resultatet
utvärderas. Några dagar efter att jag talat med Bosse kom inbjudan på posten
(detta var innan internet slagit igenom på allvar) om mötet på Volvo. Först då
insåg jag att det var på allvar, att jag nog faktiskt skulle kunna bli doktorand.
Jag meddelade lärarna på Idéhistoriska institutionen att jag beslutat mig för
att hoppa av B-kursen som just skulle börja. Jag brände mina skepp och satsade
allt. Det fick bära eller brista.
Dagen innan mötet på Volvo möttes jag och Magnus på
Valhallabadets café. Det var en solig dag. Jag kom dit tidigt. Satt och läste i
väntan på att klockan skulle bli 11, då vi skulle ses. Jag var nervös, men det
kändes ändå bra. Nervositet kan och bör man göra till sin vän, det är en
oundviklig känsla, en biologisk reaktion på en kulturell situation. Som hunger,
inget farligt. Känslan går över när man gjort det man är nervös för och efteråt
känns det bättre än innan. Det är en av livets alla lärdomar, som jag lärt
genom att inte låta rädsla, osäkerhet, bristande självförtroende eller något
liknande hindra mig att göra det jag vill. När jag säger till mina studenter
att, fake it till you make it, säger jag det med stöd i just sådana
erfarenheter som jag skaffade mig under de där danande och livsdefinierande
dagarna runt årsskiftet 1996/97.
När Magnus kom talade vi om mötet, vad jag skulle säga
och erbjuda. Och så talade vi om klädsel, om vad vi skulle ha på oss. Det är ju
ändå höga tjänstemän och chefer vi ska träffa, sa vi. "Kavaj är det
längsta jag kan sträcka mig till", sa Magnus. Och jag höll med. Vi enades
att vi som etnologer och humanister nog trots allt förväntades klä oss lite
bohemiskt, så kavaj var ändå ett stort steg. Så fick det bli. Sedan skildes vi
åt.
På vägen hem från mötet, i bilen på väg hem till Lerum,
var det som världen förändrats. Varifrån kom alla lastbilar? Där jag tidigare
sett bilar såg jag nu lastbilar, i massor dessutom. Samma känsla eller
upplevelse, perspektivskifte som drabbat mig när jag blev föräldrar och
plötsligt såg barnvagnar till höger och vänster. Och så där är det ju, när man
väl får upp ögonen för något, när ens intresse väckts och blicken riktas mot
något nytt ser man det "överallt". Väl hemma ringde jag omgående till
min frus fasters man. Han ägde en lastbil och hade kontakter. Jag frågade om
jag fick åka med honom en dag, och om han kände någon som körde fjärrbil som
jag möjligen skulle kunna fråga om jag fick åka med några dagar. Jag fick
positivt besked på båda frågorna. Och därmed var projektet i rullning.
Äntligen!
Innan mötet med folket på Volvo hann jag med att åka
lastbil en dag med fruns släkting, som arbetade med transporter i Skaraborg.
Han sov aldrig i bilen. Jag mötte upp i Sollebrunn tidigt en morgon. Sedan
hjälpte jag honom, samtalade om arbetet, branschen, kollegor och lastbilar. Det
kändes bra att börja i det lilla, tillsammans med en bekant. Sent på kvällen
när jag släpptes av hade jag fått en inblick i livet på vägen, i spelet mellan
distributör och godsmottagare och lastbilsförarnas vardag. Fylld av intryck
åkte jag hem och satte mig sedan att skriva ner alla intryck i den nya
fältdagboken som högtidligt införskaffats för ändamålet.
När dagen var inne och jag satt i foajén till Volvo
Lastvagnars huvudkontor i Lundby på Hisingen kände jag mig redo, men mer nervös
än på mången god dag. Ännu hade min ansökan till doktorandtjänst accepterats.
Det bidrog till nervositeten, men Magnus lugnade mig och sa att jag skulle
presentera mig som doktorand. "Klart det går vägen. Det blir bra det
här!". Plötsligt kom det ett gäng, intill färgen på slipsen, identiska
direktörer, som passerade oss. Två etnologer med stora ögon blinkade menande
till varandra. Detta var en annan värld än akademin. Här var vi utbölingar och
på besök. Hur skulle det gå? Hur skulle vi tas emot? Hur skulle det bli?
Efter en stund kom folket från Umeå, med Tapio Alakörkkö från
Designhögskolan i spetsen. Och representanter för några andra
akademiska parter som jag nu bara har vaga minnesbilder av. När vi presenterat
oss för varandra hörde vi någon ropa. Och jag log inom mig när jag vände mig om
och fick se en kille bara lite äldre än mig, i stickad kofta, jeans och grova
skor, som hälsade oss välkomna. Här hade vi klätt upp oss, och därmed avslöjat
våra fördomar om näringslivet. Nåväl, det tog udden av nervositeten och blev en bra
början på projektet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar