En lyssnande kultur

Ingen lyssnar på någon idag. Okej, jag överdriver, men det känns så ibland. Jag är lika delaktig som "alla" andra, självklart. Det finns allt mindre tid att dels lyssna, dels verkligen ta någon annans tankar på allvar. Att omsätta klokskapen i handling, som i sig kräver både tid, intresse och en vilja att anstränga sig blir därmed allt svårare för allt fler. Om ingen lyssnar kommer snart ingen att tala, och därifrån är steget inte långt till tankens och tänkandets utarmning. Kulturskymning är ett ord som allt oftare kommer för mig.

Är det bara jag som håller på att bli en bitter gammal gubbe som längtar efter en tid som flytt, efter intellektuell utmaning och samtal som går på djupet? Den möjligheten finns, jag vet. Och vem är jag att klaga egentligen, jag som trots allt är privilegierad, som faktiskt blir lyssnad på och även läst. Jag som till och med får betalt för att tänka och tala. Fast om jag känner så, tänker jag, om jag ser att utrymmet och möjligheterna, tiden för och förmågan att, lyssna och reflektera, minskar och utarmas. Hur är det då ställt i resten av samhället? Och jag vill faktiskt också ha någon att lyssna till, att samtala och utbyta tankar med. Kultur är resultatet av ömsesidigt utbyte, ingen envägskommunikation!

Snubblar över en krönika av Nina Björk i DN. Blir glad, för jag är tydligen inte ensam.Samtidigt blir jag ledsen, för även hon är inne på samma tankespår. Även hon reflekterar över om det har med ålder att göra, att tanken om att mycket var bättre förr allt oftare föresvävar oss som föddes på 1960-talet.

Jag vet så klart att i dag är adjektivet ”äldre” synonymt med adjektiven ”föråldrat” och ”förlegat”. Men hur konstigt det än kan låta i samtida öron så var inte alla nu döda människor idioter. Tvärtom kunde de ibland förstå saker och ting som vi inte längre förstår. Det samma gäller antagligen för oss. När vi en dag är döda kommer vi inte att alla att ha varit idioter. Till exempel förstår de flesta av oss i dag att mänsklig vilja inte är detsamma som betalningsförmåga. Låt oss vara rädda om det vi – än så länge – ser.

Alla nu döda människor var inte idioter, så klart! Och väldigt många av oss som fortfarande lever och som har många år kvar att fortsätta lyssna och lära, har massor att bidra med i byggandet av framtidens samhälle. Det är inte genom att låta varje ny generation uppfinna hjulet som mänskligheten utvecklas; det är genom att lyssna och lära av andra, varandra och av dem som levt före och gjort misstag som nutidens människor kan dra nytta av.

Det som får Björk att avsluta sig krönika på detta sätt är en iakttagelse hon gör, om en tanke som håller på att bli allt vanligare, framförallt i USA, men den håller på att bli vanlig även här. Det handlar om missförståndet, eller den cyniska vägran att inse skillnaden mellan viljan att ha och förmågan att betala. Björk skriver.

År 2009 gav Bruce Springsteen två konserter i sin hemdelstat New Jersey. De dyraste biljetterna kostade 95 dollar, vilket var ett underpris. Rolling Stones hade just tagit 450 dollar för de bästa platserna under sin turné och Springsteen kunde ha tagit samma pris och ändå fyllt arenorna. Men med tanke på sin stora arbetarklasspublik ville Springsteen hålla priset förhållandevis lågt.

Detta ledde till en omfattande svart marknad, där företag köpte upp de billiga biljetterna för att sedan sälja dem vidare till dem som var beredda att betala högre priser. Ett bra eller dåligt förfarande?

Här har vi ett problem som saknar enkel lösning, ett komplext problem. För att upplösa problemet, vilket är det enda som leder till ett varaktigt resultat och ett bättre och mer hållbart samhälle, krävs att vi verkligen lyssnar på olika röster och andras tankar. Det krävs dessutom reflektion och tid att vända och vrida på problemet. En konsert med Bruce Springsteen vill många se, både fattiga och rika. Och det går inte att lagstifta varken mot rikedom eller fattigdom. Så hur ska vi göra? Eller ska vi överhuvudtaget göra något? Allt oftare, det är det som oroar mig, tycks det som om även högt utbildade människor och makthavare resignerat instämmer i den uppväxande generationens: ORKA. Vad händer när även forskare ger den utvecklingen legitimitet? Björk fortsätter.

Det är Michael J Sandel, professor i politisk filosofi i Harvard, som i sin nyöversatta bok ”Vad som inte kan köpas för pengar” berättar om vilka som kunde gå på Springsteens konsert 2009. Sandel beskriver hur en kollega till honom, nationalekonomen Greg Mankiw, har försvarat sådana här svarta marknader. Mankiw konstaterar att marknader över huvud taget är ett bra sätt att fördela nyttigheter så att dessa ”kommer de konsumenter till del som sätter störst värde på dem”. Mankiw skriver i ”Principles of microeconomics” att just ”svartförsäljning av biljetter är ett exempel på hur marknaden skapar ett effektivt utfall” – här kommer ”nyttigheterna” i händerna på just dem som ”sätter störst värde på dem, mätt som betalningsvilja”.

Denne Mankiw, författare till en av de mest använda läroböckerna i nationalekonomi i USA, tror alltså att man kan mäta människors vilja i deras förmåga att betala. Att den som är benägen att spendera mest pengar på någonting också är den som vill någonting mest. Och omvänt: om du inte vill betala för någonting vill du heller ingenting – oavsett om du över huvud taget har några pengar du kan uttrycka din vilja i.

Den typen av lösningar är symptomatisk för vår tid. Den typen av tänkande och handlande, att det är viktigare att hitta ett mått och att mäta än att kritiskt reflektera över vad som händer med samhället om vi börjar implementera tanken. Att jämställa en individs betalningsförmåga med hens vilja, är djupt cyniskt. Sådana tankar är ett större hot mot mänskligheten än alla atombomber i världen, för börjar vi tänka så har vi snart inget SAMHÄLLE. Samhället är det vi gör tillsammans, är något som både förpliktigar och kräver förpliktigande. Att reducera allt till pengar kräver ingen intellektuell förmåga alls, det är det samma som att ge upp alla ambitioner. Orka bry sig liksom. Och visst, jorden går inte under om inte alla har råd att se Bruce Springsteen, så klart. Men överfört till skola, vård och omsorg är det kanske inte lika självklart att alla är lika entusiastiska över att ledande ekonomer sprider sådana tankar till politiker här hemma. Ett sista citat från Björk manar till eftertanke.

”Liberalismens fader” John Locke stod i sin ”Two treatises of government” från 1690 för den då radikala tanken att alla människor föds fria och jämlika, att människor ”födda till samma naturliga fördelar och till bruket av samma förmågor, också bör vara varandras jämlikar utan underordning eller underkastelse”. Av en sådan tanke följer naturligt att alla människor också har samma rätt till jordens frukter, att ”jorden och alla lägre varelser tillhör alla människor gemensamt”. Samtidigt var Locke, i andra delen av sin traktat, ute efter att försvara privat egendomsrätt och ekonomisk ojämlikhet. På slingriga vägar fick han också ihop de två motsatta utgångspunkterna mänsklig jämlikhet och ekonomisk ojämlikhet.

Det intressanta här är att Locke i sitt klassiska verk över huvud taget ägnar så mycken tid och omsorg åt att motivera den materiella ojämlikheten. Att han uppenbarligen kände ett stort behov av en sådan motivering. För oss barn av senkapitalismen har diskrepansen mellan jämlikhet i teorin och ojämlikhet i praktiken blivit så naturlig att vi sällan känner det motiveringsbehov som Locke kände. Diskrepansen väcker helt enkelt inte längre samma obehag som den väckte hos Locke. Vi har blivit blinda för det han såg.

Tanken att alla föds fria och jämlika är vacker, men om vi nöjer oss med det och överlåter åt individerna själva att se om sitt hur och bevaka sina rättigheter kommer det över tid oundvikligen att leda till att några får det bättre, och när dessa skaffar barn kommer barnen i nästa generation inte längre enbart vara beroende av och utlämnade till sin egen frihet och förmåga. Betänk att en procent av jordens befolkning ensamma äger lika mycket som alla vi andra äger tillsammans. Ställ deras vilja att se Springsteen mot en hängiven metallarbetare som levt och andats hans musik sedan 1970-talet. Vem vill mest, och spelar det någon som helst roll för möjligheten att se och uppleva Springsteen? Den som anser att pengar är ett bra mått på mänsklig förmåga är cynisk, för det är omöjligt att i dagens samhälle blunda för hur det faktiskt ser ut. Läs artikeln från igår i Aftonbladet till exempel. Eller titta på YouTube filmen, Distribution of wealt.

Att utvecklingen kan fortsätta beror på att förmågan att lyssna håller på att utarmas. Tiggaren som sitter utanför affären hemma, som sover i ett slitet tält under bron. Hur kan någon tro att grundproblemet löses om vi förbjuder tiggeri? Det kan bara den som tänker, orka bry sig. Bara den som söker enkla lösningar kan leva i (den ogrundade, naiva) förvissningen om att allt är frid och fröjd och att marknaden löser ALLA problem. Bara den som inte vill veta kan hålla sig oinformerad om sakernas tillstånd.

Jag har ingen lösning, men jag vet hur vi tillsammans kan öka möjligheterna att samhället ska bli mer hållbart och framtiden mer ljus, för alla. Lösningen är att börja lyssna, att värna lyssnandet, utbytet av tankar, att samtala mer och att sluta söka enkla lösningar. Det finns inga genvägar, den som hävdar något annat är aningen naiv, eller har en dold agenda. Och om inte du och jag orkar lyssna och tänka kritiskt, vem ska då göra det?