Onsdag. Regn. Och vi som skulle på utflykt. Halv nio gick båten till Lyngör. En mycket vacker ö, som jag mins den. Fast jag minns inte längre så mycket av själva utflykten, bara att den gav mig fler chanser att samspråka och lära känna, utan att behöva blotta min akademiska osäkerhet. Stämningen i gruppen var lättsam, många hade varit med flera gånger förut och kände varandra sedan tidigare. Och så länge det handlade om socialt umgänge var det oproblematiskt för mig, för jag var inte purung, hade rest en del och här talades det inte om teorier som jag bara vagt kände mig bekväm med. Under den fria dagen fick jag dessutom respit från oron över vad jag skulle tala om på fredagen. Jag hade en titel och en hel del fragment och tankar, uppslag och idéer, men jag behövde ett detaljerat manus för att kunna säga något vettigt. Ett moment 22, för ett manus kunde jag bara få till om jag kände mig säker på vad jag skulle tala om och det var alldeles för mycket och på tok för rörigt än så länge. Jag sköt det därför framför mig och njöt av samvaron och naturen.
På väg tillbaka till Tromöy klarnade det upp, och efter lite vin på rummet var jag redo för förfest på verandan. Klockan sju skulle det bli grillfest och sedan jamsession. Stämningen var på topp, kvällssolen lyste och grillen spred en känsla av förväntan. Varje krets hittade enligt instruktionerna en egen plats att vara på och vi hämtade maten som skulle tillagas från kansliet. Fisk i folie. Det smakade, till skillnad från maten för övrigt under veckan, fantastiskt. Jag har inget dåligt att säga om NSU, förutom maten på Hove gård. Till frukost och lunch fick vi resterna från kvällens middag, indränkta i majonnäs. "Det var värre förra gången vi var här", sa någon. "Då var det flera som blev sjuka av maten ...". Fast det kunde jag ta. Det var en lågt pris att betala för att få del av det jag fick ta del av under veckan, som nu led mot sitt slut, oroväckande snabbt. Kämpade med att hålla de tankarna borta. Koncentrerade mig på festen, på de nyvunna vännerna, och njöt av känslan.
Efter maten och vinet och solen och de uppsluppna samtalen var tankarna på fredagen som bortblåsta. Jag var där och då och tog vara på stunden. Jag var full och lycklig, kände hopp och brydde mig inte om något annat än att ha så roligt som det bara gick. Vi dansade i ring och det kändes som en familj formerats där på ön, en maskulinitetsfamilj. Och jag kände mig som en del av den, nästan som en fullvärdig medlem. I alla fall på kvällen, så länge jag hade alkohol i blodet. Tänker idag på hur mycket oro jag besparats och hur ännu mycket bättre det hade känts där och då om jag vetat vad som låg framför mig. Fast hade jag vetat hade känslan inte varit lika värdefull. Om jag vetat att jag skulle vara med och bygga upp den svenska maskulinitetsforskningen några år senare hade dagarna på ön kanske inte alls levt kvar som de gjort i mitt minne. Där och då stod allt på spel och framtiden var vidöppen, allt var värdefullt och förspilld tid förkastlig. Det var nu eller aldrig, så kände jag.
Flera av maskulinitetskretsens deltagare spelade i band och det jammades på scen. Och sedan klev Ulf Mellström upp och körde ett stand-up-nummer. Jag var del av något stort kändes det som. Av en slump hade jag inte bara hamnat där, jag hade dessutom hamnat i den bästa kretsen, bland de bästa människorna. Och den känslan fyllde mig med mod och tillförsikt. Jag minns hur bra det gick att dansa den kvällen, hur det liksom kändes som inget kunde stoppa mig, som om allt jag gjorde blev bra. Jag var ett med musiken och dem jag dansade med. Det var mitt sätt att göra avtryck och känna delaktighet. På dansgolvet vad det jag som förde, jag som bestämde takt och riktning. Där var jag trygg och vågade ta för mig.
Sedan slog ångesten till och jag kände mig tvingad att bryta upp, innan jag kom allt för nära och innan alkoholen hade fått mig att göra något jag skulle ångra. Jag tog mig till mitt rum och satte mig att försöka skriva på mitt manus. Det gick inte alls. Jag tog en promenad och sökte mig tillbaka till festen, men då var den slut. Såg på avstånd hur ett stort gäng drog iväg på efterfest på någons rum. Kände mig utanför igen. Tvingade mig tillbaka till rummet och manuset, men somnade av utmattning och vaknade först sent nästa dag. Trött, bakis och skräckslagen.
Solen lyste igen. Det gjorde dagen och känslan jag bar på lite lättare att uthärda. Jag längtade efter kaffe, det var det enda jag tänkte på när jag jäktade till till salen. Astrid som jag dansat en del med med kvällen innan och som jag ofta sökte mig till, för hon tog sig an mig på ett sätt som jag uppskattade väldigt mycket och fortfarande känner tacksamhet för, hörde min längtan och såg min besvikelse när det visade sig att kaffet var slut. "Jag tog det sista är jag rädd", sa hon. "Fast jag egentligen inte var sugen ... av gammal vana". Hon tittade ner i koppen, sedan tittade hon på mig och sträckte fram koppen med kaffe. "Du får den", sa hon. Och jag tackade och drack den med glädje, även om det var både socker och grädde i den. "Du ser ut att behöva det mer än jag", sa hon. Omsorgen fyllde mig med värme, inte bara den omsorg som visades mig just där, utan omsorgen som hon visade mig under hela veckan. Det kändes ofarligt att vara i hennes närhet, för hon hade stor integritet och visade tydligt att hon inte var intresserad av mig, inte på det sättet. Däremot var hon intresserad av att samtala med mig och hon delade med sig av sina erfarenheter, sina akademiska drömmar och planer för framtiden. Hon är en av alla vänliga, tillmötesgående människor som jag mött på vägen mot akademin och som hjälp mig öppna dörren ditin. Och jag sög i mig allt, lärde mig massor och drabbades gång på gång av mitt dåliga självförtroende, fast i hennes och övrigas närvaro vågade jag fortsätta trots att jag var rädd. Skillnaden mellan det hon berättade och den hon var, och jag och mitt liv, var enorm. Den klyftan, den akademiska avgrunden, måste jag övervinna och ta mig över, tänkte jag när jag lyssnade. Jag stod utanför, medan hon och alla andra befann sig säkert på andra sidan. Det var dit jag vill och det var nu eller aldrig. Det måste gå.
Minnena flyter som sagt samman och programmet ger ingen hjälp. Vet inte om det var denna dag jag lyssnade på Philip Lalander, men det han talade om minns jag dock väl. Han höll hov där framme och hans berättelse vad både intressant, analytisk och handlade om saker som låg mig nära, sker som jag stärktes i tron om att även jag skulle kunna syssla med. Manlighet och alkohol. Tre ungdomsgäng, tre olika sätt att hantera och använda alkohol. En kristen gemenskap som helt tog avstånd från alkoholen, om den gruppen talades det inte så mycket. Ett gäng mediestuderande tjejer, som det talades lite mer om men ändå nästan inget i jämförelse med den grupp av politiskt aktiva liberalkonservativa killar som var anförandets huvudnummer. Lalander talade med inlevelse om sina upplevelser och jag minns fortfarande dammsugaren som antog närmast mytiska proportioner för killarna i deras initiationsriter. Vad de gjorde med den och om den faktiskt användes var höljt i dunkel, men den fungerade ändå som en symbol på samma sätt som alkoholen, för en speciell typ av manlighet. Stämningen i rummet var uppsluppen och frågorna var många. Samtalet om studien och ungdomarna fortsatte på rasten, vilket var en annan av alla sakerna jag uppskattade. Att även om det var ledigt och semester så handlade umgänget och samtalen om viktiga, vettiga, intellektuella saker.
Vi var alla olika, men ändå lika i det att vi sysslade med något som vi brann för. Kanske var den insikten den viktigaste för mig, insikten om att det inte den man är som betyder något, utan vart man är på väg och vad man vill.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar