Årets första riktigt tidiga morgon. Klockan ringer vid fem. Upp och ut till bussen. På Centralen vid halv sex, lagom till att caféerna öppnar. Först i kön: "En kopp kaffe, tack", sedan ca 30 minuter koncentrerad läsning. Hej Nietzsche, det var ett tag sedan. Innan jul någon gång. Då var det kaos och mental utmattning. Nu efter några veckors ledighet är det ro, inspiration och tillförsikt, även om det detta år, denna termin, var svårare att komma igång än någonsin. Fast nu är jag igång, nu börjar jag få upp farten. Ser fram emot denna den sista terminen med omställningspengar, vilket gör att jag kan få lite mer tid och ha lite större marginaler, att göra det jag menar att alla som befinner sig i den akademiska världen borde få tid att göra alltid: Läsa, skriva, lära. Med mindre krav och mer tillit kan jag söka kunskapen där den finns och där jag kan ta mig fram, jag kan följa mina intressen och använda förkunskaperna och kompetenserna jag skaffat mig under alla år av studier, forskning och arbete med kunskap. Att detta är något jag och alla andra bara kan göra i undantagsfall är som jag ser det ett stort problem och ett allvarligt hot mot Sverige som kunskapsnation.
Forskningen om den högre utbildningen utgår från ett elittänkande som gör att bara ett ytterst litet fåtal av dem som disputerat lyckas. Bara omkring 10 procent av de ansökningar som lämnas in av hoppfulla aspiranter, som lagt månader av arbete på ansökningen, kommer att bli vinnare i RJs och VRs lotteri. För det är så klart ett lotteri. Ingen tänkande människa kan tro att skillnaden mellan olika forskare skulle kunna vara så stor att det skulle spela någon avgörande roll och att det skulle motivera den arbetsinsats rom till ingen nytta utförs av resterande 90 procent av forskarna. Lägg därtill det faktum att ungefär hälften av medlen som beviljas för forskning försvinner i administrativa kostnader, vilka schablonmässigt dras från den beviljade summan och slöseriet antar groteska proportioner, som jag har oerhört svårt att se nyttan med. Därför, på rationella grunder och med stöd i evidens, tog jag beslutet för några år sedan att inte delta i den meningslösa jakten på pengar. Jag väljer att lägga den tiden på det som jag sökte mig till högskolan och forskningen för, nämligen studier och sökande efter kunskap. Jag blev inte forskare för att fåfängt söka pengar, jag blev det för att lära mig saker och för att få tillgång till och utveckla nya kunskaper som kan komma samhället och skattebetalarna till godo. Därför bloggar jag, för att öka chansen att mina kunskaper ska nå största möjliga spridning ut till dem den berör och dit där den behövs.
En akademin som drivs likt ett företag, med effektiviseringskrav och fokus på ekonomi, betackar jag mig för eftersom det inte är en akademi där KUNSKAPEN står i centrum. Och en akademi där kunskapen betraktas som en formalitet, som något som självklart springer ur verksamheten bara man låter forskare konkurrera, det är ingen AKADEMI, det är ett företag bland andra som kränger en produkt till lägsta möjliga pris: Kom, kom, skynda fynda! Är det så det var tänkt? Knappas! Men det är tyvärr så det är. Det oroar mig. Och därför finner jag ro i Nietzsches myllrande tankekaos, i hans ord och tankar, kunskap och vishet. Han enträgna sökande efter förståelse för vad det innebär att leva och vara människa i ett samhälle, efter förståelse för kunskapsproduktionens villkor och konsekvenser. Nietzsche undersöker kulturen inifrån, och han väjer inte för obehagliga sanningar och han tillåter sig att tänka tankar till slut. Nietzsche konkurrerar inte, tvärtom. Han låter kunskapen ta den tid kunskapen tar. Utan att ha läst en rad av honom kan den svenska skolan och den högre utbildningen alltså lära sig massor.
Nietzsche är ett intellektuellt föredöme lika mycket som han är en tänkare av rang och vis filosof. Han visar vägen genom att inte undervisa, inte mästra, utan genom att bjuda in läsaren på Nietzsches krokiga bildningsresa. Nietzsche läser inte för att få svar, utan för att få hjälp att tänka själv. Och där brister det i den svenska skolan, i det egna engagemanget. För så som systemet är byggt (efter principer hämtade från New Public Management) flyttas konsekvent kunskap från individer, till systemet. Allt färre känner sig litade på, när allt mer ska målsäkras, utvärderad och bedömas. Det gör att ingen vill ta något ansvar, om det inte lockas med en riktigt hög lön och om det inte finns garantier för att den som tar ansvaret verkligen behöver stå för det när det visar sig att utfallet av verksamheten inte blir den tänkta. Inte ens den som uppnått Docentgraden anses gå att lita på, vilket visar hur illa det är ställt med kunskapen. För om men litade på den som är högutbildad kanske hen skulle ändra målen och avvika från den utstakade och kvalitetssäkrade vägen. Och det kan ju inte accepteras, för det innebär en rik att de ekonomiska resultatet skulle bli sämre.
Individens ansvar, vad hände med det? Och varför litar vi inte på varandra? Vad gör detta, rådande kunskapssyn och kulturen i skolan och utbildningssystemet, med kunskapen, med innehållet, med det vi betalar för att få? Om det skriver Inger Enkvist i en krönika i SvD idag. Hon skriver om ett projekt som handlade om undervisningsmetoder och kunskapsutveckling på ett par välrenommerade gymnasieskolor i Skåne. Analysen av det projektet är nedslående, men just därför viktigt att uppmärksamma.
Emellertid visade det sig att undervisningsmetoderna inte är så avgörande som man kan tro. I samtliga undersökningar fick man nämligen stryka elever, därför att dessa var frånvarande i sådan utsträckning att man inte kunde säga att de studerade efter någon speciell metod. Elever i vars utbildning samhället investerar mer än 100 000 kronor per år kommer inte regelbundet till lektionerna.Alla lärare känner igen sig i detta, föreställer jag mig i alla fall. Och dagens skola försöker möta detta problem med att kontrollera LÄRARNA ännu mer, genom att ifrån dem ansvar och mandat och genom att utbilda dem i mer PEDAGOGIK och genom att utvärdera DERAS arbete ännu mer. Allt mer fokus riktas mot läraren, och allt mindre mot eleven. Och här visar det sig vad som händer då, med verksamheten och med kunskapen. Den utarmas, när ingen tar ansvar för den och lärandet.
Undersökarna skapade ett speciellt begrepp, distraktorer, för att beteckna de många faktorer som sänkte studieresultatet. Trots att lärarna försökte arbeta modernt med mycket kommunikation på det främmande språket, undergrävdes resultatet av sen ankomst, småprat med andra elever och privat användning av mobiltelefoner och Facebook under lektionstid.
En annan återkommande iakttagelse är betydelsen av elevens inställning. Om eleven arbetar på för att få ett bra resultat och även tidigare har gjort det, går det bra. Elevens eget arbete över tid är mer avgörande för slutresultatet i årskurs 1 eller 2 än den metod läraren använder i klassrummet, vilket naturligtvis inte ska förstås som att metoden är betydelselös.Detta blev en lång introduktion, eller om omväg om man så vill, till det jag tänkte skriva om, nämligen ett citat av Nietzsche. Det citat som fick mig att tänka i dessa banor. Jag tror därför att jag sätter punkt här och tar en liten paus. Återkommer om en stund, i en ny bloggpost, där Nietzsche och hans tankar om kunskapsmoral står i centrum. Och det är kanske bara bra, för det innebär att det skapas ett mellanrum, ett utrymme för tankar och reflektion, innan resonemanget förs vidare.
Det konstaterades vidare att elever inte vill göra något som inte räknas i betyget. Också eleverna med de bästa resultaten skulle kunna ha nått betydligt längre. Nu uppnår de betygen de vill ha med en måttlig ansträngning och väljer att sedan ägna sig åt aktiviteter som inte har med studierna att göra.
Projekten visar att det inte är pengar som är problemet och inte heller alltid lärarkvalifikationerna. Metoder kan förbättras, men det går inte att lägga allt ansvar på läraren eller skolan. Om eleven inte går in för att lära sig ämnesinnehållet, sker inga framsteg. Vill Sverige förbättra studieresultaten, måste eleverna tycka att det lönar sig att studera.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar