Ansvar och kontroll

Ansvar är ett ord som används flitigt i idag, överallt. Tyvärr är det just ett ord som används flitigt, för i praktiken handlar det inte om människor som verkligen tar ansvar, utan snarare om tal om ansvar som någon annan ska ta, och om kontroller av att andra tar det ansvaret. Som idag, på Brännpunkt, till exempel, där representanter för Naturvetarna skriver om högskolornas ansvar för att arbetslivsanknyta utbildningarna.

Det är hög tid för lärosätena att ta sitt ansvar och säkerställa utbildningskvaliteten genom att se till de studenter som examineras är väl förberedda för arbetslivet, oavsett om de kommer att arbeta inom eller utanför akademin. I dag är det så att yrkesprogram inom det naturvetenskapliga arbetsområdet har betydligt bättre arbetslivsanknytning. Detta trots att naturvetare som läser på generella program många gånger har ett större behov av bra karriärstöd, eftersom de själva i högre grad måste besluta vilka kurser de ska läsa, vilken bransch de ska arbeta inom samt i vilken roll. Att det är svårare att erbjuda bra arbetslivsanknytning på utbildningar där det finns många olika karriärvägar är ingen ursäkt för att lämna studenterna i sticket.

Visst finns flera goda exempel på lärosäten och utbildningar som tar sitt ansvar, men för den som ska välja utbildning i dag är det i stort sett omöjligt att ta reda på hur karriärvägar och möjligheter att få ett jobb ser ut för olika utbildningar.

Naturvetarna föreslår därför att ansvariga för akademiska utbildningar får ett tydligt uppdrag att undersöka hur de går för de studenter som gått utbildningen, att använda denna information för att utveckla utbildningskvaliteten samt att se till att saklig information om karriärmöjligheterna finns tillgänglig för såväl nuvarande som blivande studenter.

Ansvaret för att studenterna ska lyckas, i utbildningen och på arbetsmarknaden, anses här vara högskolans. Det är med andra ord lärarnas fel om studenterna inte lyckas. Jag känner igen detta sätt att resonera kring studier och ansvar för resultatet från min vardag som lärare på högskolan. Jag känner det ända in på huden, kraven på hur jag som lärare ska ta ansvaret. Det påverkar mig och det går ut över glädjen i arbetet, för när jag var student tog jag själv det fulla ansvaret för mina studier på högskolan. Jag läste för min skull, på mina premisser och med mina egna mål i fokus. Jag kämpade på egen hand för att uppnå mina mål och jag KRÄVDE inget annat än inspirerande föreläsare och god kvalitet på böckerna som kurserna byggde på. Ansvaret för resultatet var helt och hållet mitt.

Ansvaret är fortfarande mitt, uppenbarligen. Fast nu ansvarar jag inte bara för mig själv, utan även för studenternas resultat, och inte bara det utan även (om man väljer att lyssna på Naturvetarna) för deras framtida arbetsliv. När tänker sig dagens "studenter" att de ska bli vuxna och ta ett eget ansvar, för sina egna liv? Eller är det ett ansvar som arbetsgivarna ska ta över från oss lärare på högskolan?

Allt detta ansvar som någon annan ska ta leder till allt fler kontroller av allt fler människor och allt fler uppgifter. Ju mer ansvar jag förväntas ta, desto mer kontroller måste jag underkasta mig. Och tiden som finns kvar för att faktiskt hålla mig uppdaterad kring mitt ämne och det jag undervisar om krymper. När ansvaret är mitt måste jag arbeta på ett annat sätt som lärare, än när ansvaret är studentens. Om jag ska ansvara för att någon annan gör det hen ska och om resultatet av mitt arbete kontrolleras kommer mitt fokus och min tid oundvikligen att riktas mer mot det än mot kunskapen som all utbildning handlar om. Hur kan någon få för sig att det är rätt väg att gå?

I dagens SvD intervjuas Gustav Fridolin, om sin syn på skolan och om planerade reformer. Han svarar bland annat så här, vilket får mig att tänka vidare kring ansvar och kontroll.

Regeringen och Gustav Fridolin har riktat hård kritik mot att oppositionen tänker driva igenom betyg i årskurs 4, trots att både lärarfack och majoriteten av remissinstanserna är emot.

Själva har de argumenterat för obligatorisk gymnasieskola, trots kritik.

– Det handlar om att signalen till en 16–17-åring, att slutar du gymnasiet så löser det sig i alla fall, är väldigt falsk. För de flesta löser det sig inte.

Men är det rätt att tvinga kvar en skoltrött elev?

– Det viktigaste är vad som händer i grundskolan. Men det handlar också om att göra insatser så att eleven fortsätter att komma till skolan, i stället för att sända signalen att det funkar att lämna. Det blir ett tryck på kommuner och skolor att göra det som krävs för att eleven ska gå kvar.

Insatser, ansvar och kontroll. Skolan åläggs och som vore det den självklaraste sak i världen ansvaret för elevernas resultat. Genom ökade kontroller av skolan tänker man sig att studenterna ska lära sig mer och bättre, tänker man sig att kunskapen i samhället ska öka. Genom att ta ansvaret från den som ska lära, och genom att lägga ansvaret för elevernas kunskapsutveckling på lärarna, tänker man sig på fullaste allvar att Sverige ska bli en KUNSKAPSnation. Hur är det möjligt? Hur gick det här systemskiftet till?

Jag ser det som ett uttryck för maktens inneboende vilja till mer makt. Och makt får man genom att lova väljarna guld och gröna skogar. Kan man dessutom lämpa över ansvaret för vallöftenas uppfyllelse på någon annan har man skapat en formel som garanterat ger önskat resultat, det vill säga mer makt och bibehållen makt.

Kunskap växer emellertid underifrån, ur individens inneboende lust att lära. Den lusten mixtras det med i dagens skolpolitik, från både höger och vänster. Ansvaret för lärandet menar både den förre och den nye utbildningsministern vilar på läraren, på skolan, på samhället. Så ser dagens skolpolitik ut, den utkräver ansvar från den som inte har det, och lovar saker som inte går att lova till människor som inte antas bry sig. Jag kan inte tolka det på något annat sätt än att ALLA lämnar eleverna och studenterna i sticket. Den som lämnar skolan och utbildningssystemet utan att kunna ta eget ansvar kommer aldrig att klara sig på arbetsmarknaden och kommer aldrig att kunna bygga ett hållbart samhälle.

Det finns inga genvägar till kunskap, bara hårt, individuellt arbete. Eget ansvar, för den personliga kunskapsutvecklingen, det är vad skolan ska fostra eleverna till. Skolan ska inte ha ansvar för resultatet, utan för utförandet och för miljön där eleverna själva ska lära. Ansvaret måste hela tiden öka, för att på högskolan helt och hållet vara studentens. Bara så kan självständiga, kritiskt skolade och hårt arbetande, ansvarstagande medborgare fostras. Det är vad Sverige behöver för att återta tätpositionen i världen, för att återigen bli en nation där KUNSKAPEN värnas och står i centrum.