Ett nytt arbetsår och en växande administrativ trötthet

Idag är det söndag och ledigt, men sedan drar det igång igen, arbetet. Trötthet är det ord som bäst fångar vad jag känner just nu, även om jag ofta brukar säga att jag har världens bästa arbete. Glädjen vill inte riktigt infinna sig. En känsla av instängdhet tränger sig på, även här hemma vid skrivbordet, bland mina kära böcker. Tröttheten har kommit smygande med åren, och den handlar så klart delvis om att jag blir äldre, men det är något annat också. Exakt vad det är har jag nog anat länge, men idag när jag läser på DN-Debatt är det som bitarna faller på plats och jag skådar ljuset. Lika glad som jag blir över att få en diagnos, lika leden blir jag över bristen på vilja att göra något åt saken. För det som

Anders Forssell (docent, studierektor, företags­ekonomiska institutionen, Uppsala universitet) och Anders Ivarsson Westerberg (docent, föreståndare Förvaltningsakademin, Södertörns högskola) skriver om är allmängods och just därför så skrämmande.

 

Det som skrämmer är att vi alla vet att det är så här och att det inte är bra. Ändå fortsätter vi, för att syftet är gott. Och vi fortsätter även om det är uppenbart att vi för länge sedan passerat gränsen för när det började bli dåligt för alla. Det djävulska är att det inte finns någon möjlighet att inifrån organisationen, i sitt vanliga arbete, i vardagen, gör motstånd. Att läsa och blogga om fenomenet och sina känslor inför det ger lindring för stunden, men det löser inte grundproblemet: Utvärderingsmonstret, administrationshysterin och det faktum att den som är högutbildad allt mindre kan och får ägna sig åt det hen är utbildad för, älskar och inget hellre vill än ägna sig åt. Anledningen till att Forsell och Ivarsson Westerberg skriver är att de kommit ut med en bok: Administrationssamhället. (Hittar även en film på YouTube där boken presenteras). På DN-Debatt läser jag följande.

Det finns i stort sett två sätt att mäta administration: antingen använder man sysselsättningsstatistik, varvid vissa yrken då klassas som administrativa, eller så gör man tidsstudier av faktiskt arbete. Med den första mätmetoden – sysselsättningsstatistik – ser vi att traditionella administrativa yrken som kanslister, kontorister och sekreterare i dag är på väg att försvinna. I stället har vi fått en kår av nya, oftast väl­utbildade controllers, strateger, koordinatorer, kommunikatörer. Dessutom finns det många fler chefer. Det råder således en ökad professionalisering av administrationen.

Just innan jul fick vi besked om att vi lärare skulle ta över inrapporteringen av betyg i Ladoc, att vi skulle ta över det arbete som kurssekreteraren hittills gjort. Påminner om att jag är docent, att jag har läst sex år på grundnivå, att jag har en forskarutbildning och att jag fortsatt meritera mig under alla år som Lektor. Det är inte så att det saknas okvalificerade uppgifter av denna karaktär i min tjänst, tvärtom ökar det. Samtidigt som administratörerna får allt mer makt och allt mer kvalificerade kontrolluppgifter. Makten över den högre utbildningen förskjuts på detta sätt, från forskare/lärare, till administrationen. Att vara lärare idag är att följa på förhand uppgjorda planer och dokument, som ägs av professionella administratörer. Att vara Lektor idag är att vara övervakad, maktlös och utsatt för stress och krav, både från systemet (cheferna och administratörerna) och av studenterna (som allt mindre förmår ta eget ansvar och som allt mer kräver att få allt mer serverat, inklusive betyg och poäng). Klart att man blir trött av det. Klart man känner sig lurad.

Med den andra metoden – arbetstidsstudier – ser vi att det administrativa arbetet i hög grad har ”tryckts” utåt och nedåt i organisationerna, och flyttat över från traditionell administrativ personal som kontorister, kanslister och sekreterare till professionella yrkesgrupper som lärare, läkare, sjuksköterskor, poliser och andra. Samtidigt som man skurit ned på den traditionella administrativa personalen har den moderna datatekniken gjort det möjligt att göra alla till administratörer. Denna trend där administrativt arbete amatöriseras – alltså flyttas över till yrkesgrupper som inte vare sig är utbildade för uppgifterna eller har anställts för att utföra dem – är förmodligen den största förändringen. Arbetsmiljöundersökningar från alla undersökta områden visar även att administrativt arbete upplevs som en allt större påfrestning för de som arbetar i kärnverksamheterna, och leder till en sämre arbetsmiljö.

Om det vore så att förändringen av arbetet ledde till att resultatet blev bättre, om förändringen gett oss bättre kunskaper och forskningsresultat, hade mina invändningar och min trötthet varit personliga och meningslösa. Men det är inte så. Det talas allt mer och allt oftare om kris i det svenska utbildningssystemet, att kunskaperna sjunker och så vidare. Ändå fortsätter förändringen, ändå låter vi det ske. Mot bättre vetande monterar vi ner de samhällsbärande institutionerna, för att vi vill ha kontroll och för att vi är livrädda för att inte få valuta för skattepengarna. Och så rädda är vi för detta att vi inte bryr oss om att det kostar oändligt mycket mer än det smakar. Betänk vad min utbildning har kostat Sveriges skattebetalare genom åren. Den dag jag tröttnar på galenskaperna och inte längre accepterar fler okvalificerade uppgifter som tar fokus från det jag utbildats för, då är det bortkastade pengar. Och om många högutbildade gör som en del av specialistsjuksköterskorna, det vill säga helt enkelt slutar, då har vi ett läge där det snart bara finns administratörer. Vad ska administreras då? Gammal kunskap? Hur tänker vi?

Det finns flera orsaker till den ökande administrationen, men en är att organisationerna ständigt får nya uppgifter utan att de gamla tas bort. Ett vanligt synsätt är att organisationer ses som ett slags redskap med vissa bestämda uppgifter. Skolan ska lära barnen att läsa och räkna och en del annat, sjukvården ska behandla och helst bota sjuka patienter och polisen ska förebygga brott och fånga brottslingar. Men organisationerna är också sysselsatta med att möta en mängd andra krav som kan vara löst kopplade till huvuduppgifterna. De ska möta krav på miljö och uthållighet, jämställdhet, etiskt handlande, riskhantering, etnisk mångfald, IT-strategier, kvalitetssäkring och utvärdering. Ju större och mer komplex organisation desto fler krav finns. Redan för tio år sedan rapporterades det att en normal svensk kommun kunde ha över 50 olika styrdokument i form av policy­beslut, strategier, riktlinjer och handlingsplaner, alla med olika slags krav, och detsamma gäller andra offentliga organisationer. Vi vet att denna typ av krav med tillhörande styrdokument har ökat för offentliga organisationer under senare år. Så förutom sin kärnverksamhet ska organisationerna även syssla med en mängd andra uppgifter – och alla dessa kräver administration och, därmed, dokumentation.

En konsekvens av detta är att alla förändringar och styrförsök tenderar att leda till mer administrativt arbete. När beslutsfattare till slut började inse att lärarna i så hög grad var sysselsatta med dokumentation i stället för undervisning började man i viss mån förenkla denna. Men samtidigt beslutades om att införa betyg i lägre årskurser, vilket oundvikligen kommer att kräva mer administrativt arbete. Så här fortgår det: Politiker och andra beslutsfattare beslutar om nya åtgärder – oftast välmotiverade och väl­menande – som medför administrativt arbete för de som ska genomföra åtgärderna.

Dessa tendenser – mer administrativt arbete och samtidig amatörisering och professionalisering riskerar leda till att administrativt arbete tränger ut kärnverksamhet.

Den känsla av trötthet jag känner handlar om detta, om att jag för varje år tvingas göra allt mer okvalificerat arbete som tar tid och fokus från det jag är (hög)utbildad och även anställd för och som jag inget hellre vill än ägna mig åt. Det arbetet bedrivs allt mer på min fritid, för det är verkligen det jag jag vill syssla med. Jag inser så klart det ohållbara i att göra så, för det leder till att systemet och den inslagna vägen kan fortsätta allt längre ut på det sluttande plan där vi befinner oss. Det är en låsning och jag ser ingen väg ut ur den. Tröttheten växer, resultaten sjunker och för att möta det införs allt mer och allt fler administrativa pålagor, för att det går och för att systemet kan. MOT BÄTTRE VETANDE. Även om jag jublar och tänker äntligen när jag läser debattartikeln, tror jag ändå inte på allvar att forskningen bakom insikterna, boken eller artikeln kommer att leda till någon förändring.

Vad bör göras?

Några förslag är följande:

• Uppmärksamma problemet med den ökande administrationen i offentlig sektor.

• Uppmärksamma omfördelningen av administrationen till de som arbetar i kärnverksam­heterna, och ta larmen om försämringar i arbetsmiljön på allvar.

• Styr mindre. Ge professionella yrkesgrupper ett större utrymme att själva forma sitt arbete.

• Återanställ ”professionella” administratörer.

• Utred de administrativa konsekvenserna vid införande av nya styrmodeller, IT-system och organisationsförändringar.

Det som gör mig pessimistisk och trött är att alla håller med om detta. Ingen är mot. Det som sker och besluten som tas genomförs med öppna ögon och mot bättre vetande. Tendensen till ökad administration är självorganiserande. Först när vi tillsammans inser det, att vi gör detta med och mot VARANDRA, först då går det att hoppas på en förändring. Att jag och andra forskare vill ägna oss åt det vi utbildats för uppfattas, i enlighet med rådande logik, som ett särintresse, en partsinlaga. För systemet förändrar synen på vad som är klokt och önskvärt, det är som sagt självorganiserande och styrs av en makt som växer inifrån och underifrån, en makt som alla är med om att upprätthålla.

Inte konstigt jag känner mig trött!