Arbetet som lärare och forskare är intellektuellt, till skillnad från ett arbete som till exempel bagare. Inte så att man inte använder huvudet i bageriet, för så är det inte. Det arbetet kan vara minst lika svårt som Lektorns, men det det finns ändå signifikanta skillnader. Jag har gedigen erfarenhet av båda, jag vet och ska här försöka förklara hur jag tänker. Och det finns som alltid en sensmoral i texten, men den kommer först på slutet.
En dag i mitt liv som bagare kunde se ut som så att klockan ringde, vid tre, fyra eller fem. Jag gick upp, borstade tänderna, klädde mig och åkte till jobbet och stämplade in. Sedan arbetade jag med framställning av diverse bröd, frallor, bullar, kakor och bakverk i åtta timmar, med avbrott för två korta fikapauser och lunch. Den cirka halvtimme per dag som försvann i form rast arbetades in varannan lördag. Ofta slutade jag vid två på dagen och resten var fri tid, så mycket jag nu orkade efter åtta timmars kroppsarbete med tunga lyft och intensitet i arbetet. Arbetsgivaren krävde av mig att jag skulle utnyttja tiden jag fick betalt för maximalt och det var bara på sommaren, då det såldes mindre bröd och bakverk som det var lite lugnare, men till jul, under semleperioden, påsk och midsommar jobbade vi nästan utan paus, intensivt upptagna med vad vi hade för händerna.
När jag arbetade som bagare gick jag till jobbet och utförde i princip samma sysslor lika bra, trött som utvilad, småförkyld som frisk och i undantagsfall arbetade jag utan synbar försämring av insatsen även bakis. Och under de tio år som jag arbetade som bagare skaffade jag mig erfarenhet som användes för att bli mer effektiv, för att kunna hantera en jäsande deg och degar som av någon anledning inte blev perfekta. Dessutom försökte arbetsledningen organisera arbetet på bästa sätt för att få ut så mycket som möjligt av oss som arbetade där. Och effektiviseringen gjorde dels att arbetet flöt på bättre, dels att vi producerade mer på samma tid och till samma kostnad.
Om jag blev sjuk var det någon annan som gjorde det arbete jag brukade utföra, utan att kvaliteten på produkterna påverkades. Gänget jag arbetade med var väl sammansvetsat och intrimmat. Ofta behövde vi inte tala med varandra för att se när någon behövde hjälp eller för att inse vad som behövde göras. Och på fritiden var jag visserligen lite trött ibland, men jag var helt ledig.
Den viktigaste anledningen till att jag tröttande på bagerijobbet var att jag under arbetet med degarna stod och tänkte på olika saker som jag ville göra efter jobbet, men jag orkade inte göra en bråkdel av det jag önskade och hoppades på. Och så ville jag läsa och diskutera filosofi, men när jag försökte ta upp sådana frågor när vi stod och jobbade var det alltid någon som sa: "Ska vi snacka eller jobba". Detta sammantaget drev mig mot känslan av att inte höra hemma i det arbetet och i den miljön. Därför började jag läsa, först på KomVux och sedan på universitetet.
Idag arbetar jag som Lektor. Jag har ett intellektuellt arbete. Jag skriver, undervisar, tänker och arbetar med huvudet. Arbetstiden är flytande eftersom det inte går att stänga av en tanke och eftersom kraven som arbetet innebär är mycket mer diffust än de krav som ställs på dem som arbetar i produktionen (av annat än kunskap). En dag som idag, när jag jobbar hemma med skrivande, kan se ut som följer. Jag går upp vid halv sex. Dricker kaffe och läser tidningen i en dryg halvtimme, för att komma igång. Därefter bloggar jag en dryg timme för att rensa ut tankar och för att sätta uppslag på pränt för kunna återvända till dem senare. Vid klockan åtta svarar jag på de mail som kommit under kvällen och det som blivit liggande från dagen innan, det kan ta allt från en halvtimme till över en timme, men någon gång mellan nio och tio brukar jag äta frukosten och lyssna på radio en stund. Sedan brukar jag ta en promenad, för att få igång blodomloppet och kroppen. Först därefter kan jag hoppas på att komma igång med skrivandet, om jag inte störts av något som jag aldrig vet vad det är eller om det händer. Det kan till exempel vara ett telefonsamtal, en fråga som lämnar mig utan ro, eller vad som helst. Jag minns till exempel dagarna efter 11 september, 2001, hur terrordådet fullkomligt förlamade avhandlingsskrivandet i över en vecka. Eller dagen när det meddelades att Anna Lindh vad död, vilket fick mig ur fattningen och gjorde allt skapande arbete omöjligt. Poängen är att jag aldrig vet om eller när jag kan skapa text eller tänka stora och viktiga tankar. I bageriet visste jag alltid vad dagen skulle innehålla, hur lång tid momenten tog och när arbetet var slut, som akademiker med ett intellektuellt arbete vet jag aldrig något om det. Jag kan hoppas och jag har blivit bättre på att hitta fokus och vet idag vad som brukar fungera, men det finns inga som helt garantier.
Närmar jag mig en deadline brukar jag ha lättare att fokusera, men det är stressande och kan vara hämmande också. Och naturligtvis ger år av erfarenhet och vana och viss rutin, men faktum kvarstår, det är skapande verksamhet jag sysslar med. Att skriva filosofiska böcker är väsensskilt från att bara bullar och bröd. En bra dag kan jag producera upp emot sju åtta sidor färdig text, men det kan lika gärna bli två, eller ingen. Över tid jämnar det ut sig så klart, men det är svårt att jobba ikapp förlorad tid, speciellt som arbetsuppgifterna vanligtvis bara kan utföras av mig (det handlar som bekant om högkvalitativt arbete som kräver år av studier). Blir jag sjuk eller har en dålig dag hopar sig uppgifterna. Den vecka jag låg på sjukhuset för hjärtat för några år sedan, till exempel, tackade jag min "lyckliga" stjärna för att det var en lugn period, men jag svarade ändå på mail från sjuksängen det fanns en del att ta tag i som blivit liggande när jag kom tillbaka. Dessutom har jag aldrig riktigt ledigt, för jag arbetar med saker jag brinner för och ändå vill göra.
Undervisar jag vet jag heller aldrig hur det ska bli, vilka frågor jag får eller vilka förkunskaper studenterna har och vilket engagemang de lägger i lärandet. Ansvaret är trots det alltid mitt, för att kvaliteten i mitt arbete och utfallet av studenternas insatser håller samma (kunskaps)nivå och kvalitet. Jag vet aldrig vilka frågor jag ska få eller vilka krav som ställs på mig och jag förväntas behandla alla lika, men intresserade och högpresterade studenter som är självgående ställer andra krav än ointresserade, lågpresterande och omogna studenter som saknar erforderliga förkunskaper. Ändå gör min arbetsgivare ingen skillnad, jag förväntas fixa detta. Och blir det klagomål är det mitt problem.
Det kanske räcker för att visa på skillnaderna. Sensmoralen då, den handlar om att det akademiska arbetet allt mer och allt tydligare organiseras på samma sätt som arbetet i bageriet, utan någon som helst hänsyn till skillnaderna mellan uppgifterna som utförs. New Public Management är något av det mest ointellektuella jag kan tänka mig, ändå tvingas jag som docent underordna mig principerna för ledning och organisering av min vardag. Så länge jag arbetade som bagare var det oproblematiskt och jag deltog med liv och lust i effektiviseringsarbetet och kvalitetsgranskningen av resultatet. Jag satte en ära i att göra det finaste och bästa brödet så snabbt och effektivt som möjligt. Men idag, i akademin och med ett intellektuellt yrke ser mina arbetsuppgifter helt annorlunda ut, och systemen för målsäkring, kvalitetsutvärdering och all administration som genereras inifrån det systemet, hindrar mig att utföra arbetet på bästa sätt.
Ingen ansvarig bryr sig om varken villkoren för intellektuellt arbete, eller den som är satt att utföra det. Jag tvingas tänja mig till bristningsgränsen för att uppfylla alla krav, och även om jag vet att jag skulle arbeta mycket bättre, mer effektivt och med ökad kvalitet i utförandet tvingas av jag underordna mig systemets krav. För så är det bestämt, på oklara grunder, uppifrån. För att verksamheten och resultatet ska kunna jämföras och för att lärosäten ska konkurrera med varandra. Det driver kvalitet sägs det, även om ingen lyckats visa detta, i alla fall har jag inte övertygats om att systemet fungerar. Jag får istället dagliga indikationer på att resultatet blir det motsatta, kvaliteten minskar, kunskapen utarmas och glädjen i arbetet falnar, samtidigt som kostnaderna ökar och tiden jag får mig tilldelad för att göra mitt arbete minskar för varje år.
Hur intellektuellt är det intellektuella arbetet egentligen, idag och på det sätt det organiseras inom akademin? Har vi kunskapen i centrum, eller ekonomi och mätbarhet? Är det kostnadseffektivt att göra som vi gör inom den högre utbildningen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar