Klassesenär eller inte klassresenär?

Ibland får jag höra att jag koketterar med mitt ursprung, som jag menar är arbetarklass. Det är nu inget jag tänker särdeles mycket på, och ämnet kommer allt mer sällan upp. Med ålderns rätt och i takt med att åren går landar jag allt mer i den medelklasstillvaro som jag framlever mina dagar i. Igår hände dock något, som rörde upp känslor vilka i sin tur drog med sig tankar på min familj, min uppväxt och resan genom livet. Min vana trogen väljer jag att skriva om det här, dels för att genom skrivandet bearbeta tankarna, dels för att dela med mig. Jag vägrar tro att jag är unik och har på olika sätt märkt att det finns efterfrågan på lite mer öppenhjärtiga, privata berättelser. Genom att dela och vara öppen och om fler gör det blir det svårare att upprätthålla föreställningen om människors olikhet och att en är bättre än en an. Detta är min historia, eller snarare min förhistoria. Läsaren avgör själv om jag kommer från arbetarklassen, eller något annat.

Det som fick in tankarna på dessa banor var ett av inslagen igår, i På spåret. En av frågorna om Rio de Janeiro handlade om varför statyn på toppen av sockertoppsberget kallas Limhamnsjesus. Svaret är att statyn eller i alla fall dess sockel är byggd av cement från fabriken i Limhamn. Där arbetade min morfar. En dag i början 1940-talet fick han ett slag i huvudet av en maskin. Han klarade sig med huvudverk, men var ändå så pass illa däran att han fick åka hem. Han cyklade, och fatalt nog tog han omvägen om familjens koloniträdgård. Han tog med sig lite potatis hem. Tragiskt nog kom han aldrig hem. Han fick hjärnblödning och hittades på gatan. När mormor kom till sjukhuset var han död. Han efterlämnade en nyfödd son, min mor som var två år och deras storebror som var fem. Eftersom han inte åkt direkt hem fick mormor inte ut ett öre på försäkringen, även om den primära skadan som föranledde olyckan helt klart inträffade på arbetsplatsen. Mormor saknade utbildning och fick klara sig på ströjobb och hjälp från fattigvården, tills hon några år senare gifte om sig med morfars systers man (hon dog av sjukdom några år efter min morfar) och blev hemmafru. Det var ett resonemangsäktenskap, en uppgörelse, för hon hade lovat sin svägerska att hon skulle ta hand om min mors kusiner. Med den starten i livet är jag stolt över min mor som trots allt tog Realen och sedan började jobba på Kockums företagsbibliotek. Under mina uppväxtår var hon hemmafru, tills hon började vikariera på folkbiblioteket hemma. Och där arbetade hon sedan som biblioteksassistent fram till pensionen.

Minnet av detta aktiverade även min fars historia, som min dotter har fått ta del av i skriftlig form. När jag var liten fick jag höra honom berätta fragment. Fast det var något som saknades. Berättelsen kändes aldrig riktigt hel. Det var dock inget någon av oss tänkte på, fram till dess att min far begärde ut sin personakt i samband med att han fick avtalspension. Också han arbetade på bibliotek, på SKFs industribibliotek. Där började han som springpojk när han var 15 år och sedan blev han kvar. Han slutade som chef för biblioteket, men det var då bara han som var kvar. Sedan stängde biblioteket och han avslutade sin arbetskarriär som chef för kontorsbutiken på SKF. Inte illa för någon med sjuårig folkskola i bagaget. Fast det jag tänkte berätta handlar inte om det, utan om den där personakten. 

När den kom och pappa läste igenom den rördes allt upp, samtidigt som svaren på alla frågorna radades upp som ett pärlband. Min pappa föddes 1941, av en psykiskt svag och bräcklig mor. Strax efter födelsen hamnade han på barnhem. Hans far, min farfar, visade det sig i akten, hade 17 barn. Pappa visste om fyra av dem, och tre av dem har funnits med i mitt liv alltid. Resten kom som en överraskning. Familjen var fattig och saknade bostad när pappa föddes, vilket nog bidrog till barhemsplaceringen. Nödbostad ordnades därför. Farfar jobbade i byggsvängen men var tidvis arbetslös. Han dog långt innan jag föddes, fast då var han gift med pappas halvsyskons mor. Det kom fram så mycket i den där akten att det är svårt att sortera all data. Men i stora drag handlade min fars barndom om att åka ut och in på olika barhem, antingen för att han själv vad svag/sjuk eller för att farmor var det. När pappa var sju år dog hans lillebror, min farbrors tvilling. Han blev överkörd av tåget. Pappa och hans bror bodde tidvis på det beryktade Vidkärrs barnhem. Och deras berättelser därifrån är svåra att smälta. Trots att förutsättningarna var minst sagt dåliga är jag stolt även över min far. Jag är tacksam för att mina föräldrar lyckades ta sig ur sina respektive situationer.

Så här i backspegeln, när jag är medelålders, kan jag se och förstå dessa saker på ett annat sätt än när jag var barm och ung. Det har så klart påverkat mig. Och det räcker inte att flytta till en medelklasskommun för att så pass djupa sår ska läka. Ens habitus, har jag lärt av Pierre Bourdieu, sitter djupt. Kultur tar sig innanför huden på en och en stor del av den får man från sina föräldrar. De hade fullt upp med sitt och med kampen för att deras barn, jag och min syster, skulle slippa få det som de hade det. Det var knapert, men aldrig torftigt hemma. Jag förstod aldrig när jag var lite varför vi aldrig hade råd när alla mina kompisar hade det. Och jag ansågs konstig när jag berättade att jag bara hade mormor kvar i livet. Pappas berättelser från barnhemmet och de spår som minnena lämnat kvar påverkade även mig. Jag ser det idag och idag kan jag ta in och bearbeta saken. Jag är stolt över och tacksam för allt mina föräldrar gjort, men jag har inte alltid varit nöjd. Det är en sak att förstå, och en annan att fullt ut acceptera. Men idag är jag harmonisk och jag tror inte att mina barn har påverkats av något av detta. Min dotter läser farfars berättelse och den har verkligen gripit tag i henne. Hur kunde de behandla barn på det sättet, säger hon. Ja hur kunde de? Det undrar jag också.

Om detta gör mig till klassresenär eller inte vet jag som sagt inte, och jag bryr mig heller inte. Jag har hittat hem och trivs med mig själv idag, det är det enda som betyder något.