Kvalitetssäkrad kunskap är som varm glass

En bild, för att illustrera min poäng. Föreställ dig Toyotas bilfabrik och dess löpande band. Kanske världens mest effektiva och ur kvalitetshänseende bästa produktionsenhet. Sakta rullar bandet och längs det, vid den ena stationen efter den andra, utförs standardiserade, kvalitetssäkrade, tidstrimmade och väl inövade moment. Delarna som bilen byggs av transporteras till fabriken, just i tid för att sättas på plats. Fabriken är en väloljad maskin som spottar ur sig identiska bilar, till lägsta möjliga pris och högsta möjliga kvalitet. Inget moment lämnas åt slumpen, allt övervakas och alla som deltar i produktionen deltar också i arbetet med att förbättra och effektivisera. Hela tiden har arbetsstyrkan och övriga fokus på bilarna, på produkten som produceras.

Det är en vacker tanke och Toyota har tagit John Fords uppfinning, löpande bandet, till en ny nivå och har skapat en ny term: Lean Production. Ideologin och tillvägagångssättet fungerar bevisligen. Toyota producerar bilar med den äran.

Håll kvar den bilden, den tanken. Tänk nu på skola, utbildning och forskning. Tänk på RESULTATET, slutprodukten: Kunskap. Vad kännetecknar kunskap? Att den är abstrakt och bara går att nå indirekt. Ingen ser kunskapen i sig, i ren form. Det krävs bevis, argument och övertygelse för att det ska gå att tala om kunskap. Och forskning, vad handlar det om? Att söka det ingen ännu vet. Forskaren rör sig alltid i okänd terräng, när hen forskar. I bästa fall, men det finns inga garantier för det, resulterar forskningen i verkligt ny kunskap. Det ligger i sakens natur att forskning handlar om det vi INTE vet och det är viktigt att förstå att kunskap alltid är indirekt.

Den tanken är lika vacker. Jag personligen har erfarenhet av båda, men föredrar den senare. Att få arbeta med kunskap, i utbildning och genom forskning, är ett privilegium. Jag kan inte tänka mig ett bättre och mer ansvarsfullt arbete. Därför blir jag bedrövad när jag tvingas se på när allt det jag tror på, har lärt mig och finner stöd i från forskning, egen och andras. Idag håller skolan, universitetet och forskningen på att omvandlas. Idag jämställs kunskap med produktion av bilar, och man förväntar sig på allvar (häpnadsväckande nog) att forskare och lärare med liv och lust ska ställa om verksamheten till, Lean Production av kunskap.

Allt det som är bra och fungerar i bilindustrin riskerar att på kort tid rasera allt det som byggts upp under generationer i akademin. Kunskap är väsensskild från bilar, som produkt betraktad. Det har jag försökt illustrera ovan. Bilar är kända, hela vägen från ritbordet till kund. Produktion av bilar handlar om standardiserade moment och delar som sätts samman till en helhet som ska vara identisk. Allt detta går att testa, in i minsta detalj. Kunskap är okänd, ända tills den ligger på forskarens bord. Och lärande samt undervisning är högst komplexa processer. Det behövs ingen forskning för att inse detta, det räcker att tänka på och jämföra produkten bil med produkten kunskap. Och det räcker att tänka på barnuppfostran, som alla vet är väsensskild från löpandebandproduktion av identiska enheter. Hitler försökte skapa en ny människa, Ariern enligt liknande principer, och jag vet ingen som ser något positivt med det.

Det borde vara uppenbart för alla att skillnaden mellan dessa båda världar och produkter är enorm. Borde, skriver jag. För den svenska skolan, högre utbildning och forskningen håller snabbt på att omvandlas. Idag är det Lean Production av kunskap som gäller, i enlighet med principerna för New Public Management. Och jag som vigt mitt liv åt kunskapen och som har över tjugo års erfarenhet av kunskapsproduktionens villkor, tvingas plötsligt finna mig i att sättas på plats av administratörer, kontrollanter, tidsstudiemän och deras gelikar. En helt ny grupp människor med helt andra kompetenser, visioner och sätt att tänka får i och genom omställningen av produktionen makt över akademin. Att mina kunskaper har rötter i antiken och att jag förvaltar ett arv och arbetar med mänsklighetens framtid och samhällets långsiktiga hållbarhet som mål spelar ingen roll. Nu är det Lean Produktion av kunskap som gäller, punkt.

Jag är docent och mina kunskaper och kompetenser har så att säga godkänts av akademin, men förväntas ändå lägga mig platt och följa order uppifrån, OAVSETT om jag på goda grunder anser att det vore förödande för kunskapen, framtiden, samhället och själva universitetet grundläggande principer. Det är fruktansvärt dålig hushållning med resurser. Dessutom kan en akademi inte drivas på det sättet! Kunskap kan inte produceras som bilar och forskare är inte kollektivanställda arbetare på ett löpande band! Den som lanseras som state of the art kunskap och det som ska produceras i akademin liknar allt mer varm glass, eller kall fusion för att ta ett mer vetenskapligt exempel. Och alla som inte bryr sig så mycket om kunskapen, alla som är intresserade av att göra karriär eller tjäna pengar, eller den som bara vill bestämma, kastar sig med liv och lust in i galenskapen, gör den till sin och agerar därmed duktig idiot.

Hur blev det så här? Och vilken syn på kunskap finns i akademin idag? Låt mig illustrera detta med två andra bilder, en från min tid som doktorand vid Umeå universitet, och en från dagens akademi.

När jag var doktorand gick jag på textbaserade forskningsseminarier en gång i veckan. Vi doktorander, disputerade, docenter och professorerna slöt upp i princip mangrant, varje vecka. De flesta läste det mesta och i princip alla bidrog till seminariediskussionerna. Gemensamt förde vi kunskapen framåt, uppåt, utåt. Vi var del av en intellektuell gemenskap som tillsammans arbetade för att utveckla kunskaper och vårt ämne. Texterna vi diskuterade var vetenskapliga texter författade företrädesvis av doktoranderna, men även forskarna på institutionen lade fram texter. Ibland diskuterades någon artikel och någon termin läste vi en bok i sin helhet. Jag säger det igen, vi träffades varje vecka, alla deltog. Kunskapen stod i centrum! Vår verksamhet, slår det mig, kan faktiskt liknas vid Toyotas fabrik, för vi ägnade det vi producerade lika mycket omsorg. Produkten kunskap är visserligen väsensskild från produkten bil, men produktionen kan utföras med samma omsorg om slutprodukten och dess kvalitet. Men det fungerar bara om man verkligen värnar den unika kvalitet som respektive produkt representerar.

Hur ser det ut idag? På högskolan där jag arbetar har vi doktorander, men jag ser dem sällan. När jag bjuder in alla, det vill säga drygt 600 medarbetare, till olika seminarier dyker någon eller några upp, men de flesta (och det gäller alla kategorier av kollegor) uteblir, av olika, mer eller mindre legitima skäl. För att kunskapen som jag värnar (och många med mig, så klart) är alldeles för abstrakt och komplex för att rymmas i de Excel-ark som styr den akademiska verksamheten. Och det som inte mäts räknas idag inte, paradoxalt nog även om det handlar om kunskap alltså. En gång har jag föreläst om kvalitativ metod för doktoranderna, annars är det bara handledarna och referee-granskare på tidskrifter som läser och ger input till avhandlingen och den intellektuella fostran. På detta sätt utarmar doktorandutbildningen högskolans kärnverksamhet. Hur kan jag säga så? Jag kan inte komma till någon annan slutsats än att det är så det blir när det som mäts och anses avgöra kvaliteten på kunskapen och akademins verksamhet är PRODUKTIONEN av doktorander, poäng, examina, publikationer, citeringar och storleken på erhållna forskningsanslag.

När vi har forskningsseminarier idag handlar dessa således om publiceringsstrategier eller om ansökningar av medel. Ytterst sällan talar vi om innehållet i vetenskapliga texter in progress eller färdiga arbeten. Böcker är det få som läser idag, i alla fall inte på jobbet eller i tjänsten. Lean Production av kunskap handlar om att fokusera på produktionen, för det är det enda som går att kontrollera i en lärande- och en kunskapsprocess. Eftersom ingen vet vad resultatet ska bli, för visste vi det vore det inte kunskap, kommer fokus att tvingas dit. Det är med andra ord ingens fel att det ser ut som den gör, i sig. Felet är att det inte finns utrymme för kritik av verksamheten och att man inte lyssnar på den som har landets högsta utbildning.

Jag häpnar över hur högt meriterade och i andra sammanhang kloka människor så pass okritiskt kan omfamna retoriken från konsulterna som säger sig veta hur vi ska göra för att producera kunskap. Hur kan en som genomgått en forskarutbildning få för sig att kunskap kan produceras exakt på samma sätt som bilar, och att kvalitet i akademin är samma sak som kvalitet i bilindustrin? Hur gick det till när jag och andra som tänker som jag och som är lojala med KUNSKAPEN, på bara några år plötsligt betraktas som illojala mot akademin och verksamheten? Jag kan inte för mitt liv begripa hur det är möjligt eller hur det kunde bli så här.

När kunskap produceras enligt principer för New Public Management liknar den allt mer homeopatisk "medicin", som för varje år som går späds ut allt mer. Och tron på New Public Management liknar tron på verkningsgraden i de homeopatiska preparaten. Ju mer den späds ut, desto mer verksam är den. PISA-resultaten talar sitt tydliga språk. Ändå fortsätter vi?! När ska vi stanna upp och fråga oss varför, och vad är det vi sysslar med egentligen?