Publicerar som vanligt mina recensioner även här. Denna publicerades i RIG. Kulturhistorisk tidskrift grundad 1918 innan jul, 2014.
The cultural life of stem cells, genes and neurons
Liljefors, Max & Lundin, Susanne & Wiszmeg, Andréa (ed)
Nordic Academic Press: Lund
ISBN: 978-91-87121-92-0
228 s
Kanske skulle någon annan skriva den här recensionen? Jag känner mig lite jävig eftersom jag är en forskare som helt klart definierar mig som tvärvetenskaplig i första hand och ämnestillhörig i andra. Det är en av alla sakerna jag lärt mig av boken, som lästs med växande uppskattning, att många forskare bekänner sig till tvärvetenskap när de söker pengar, men till sitt ämne när de presenterar sig i andra sammanhang, vilket är olyckligt och riskerar att minska värdet av tvärvetenskapliga samarbeten. Det, menar författarna, är en viktig anledning till att många tvärvetenskapliga projekt havererar. Dock inte de projekt vars resultat presenteras i antologin, som redigerats av Max Liljefors, Susanne Lundin och Andréa Wiszmeg. Resultatet av deras arbete är imponerande på många sätt, inte bara för detta är så mycket mer än en samling texter vars gemensamma nämnare är omslaget som håller artiklarna samman. Jag tycker om boken, på många sätt, och efter att innehållet presenterats ska jag förklara varför.
Humanioras nytta talas det om ibland. Här i denna bok finns åtta artiklar, åtta olika men var och en på sitt sätt utmärkta exempel på just det, nyttan med humanvetenskap. Författarna till boken har alla erfarenhet av tvärvetenskapliga forskningsprojekt där man tillsammans med naturvetare både forskat och reflekterat över forskningen, om stamceller, gener och neuroner. Kunskaperna som presenteras i boken ersätter inte naturvetenskapliga kunskaper, men fungerar som likvärdiga komplement och ger nödvändiga fördjupningar och reflektioner. Boken är lösligt indelad i tre tematiska delar, eller fyra delar om man räknar det sista sammanfattande och utåtblickande kapitlet som en del. Kapitel ett till tre handlar om etiska dilemman som kan uppstå i den typ av tvärvetenskaplig forskning som undersökts och utförts. Kapitel fyra och fem tar sig an liknande frågor från ett filosofiskt perspektiv. Och kapitel sex och sju handlar om forskning om hjärnan med fokus på estetik och fantasi. Artiklarna förmedlar kunskaper, perspektiv och insikter som etnologer, teologer, konstvetare och vetenskapsteoretiker kan bidra med.
Kapitel ett: ”Moral accounting”, är skrivet av Susanne Lundin. Här får läsaren inblick i den biomedicinska vardagen och får ta del av hur forskarna samtalar om forskningens etiska implikationer. Lundins analys av det etnografiska materialet visar på underliggande, olösta ambivalenser i förhållande till verksamhetens innehåll. Hon hittar också outtalade ambivalenser bland forskarna som kan relateras till deras roll som experter, som alltid förväntas veta. Ambivalensen bottnar i dels det faktum att utan allmänhetens förtroende fungerar inte forskningen, dels i osäkerheten forskarna känner inför sitt studieobjekt och forskningens (inte oväsentliga) ekonomiska aspekter.
Kapitel två: ”A Molecular body in a digital society”, är skrivet av Niclas Hagen och är baserat på intervjuer gjorda med patienter som drabbats av Huntingtons sjukdom som drabbar hjärnan. Hagen undersöker hur patienterna använder digitala verktyg och hur de samtalar på sociala nätverk om sjukdomen, sin livssituation och människors syn på den som drabbats. Fokus är även i denna artikel på etiska dilemman och här handlar det om vem som ska inkluderas och vem som ska lämnas utanför.
Kapitel tre: ”In medical need or in ethical skepticism”, av Andréa Wiszmeg behandlar etiska dilemma kopplade till hanteringen av aborterade foster som används inom forskningen om Parkinson’s sjukdom. Här lanseras begreppet magkänsloetik, som är resultatet av analyser av samtal i olika fokusgrupper kring några etiska dilemman som ämnet väcker. Det visar sig nämligen finnas skillnader i samtalen och tankarna som deltagarna uttrycker, om de själva är drabbade eller inte. Deltagarna som inte drabbas utgår nämligen mer från sin magkänsla när de resonerar kring etiken, än patienterna som har sjukdomen.
Kapitel 4: ”Ambivalent embodiment”, skrivet av René Rosfort fokuserar på neuronerna i den mänskliga hjärnan och deras roll för upprätthållandet av den klassiska dikotomin kropp/själ. Ämnet undersöks med en kombination av fenomeneologiska analysverktyg och neurobiologiska forskningsresultat. Genom att följa en neuropsykiatrisk forskare i dennes vardag visas att utgångspunkten för självförståelsen, både för människor i allmänhet och för forskare när studieobjektet definieras, utgår mer från känsla än logik. Det visar sig att när människor definierar vem de är och vad som konstituerar jaget läggs större vikt vid instinkt och affekter än vid kunskap om biologi. Konsekvensen av detta tänkande leder till när fokus riktas mot neuroner, eller som bokens titel indikerar, delarna, kroppens atomer, leder detta oavsiktligt till att kroppen avhumaniseras.
Kapitel fem: ”Interlacing the brain, contextualizing the body”, skrivet av Stefan Beck handlar om en liknande fråga eller dilemma som i kapitel fyra: hur fångas sociala och kulturellt kollektiva aspekter av människan genom studier av enskilda, isolerade hjärnor? Beck pekar här på ett dilemma och på behov av tvärvetenskapliga studier, för det är i mötet mellan neuropsykiatri och antropologi som viktig kunskap uppstår. Ingen av disciplinerna har hela bilden, båda behöver alltså varandra för att vetenskapssamhället som helhet ska nå fördjupad förståelse för mänskligt liv. Ingen människa är en ö, samtidigt som alla ha en hjärna. Här finns alltså ett vetenskapsteoretiskt dilemma som troligen inte hade upptäckts om ämnet inte undersökts tvärvetenskapligt.
Kapitel sex: ”Neuronal fantasies”, skrivet av Max Liljefors handlar också om hjärnan, men eftersom han är konstvetare närmar han sig frågan på ett lite annat sätt, med fokus på hur bilder av hjärnan presenteras i populärvetenskapliga framställningar av forskning om hjärnan. Alla känner idag till tankemodellen: Du är din hjärna. Men så har det inte alltid sett ut. I detta kapitel söks efter andra bilder eller tankemodeller av hjärnan. En sådan bild finns i tankarna som en paranoid domare, runt sekelskiftet 1900, skrev ner om sin sjukdomsupplevelse. Intressant nog finner Liljefors här två motsatta men ömsesidigt belysande fantasier om hjärnas natur. Och häpnadsväckande nog, eller också inte, är det den sinnessjukes fantasier som kan sägas vara mest realistiska. Det visar på en gammal sanning, om att konsten ibland är mer sann än vetenskapen.
Kapitel sju: ”The scan-portrait” utgår från ett konsthistoriskt perspektiv. Silvia Casini driver här tesen att röntgenbilder av hjärnan är en i raden av konstnärliga representationer av människokroppen. Hon menar att MRI-bilder, tagna med svepelektronmikroskop, av människokroppen inte är väsensskilda från konstnärliga och andra, framställningar. Artikeln handlar om de paralleller och kontinuiteter hon ser i sin bildanalys, som alltså inte erkänner någon skillnad mellan olika bilder, mellan vetenskapliga och andra. Alla bilder bär på information, och en konstvetare som är van att studera och analysera bilder ser andra saker än en forskare. Ett lysande exempel på hur tvärvetenskapliga samarbeten ger mer och bättre kunskap än summan av kompetenser som sammanförs. Sanningen finns mellan, den ägs inte av någon!
Kapitel åtta, som avslutar antologin: ”Credibility and legitimacy” är skrivet av vetenskapshistorikern och etikforskaren Elin Bommenel. Artiklarna som föregår denna är genomgående kloka och högintressanta, men här lyfter det. Bommenel inte bara sammanfattar bokens innehåll utifrån ett metaperspektiv dels på studierna som genomförts och presenteras, dels på tvärvetenskap i allmänhet. Här visas även på vägar fram för en bättre och mer konstruktiv tvärvetenskap. Tvärvetenskap är på inget sätt enkelt. Varför det inte är enkelt och hur man kan övervinna svårigheterna visar Bommenel i sin analys, syntes och utåtblickande avslutningsartikel i antologin.
Humanioras viktigaste bidrag till en mer konstruktiv och användbar tvärvetenskap är humanisternas insikt om att det inte finns värdeneutral kunskap, vilket många naturvetare fortfarande lever i förvisningen om. Detta gör det svårt, och ibland tyvärr omöjligt, att arbeta tvärvetenskapligt, men Bommenel menar, och jag håller med om att det är nödvändigt. Att det är svårt är en dålig ursäkt för att inte försöka. Och oöverstigligt är det inte, det visar artiklarna i antologin. Vetenskap handlar inte bara om hur kunskap produceras, det handlar lika mycket om varför och till vad. Därför behövs humaniora, också.
En svårighet med samverkan som analyseras i Bommenel artikel, dels genom erfarenheterna från övriga bidrag i antologin, dels utifrån Bommenls egen gedigna erfarenhet av tvärvetenskap, handlar om att det, idag när forskning i hög grad är ekonomistyrd, finns många forskare som säger sig vara tvärvetenskapliga. Läser man ansökningar om forskningslag är det vanligt att forskare beskriver sig så, men i det övriga arbetet är det inte den bilden man ger av sig och sitt arbete. För att skapa och upprätthålla vetenskaplig auktoritet, utan vilken man får pengar, försvaras gränsen mellan den egna disciplinen och andra angränsande och konkurrerande ämnen. Bommenel visar alltså på en paradox här, som ofta förbises och därför ytterligare förvårar tvärvetenskapligt arbete.
I den avslutande artikeln ställs, och reflekteras över, frågan om vad som kännetecknar vetenskapens habitus. En fråga som bara en hum/sam- forskare ställer, men en viktig fråga om man verkligen vill mötas över gränser och utveckla ny och användbar kunskap tillsammans. Bommenel visar hur ett tydligare fokus på materialet, vilket många av analyserna som presenteras i övriga artiklar ger stöd för, skulle kunna upplösa många av låsningarna. Men för att detta ska bli möjligt krävs att forskarna som samverkar har en positiv inställning till och är öppna för olika metoder och inte låser sig fast vid en, vid sin metod. Antologin visar tydligt att det inte finns något sådant som den vetenskapliga metoden. Det finns många olika metoder som alla är bra på sitt sätt och kan avvändas till olika saker, även om forskningen handlar om samma material.
Nyckeln till konstruktiva tvärvetenskapliga projekt är med andra ord att samtliga forskare dels är medvetna om gränserna mellan discipliner och kunskapstraditioner, dels är öppna för att överträda dem. Avskaffa gränserna bör man enligt Bommenel akta sig för att göra. Gränser kan nämligen ibland vara en förutsättning för att forskare ska kunna upprätthålla sin integritet. Gränser underlättar dessutom utvecklingen av nya och olika metoder, som när de förs samman i tvärvetenskapliga projekt kan bidra till att skapa ny kunskap. Lika viktig att uppmärksamma och förhålla sig till är gränsen mellan vetenskapen det omgivande samhället, politik och journalistik. All kunskap är inte lika viktig och användbar, därför behövs gränser, men inte absoluta gränser. En liten, men avgörande skillnad.
För att lyckas med tvärvetenskap behövs gemensamma visioner, som kan överbrygga gränserna och förena forskare och det omgivande samhället. Målet för forskningen är en gemensam angelägenhet, men vägen dit måste forskarna få bestämma över, var och en för sig och tillsammans. Hur detta kan genomföras praktiskt visas genom en lista över framgångsfaktorer för tvärvetenskapligt arbete, vilken bidrar till bokens behållning och värde för forskare inte bara inom humaniora utan även utanför detta (tyvärr idag krympande) område. Fem korta punkter som ger en bild av vilka utmaningar som all tvärvetenskap har att hantera och hur utmaningarna kan mötas. 1) Synen på materialet och hur det kan användas, 2) Betydelsen av att samverkan initialt, för att ringa in vad som är projektets kunskapsobjekt, 3) Insikt om svårigheten av att röra sig över gränser mellan ämnen och att det därför är en god idé att låta seniora och erfarna forskare framförallt ansvara för kommunikationen mellan, 4) Bejakandet av forskare som vågar röra sig över gränser och som inte håller sig till en fråga, för det är ofta den typen av forskare och sådan forskning som ger upphov till nya ämnen, 5) Vikten av dokumentation, för att säkerställa möjligheterna att i efterhand analysera utmaningarnas karaktär och det konstruktiva utfallets värde.
Författarna i boken visar alla på viljan att förstå, inte bara sitt eget ämnesområde, utan även disciplinerna som de samarbetar med. Forskarna som bidragit med tankar i antologin är föredömligt villiga att lära nytt, vilket jag ser som en långt värdefullare egenskap hos en forskare än att vara säker. För det är i mötet mellan, som ny och användbar kunskap uppstår. Mitt slutomdöme om boken är att dess värde växer ju mer jag tänker på innehållet och alla kunskaper och kloka reflektioner jag fått ta del av. The Atomized Body handlar inte bara om celler, gener, neuroner och biomedicin, även om det är vad som studerats. Boken visar också på humanioras värde och är som jag ser det ett lysande exempel på hur man kan och ska bedriva forskning. Den pessimism jag länge känt och som bottnar i hur akademin kommit att utvecklas löses upp under läsningen och när jag nu dessutom äntligen blivit klar med recensionen, som på grund av hur det akademiska arbetet är organiserat alldeles för länge dragits ut på tiden, tror jag på framtiden igen. Boken rekommenderas varmt och jag hoppas att den får spridning långt utan för etnologins gränser, för det förtjänar den verkligen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar