Friktionens undergörande verkan

Tidvis tvingar sig livets alla krav och måsten på och tvingar mig bort från det jag egentligen vill och behöver för att att må bra. Att läsa Under Strecket, till exempel. Idag är det dock söndag. Det finns tid, och än en gång kan jag konstatera att ryktet om bildningens död är överdrivet. Under Strecket är en värdefull, fantastisk institution, ett äkta universitet där kunskapen är i centrum och där tankar bryts mot varandra, där tidlös filosofi blandas med reflektioner över dagsaktuella händelser. Mitt bland nyheterna öppnar det upp sig och lockar till läsning. Långt ifrån allt lockar lika mycket, men det är en del av tjusningen. För plötsligt händer det. Rätt som det är sitter man där, fastnaglad, uppslukad och förförd av en text, en tanke som tar sig in och som inte släpper sitt grepp.

Kunskap och fördjupad insikt växer på det sättet, där och när man minst anar det. Vetande är inget man kan planera, det är individuellt, kontextuellt och oberäkneligt. Ju mer man försöker kontrollera och målprogrammera processen, desto sämre och mer urvattnat blir resultatet. Ingen vet på förhand vad just hen kommer att uppslukas och förföras av, i kunskap liksom i kärlek. Plötsligt säger det bara klick, och resten följer ur det. Alla vet att det är så, ändå gör vi, mot bättre vetande, precis tvärtom. Och när det visar sig att det inte fungerar, när resultaten rasar, då inför vi mer av samma. Varför vi gör och fungerar så är lika gåtfullt som lärandet och kunskapsutvecklingen. Förstår vi det och kan vi tvinga oss agera i enlighet med den insikten är mycket vunnet.

Dagens skola drivs av krav på kontroll, målstyrning och effektivitet. Dagens skola står därmed vidöppen och blottad för utifrån kommande hot i form av experter, administratörer och utformare av kontrollsystem. Försäljarnas slogan lyder: Om ni har målen, så tillhandahåller vi vägen. I största välmening påförs skolan enkla, effektiva och mätbara, enkla lösningar såsom betyg, utbildningsplaner och utvärderingar som ska garantera att den som går in i ena änden ska nå målen så effektivt som möjligt. Bildningens väg blir på detta sätt rakare, bredare och allt mer friktionsfri. Allt snabbare antas elever och studenter kunna färdas, utan problem från start till mål. Det låter förförande vackert och går hand i hand med övertygelsen om att sparsamhet är en dygd. Det finns inga motargument, för ingen är motståndare till enkelhet, sparsamhet, friktionsfrihet och samma kunskapskvalitet på kortare tid.

Felet med dagens skola ligger inte i hur man organiserar verksamheten, utan i varför man gör det. Dagens skola bygger på en felaktig grundpremiss som gör att fel saker hamnar i fokus och fel åtgärder införs, att barnet kastas ut med badvattnet, att kunskapen inte står i centrum. Vill vi verkligen ha kunskap, måste vi tänka om, tänka nytt och agera i vardagen ute på skolorna och i klassrummen, enligt helt andra premisser än vi gör idag. Detta inser jag när jag läser dagens Under Strecket. Texten, skriven av Carl-Johan Malmberg, handlar inte om skolan, men jag ser att den har bärighet på skolfrågan. Jag gör den hermeneutiska kopplingen. Låt mig förklara hur jag tänker, låt mig visa på några citat och reflektera kring orden och tankarna. Artikeln inleds med följande ord.

En isfläck, förrädiskt svårupptäckt, svart och helt blank satte stopp för min promenad häromdan. Jag föll handlöst. Inget var brutet men med ömmande blåmärken och en besvärlig sträckning kravlade jag mig hem. Sedan handlade det om ett par dagars stillhet. Vad är bättre i det läget än att tänka, läsa, skriva?

Jag bestämde mig för att låta händelsen vägleda mig och jag lät associationerna komma. Först Wittgenstein. I ”Filosofiska undersökningar” skriver han om ett särskilt problem som kan uppstå när tänkandet löper alltför smidigt: ”Vi har råkat ut på glatt is där friktionen saknas. Alltså betingelserna är i viss mån ideala, men just därför kommer vi inte någon vart. Vi vill gå; då behöver vi friktionen. Tillbaka till den ojämna marken!”

En oväntad händelse kan betraktas som ett hinder, eller som en möjlighet. Om strikt kontroll och måluppfyllelse är viktigare än allt annat blir det oväntade ett hinder. Men med en annan syn på kunskap och lärande kan det förvandlas till en möjlighet. Det vägskälet stod den svenska skolan vid för länge sedan, och vägen som valdes lovade att ta oss spikrakt och effektivt till kunskapens förlovade land. Med tanke på vad som utlovades borde vi vara framme nu, eller egentligen för länge sedan. Alla vet att så inte är fallet. Ändå fortsätter vi på den inslagna vägen. Istället för att göra som Malmberg, kravla oss hem, sätta oss tillrätta och läsa, tänka, skriva.

Under Strecket har ingen studieguide, inget annat mål än dagliga uppdateringar av innehållet. Under Strecket kräver inget av sina läsare, utöver intresse för dagens ämne och en vilja att läsa texten. Varför är det en orimlig tanke att skola och högre utbildning arrangeras på det sättet? Är det för att vi anser det vara viktigare att ha ett mål och kontrollera det, än att verkligen uppnå något viktigt? Är det för att vi räds det svåra och inte vill misslyckas? Men vi misslyckas ju redan, kapitalt på vissa områden och ändå fortsätter vi. Varför inte stanna upp och lyssna, lära och omorganisera. Varför inte skapa en skola där kunskapen står i centrum och lärandet är något som alla engagerar sig i, på sitt sätt och på sina premisser, utifrån sina egna mål? Varför ska den som inte kan eller vill tvingas genom systemet? Varför ska läraren ha ansvaret för att eleverna och studenterna lär? Det är för mig OBEGRIPLIGT, för det kan aldrig bli annat än i bästa fall mediokert. Verklig kunskap kan bara växa inifrån, den växer aldrig friktionsfritt. Vägen till kunskap är en omväg, kräver ansträngning och tar tid. Målet ligger höljt i dunkel, ända tills man står mitt framför det. Ingen kan på förhand veta var kunskapens finns, därför behöver skolan mindre kontroll, färre regler och en tunnare och kanske till och med helt tom och blank läroplan ...

Författare som använt ordet blank har ofta fastnat för det paradoxala och undflyende hos de fenomen det syftar på. Ingen är här tydligare – och gåtfullare – än Karen Blixen. Det sker i berättelsen ”Den blanka sidan”, en av hennes många sena makalösa noveller, från samlingen ”Sista berättelser”. ”Den blanka sidan” handlar om flera saker på en gång – och låter samtidigt det viktigaste vara outsagt. Berättarens trohet mot sin berättelse är novellens huvudtema. Det gestaltar Blixen med historien om ett visst spanskt kloster som har privilegiet att väva brudlakan åt det kungliga husets alla prinsessor. Efter bröllopsnatten doneras lakanen till klostret, ”ett sådant lakan varken tvättades eller användes någonsin mer”. Men lakanen kommer till användning som små berättelser. De ramas in och ställs ut i klostret: fläckarna på dem visar att prinsessan varit oskuld. Många lakan hänger numera i klostergången, en förgylld namnskylt med krona talar om vem som legat på dem. Fast i serien finns ett lakan som är annorlunda. I Torsten Blomkvists översättning:

”Men mitt i den långa raden hänger en duk som skiljer sig från de andra. Dess ram är lika vacker och lika bred som alla de övriga, och lika stolt som alla de andra bär den guldplåten med den kungliga kronan. Men endast på den plåten finns intet namn graverat och linneduken innanför ramen är vit som snö från hörn till hörn – en blank sida.”

Varför är vi så rädda för det gåtfulla, det okontrollerade och det som inte är kristallklart. Alla har någon gång fångats av något som förbryllar en, som inte släppt taget om en. Den som skaver och lockar på samma gång kan man rikta uppmärksamheten mot i timmar utan att tröttna och även om man inte hittar svaret på gåtan är det mödan värt och på inget sätt bortkastad tid. Man lär sig något genom att jobba i okänd terräng, med nya frågor på nya sätt. Och det är det viktiga, det avgörande. Den typen av kompetensen är ovärderlig. Ändå envisas vi med att pracka på elever och studenter läroböcker som är kristallklara och därmed helt tömda på innehåll. Texter som tar sig till det på förhand uppgjorda målet på snabbast möjliga sätt, utan omvägar och hinder. Dagens skola är allt mindre en utmaning, för allt ska följa på förhand uppgjorda planer. Det likar allt mer en toppbestigning per linbana, med bärare som säkert tar en, utan ansträngning till målet. Och väl där utbrister vi, ja ha. Och nu då?

Blixen skriver sin novell på 1950-talet, tiden för tillkomsten är inte oviktig; den sammanfaller med det så kallade abstrakta måleriets höjdpunkt och det är lätt att tänka sig lakanen som en serie målningar – av Cy Twombly kanske? – målningar vars olikformade fläckar ger upphov till associationer och fantasier. Blixen skriver:

”I linnedukarnas blekta märken kan människor med en smula fantasi och inlevelse läsa Zodiakens alla tecken: Vågen, Skorpionen, Lejonet, Tvillingarna. Eller de kan där se bilder ur sin egen föreställningsvärld: en ros, ett hjärta, ett svärd – eller till och med ett hjärta genomstunget av ett svärd.”

Det blanka bladet pockar på uppmärksamhet, väcker fantasin till liv och tvingar igång kreativitetens motor. Vart man hamnar kan ingen veta på förhand och alla hamnar på olika ställen, för alla ser olika saker. En skola byggd efter dessa principer, enligt den synen på kunskap leder till mångfald och dynamik. Och det är vad samhället behöver för att överleva på sikt. Allt är inte lika bra, men om den eller det enda, bästa, är det enda som anses värt att satsa på kommer kunskapen att utarmas. Monokulturer är imponerande, så länge de står, men en enda oväntad liten mikroorganism kan snabbt utrota en aldrig stå stor och stark struktur. Och inte sällan kommer hotet inifrån, vilket agerandet i ledningen för SCA visar, där människor med makt helt förlorar kontakten med verkligheten. SvD har granskat turerna kring Sverker Martin-Löf, och det blir uppenbart hur viktigt det är sökandet efter kunskap måste vara fri. Därför är det glädjande att läsa granskningarna, som det är oroande att inse att den fria pressen är hotad idag, enligt samma logik som skolan: Kostnadseffektivitet och måluppfyllelse, till priset av minskat fokus på kunskap och det oväntade.

Det blanka – på fläckar tomma – lakanet är i serien en monokrom, en vit målning, ungefär som de som Robert Ryman målade i USA vid den här tiden. Fast det viktiga är inte förbindelsen med måleriet utan med livet, med moral och etik – berättarens och läsarens. Vad säger det fläckfria lakanet till den åldriga prinsessan som i berättelsen besöker klostret, begrundar lakanet och som kanske till och med är den som en gång legat på det? Vad säger lakanet oss? Blixens historia talar om sanningskravet hos berättaren – alla goda berättare – det sanningskrav som paradoxalt nog gör att inget väsentligt får utelämnas men samtidigt att allt inte får eller kan eller bör sägas.

Tänk om det var skolans ledord: Inget väsentligt får utelämnas, men samtidigt kan eller får inte allt sägas. Tänk om utbildning inte handlade om examina, utan om fritt sökande. Tänk om lärande var något kollektivt, mångfaldigt och vildvuxet? Tänk vad spännande det skulle bli att gå i skolan då, om man fick fördjupa sig i det som lockar ens fantasi att hitta kraften att lyfta sig själv i håret. Tänk om man i skolan fick göra som jag gör när jag inser att just dagens Under Strecket inte intresserar mig, vända blad och ägna mig åt annat, i väntan på nästa dags text. Den kanske kommer att inspirera, utmana och locka till vidare läsning. Eller nästa dag, eller nästa. En enda inspirerande text är värd mer än tusen mediokra texter. Verkligt lärande och viktig kunskapsutveckling kan aldrig tvingas fram, den kan bara lockas. Och där slår det dunkla, det blanka och det tysta alla instruktionsböcker i världen!

Det osagda är berättelsens slående hjärta. Det blanka i meningen det tomma, frånvarande, osynliga är lika med det levande och suggestiva, det som bär från en tid till en annan. Det tillhör det geniala hos Blixen att hon hittat en så enastående metafor för det: det vita lakanet, den blanka sidan. Vi är långt ifrån Wittgensteins förlamande friktionslöshet när allt tycks stämma alldeles för väl. Vi är långt ifrån min livsfarliga blanka isfläck.

Dagens skola blir allt mer friktionsfri för elever och studenter, och de hinder som den utökade administrationen innebär för lärarna är själsdödande och direkt kunskapshämmande. Tänk om läroplanen var fylld av blanka blad, av tomma vita sidor. Tänk om kunskap betraktades som ett berg vars topp är höljd i dimma, och om skolan var en plats där den som lockats att bestiga berget sökte sig för att öva sig och för att skaffa sig de kompetenser hen anser sig behöva för att våga attackera toppen.

Tänk om Under Strecket var obligatorisk läsning i skolan, varje dag. Problemen i det svenska utbildningssystem är stora, men om vi låter oss förledas till att tro att lösningen på problemen är lika svåra som problemen, då är vi fel ute. Lösningen är enkel, svårigheten ligger i genomförandet av reformerna, i omställningen av tanken.