Dagens Nietzsche, om ressentimentet 2

Fortsätter utforska ressentimentet i denna den andra posten i en serie av tre. Vad är det vi har att göra med? Ett slags avundsjuka, men en mycket speciell sådan, nämligen den svages känsla av bitterhet gentemot den eller dem som (omedvetet?) upplevs starkare och överlägsen. Begreppet kan användas på olika sätt. Jag väljer att använda det som analytiskt redskap, för att undersöka samtiden och det som händer i dessa omvälvande dagar. Valet i Grekland kan möjligen användas som ett aktuellt exempel på hur ressentimentet kan ta sig politiska, samhällsförändrande uttryck. Det som ser ut att vara en egen rörelse, framdriven av egen kraft, med stöd i egna visioner och handlingsplaner, visar sig vid närmare eftertanke bara vara ett slags reaktion på relationen mellan EU/Tyskland (den mäktige och överlägsne) och Grekland. Samma reaktiva politik bygger SD sina framgångar i valet förra året på, och försöker de göra politik av. Det resulterar inte i några egna förslag, utan bara i affektiva reaktioner på allt det som anses vara oförrätter riktade mot dem och deras kränkta "rättigheter". Detta ser jag som uttryck för det Nietzsche kallar slavuppror och slavmoral. Vita kränkta män har alltså funnits i alla tider och är ingen ny företeelse.

Om det förnäma värderingssättet föregriper sig och försyndar sig mot realiteten, så sker detta i förhållande till en omgivning som det inte känner tillräckligt väl, ja som det milt sagt värjer sig mot att verkligen lära känna: det missförstår under vissa omständigheter den omgivning som det föraktar, vilket är gemene mans och det lägre folkets; å andra sidan måste man ta i beaktande att affektionen i föraktet och i den nedlåtande och överlägsna blicken, under förutsättning att den förfalskar bilden av den föraktade, står långt tillbaka för den förfalskning med vilket det undertryckta hatet, den vanmäktiges hämnd förgriper sig -- in effigie naturligtvis -- på sin motståndare.

Det är den lates, den korkades och den icke-reflexives moral. Och det enda verksamma vapnet för att hindra ressentimentets spridning är en skola värd namnet, som sätter kunskapen i centrum. Allt tal om effektivisering av utbildningssektorn är tecken på en rörelse mot ignorans och ovilja att anstränga sig. Ressentimentet är den breda vägen, är en enkel lösning som ger upphov till fler problem än den löser. Allt är någon annans fel! Så resonerar den som inte tänker längre än näsan räcker.

I själva verket är det för mycket slarv, för mycket lättsinne, för mycket av sidoblickar och otålighet inblandat i föraktet, ja till och med för mycket av egen lyckokänsla, för att det skulle vara i stånd att omvandla sitt objekt till en vrångbild och ett odjur. Man ska inte förbise de närapå välvilliga nyanser som till exempel den grekiska adeln lägger in i alla ord med vilka den skiljer ut lägre folk från sig själv; hur beklagan, hänsyn, överseende av olika slag ständigt blandar sig däri och sockrar dem tills närapå alla ord, vilka tillkommer gemene man, slutligen är liktydiga med "olycklig" och "beklagansvärd" (jämför deilos, deilaios, poneros, mochtheros, de två sista kännetecknar egentligen gemene man som arbetsslav och lastdjur) -- och hur å andra sidan "dålig", "simpel", "olycklig" för det grekiska örat aldrig har upphört att klinga i en ton med en klangfärg i vilken "olycklig" överväger: detta är ett arv av det äldre, ädlare, aristokratiska värderingssättet, som inte förnekar sig ens i sitt förakt (-- filologer kan påminnas om i vilken mening oizyros, anolbos, tlemon, dystychein, xymorfa används).

Den som beklagar någon annan gör det alltid uppifrån, men det betyder inte att ressentimentet är den överordnades känsla, för den som verkligen är överordnad behöver inte ömka eller beklaga, hen går sin egen väg, följer sina visioner och bygger något eget och framtidsinriktat. Ressentimentet bottnar i den underordnades längtan efter den tid som flytt, det som en gång var men som nu är historia. Den som riktar sitt fokus mot andra, som ska lösa problemen åt en, eller som ska plockas bort för att återupprätta den förlorade ordningen, drivs av lättsinne, slarv eller informerat ointresse. Det är ingen grund att bygga något varaktigt på!

De "välborna" kände sig som just de "lyckliga"; de behövde inte först genom en blick på sina fiender på ett konstgjort sätt konstruera sin lycka, intala sig den under särskilda omständigheter, ljuga sig till den (så som alla ressentimentmänniskor brukar göra); fullproppade med krafter och följaktligen med nödvändighet fullt aktiva människor, visste de likaså att inte skilja handlandet från lyckan, -- att vara verksam hör för dem med nödvändighet till lyckan (därav innebörden i eu prattein) -- Allt detta som raka motsatsen till "lyckan" för de vanmäktiga, nedtryckta, de av giftiga och fientliga känslor uppsvällda människorna, för vilka den i huvudsak gör sig gällande som narkos, bedövning, vila, frid, "sabbat", själslig avkoppling och i sträckning av lederna, kort sagt: passivt.

Verklig lycka och ett hållbart samhälle kan bara byggas på den grund som en djupt känd självkänsla medför. Och den känslan växer inifrån, av insikt, kunskap och förståelse för vad det innebär att leva som människa. Ressentimentet uppstår i förljugenheten, där och när alla fel är någon annans. Om bara ..., så skulle jag kunna bli lycklig. Men det är ingen lycka, det är en fåfäng jakt på en omöjlig dröm.

Turerna här under hösten, kring styrelsen för SCA, kan sägas vara ett annat uttryck för hur under- och överordning kastas om, även om makten på ytan ser ut att vara intakt. Läser i DN om hur Sverker Martin-Löf uppenbart har tappat kontrollen och hur han reaktivt låter ressentimentet styra.

Om man som Sverker Martin-Löf vikt så stor del av sitt liv åt ett företag identifierar man sig givetvis starkt med bolaget. Trots sin position som ordförande i Industrivärden och många tunga styrelseuppdrag, till exempel Ericsson och ­Skanska, är det SCA som är närmast hans hjärta.

De uttalanden han har gjort senaste dygnet tyder på att han har liten insikt om att han själv bidragit till sitt nesliga fall. Det är ett ”kuppartat mediedrev” och ”otroliga resurser bakom”.

Kombinerar man det med att han häromdagen sade till Dagens Industri att ”vi har uppgifter om elektronisk avlyssning” kan man leka med tanken vem som skulle vinna på Sverker Martin-Löfs sorti: Anders Nyrén som får bli ordförande för Industrivärden, Pär Boman som får bli ordförande i SCA och Handelsbanken eller Fredrik Lundberg som flyttar fram sina positioner?

Sextontaggaren Sverker Martin-Löf har troligen fällt sig själv genom att inte ha insett att i dag sköts bolag på ett annat sätt än förr och att sin egen förmögenhet får man spendera som man vill, men inte företagets.

Detta sista exempel visar hur viktigt det är, för här har vi en människa med enorm makt, som av brist på analytisk förmåga och kunskap, lättja eller informerat ointresse, faller på eget grepp. Det finns många liknande exempel på samma sak i samhället, och om vi inte uppmärksammar det eller om vi inte anser oss ha tid eller resurser att uppmärksamma det har vi snart ingen politik i Olof Palmes bemärkelse, att vilja. Vi lämnas med reaktiva, kunskapsvidriga, floskler som driver oss alla ut på det sluttande plan som hela tiden hotas oss och allt vi vant oss vid att ta för givet.