Amatörforskning

I sitt svar till Tväråna i DN, som jag skrev om igår, använder Alvesson ordet amatörforskning. Och det projekt om alkohol och droger som jag arbetade med på min kompetensutvecklingstid under några år efter min disputation omtalades av åtminstone en kollega som hobbyforskning. Vad säger det om synen på forskning, om forskningen som sådan och om kunskap? Det ska jag försöka reflektera över här.

Jag tänker som så att det finns bra eller dålig forskning, och att det är problematiskt att tala om forskning på något annat sätt i sådana termer. Att forska betyder något och det är en verksamhet som kan utföras på ett mer eller mindre vetenskapligt sätt, och resultatet kan vara mer eller mindre korrekt. Men om det är en amatör som forskar eller om forskningen bedrivs på fritiden har inget med saken att göra, så länge kvaliteten i arbetet upprätthålls. Det är det avgörande och det enda som betyder något, kvaliteten i arbetet, inte vem eller hur och när. Innehållet, utfallet och användbarheten är det centrala.

Talar man om amatörforskning riktas fokus från don till person. Och menar man att en amatör per definition är sämre än ett proffs ansluter man sig till en kunskapssyn som bygger på en essentialistisk människosyn där resultatet av arbetet bedöms mer utifrån vem som utfört arbetet, än vad det resulterar i. Om en amatör aldrig kan utföra annat än amatörforskning så innebär det enligt samma logik att en disputerad forskare alltid utför excellent forskning. Har man en sådan syn på forskning behövs inga utvärderingar, det räcker att kontrollera vem som står som författare så "vet" man värdet av arbetet.

Jag är disputerad, men jag har inte varit lyckosam i arbetet med att FORMULERA forskningsprojekt. Däremot har jag under alla år sedan disputationen 2003 hängivet forskat så mycket jag bara kunnat på den tid som funnits. Resultatet av det arbetet påverkas så klart inte av vem som betalar min lön, utan enbart av hur väl arbetet utförs. Ändå kan jag få höra att det jag gör är hobbyforskning och det spelar ingen roll att det arbetet renderade mig docenttiteln, det beskrivs ändå med det förklenande epitetet hobbyforskning. Riktig forskning bedrivs med medel från Riksbankens Jubileumsfond eller med stöd från Vetenskapsrådet. Och sådan forskning anses självklart vara bra och riktig, även om granskningen av arbetet utförs på förhand och trots att värderingen bygger på löften och planer.

Det oroar mig att en sådan syn på kunskap finns och odlas i akademin samt sprids i samhället, för det är en kunskapssyn som är mer intresserad av form än av innehåll. Det är en kunskapssyn som går hand i hand med New Public Management, där det är viktigare att det går att mäta och jämföra än att det som mäts och vägs verkligen betyder något ute i samhället.

Denna kunskapssyn riktar fokus mot fel saker. Jag möter den i vardagen som lärare, när studenterna är mer intresserade av betyg, poäng och examina, helt i enlighet med vad som mäts när utbildningen utvärderas. Att klara tentan och få godkänt är viktigare än att faktiskt lära sig något, för livet. Det visar sig att många av dagens studenter tänker så när de lägger mer tid på att "förhandla" om bedömningen, än att se över sin studieteknik och åt att faktiskt studera. Det visar sig också i deras sätt att motivera varför de anser sig vara värda ett G eller ett VG: "Jag har faktiskt jobbat jättemycket med detta". Hamnar jag i en sådan diskussion spelar det ingen roll vad jag säger, eller att kunskap aldrig kan bedömas efter intensiteten i arbetsinsatsen. Om det går fort eller långsamt, om arbetet är mödosamt eller smidigt, det har inget med saken att göra. Kvaliteten avgör, alltid. Ruckar vi på den principen är vi illa ute.

Därför oroar det mig att en så pass meriterad och klok forskare tar ord som amatörforskning i sin mun och att den kunskapssynen sprids via seriösa kanaler som DN-Debatt. Det riskerar att fokus förflyttas, från innehållet till formen. Om den synen blir den dominerande kommer kvaliteten i skolan och forskningen att utarmas, för den anses inte vara värd att bry sig om. Där och när det är viktigare vem som forskar, när man forskar och att forskningen är finansierad och godkänd på förhand, där kommer innehållet att underordnas formen och kunskap blir en formalitet och en kvalitet som anses garanterad, om det bara är en ansedd person som står bakom den. Den synen öppnar upp för en kultur där chefer anses stå över varje misstanke och dör granskningar av makten anses onödiga.

Den dagen då synen på kunskap inte längre handlar om kvaliteten på INNEHÅLLET, utan på vem som utför arbetet, har vi ingen akademi längre, bara en aristokrati som står över allt och alla och som kan göra som de vill. Ett slags kunskapens ståndssamhälle där det inte spelar någon roll vad man gör, om man inte tillhör den högsta kasten.