Kunskap är en kumulativ process, som växer i skov. Det tar tid och vägen mot insikt och klokskap är allt annat än rak. Processen är dessutom komplex, för i takt med att man lär sig mer om vissa saker måste annan, gammal kunskap överges. Vid sidan av lärandet, parallellt med insikterna, växer samtidigt förståelsen för hur lite man vet. Allt detta gör att lärande omöjligt kan standardiseras, måttbeställas och målstyras, och att försöka effektivisera processen är i bästa fall naivt, i värsta rent cyniskt. Debatten om betyg som rasar för fullt reducerar allt detta, tusentals år av mänsklighetens samlade insikter, erfarenheter och mödosamt tillkämpade erfarenheter, till några siffror på ett papper. Till trams och sandlådementalitet.
Man brukar säga att den romerska rätten är ett av mänsklighetens viktigaste och mest betydelsefulla innovationer, som banade väg för det moderna samhället. En prestationsinriktad, betygsfokuserande skola torde vara en av mänsklighetens mest destruktiva innovationer, helt i klass med atombomben, rasismen och maktens informerade okunskap om sina egna privilegier. Jag skräder inte orden, för jag är hjärtinnerligt trött på att lyssna på viktigpettrar, pellejönser och gapande ignoranta förståsigpåare. Och jag spyr på regleringarna, administrationen och allt annat som tar fokus i vardagen från det jag sökte mig till akademin för, det vill säga kunskapen och lärandet.
Håller jag på att bli en grinig gammal gubbe, som drömmer om hur det var en gång, på den gamla goda tiden? Den möjligheten finns, så klart. Jag skulle vara inkonsekvent om jag inte riktade den kritiskt analytiska blicken även mot mig, den som reagerar och reflekterar över dagens situation i det svenska utbildningssystemet. Det kan så klart vara mig det är fel på, men det kan också vara så att den som skaffat sig erfarenhet och som ägnat hela sitt vuxna liv åt studier och forskning har lärt sig saker, ser saker och har ett brett och djupt referensbibliotek att ställa mot dagens situation. Jag är inte ute efter att få rätt, jag vill dels veta hur det står till och hur det skulle kunna bli bättre, dels är jag orolig över det som sker och hur snabbt läget försämras.
Jag vägrar acceptera att jag är grinig, att jag inte förstår ungdomen, och tror efter moget övervägande och (själv)kritisk reflektion heller inte att det är fallet. Jag längtar inte tillbaka, till den tid som flytt. Det var inte bättre förr. Jag tror på framtiden, på kunskapens makt och att förnuftet till slut ska segra. Dessutom har jag själv barn som studerar på högskolan och som ser samma och reagerar på samma saker som jag. Min dotter har ärvt min syn på vad som ger framgång i studierna och hon klarar sig väldigt bra, samtidigt som hon häpnar över en del studiekamraters underprestationer och oförmåga att ta eget ansvar för sitt lärande.
Det viktigaste skälet till att jag håller fast vid min syn är dock att jag idag ska praktisera min syn på kunskap och lärande utanför högskolan. Jag är på väg till ett ansvarsfullt och oerhört inspirerande uppdrag. Jag har fått förtroendet, av en av mina gamla studenter, att hålla i en heldag om samverkan, för ett antal utbildningsansvariga på några folkhögskolor i Västsverige. Hur det går och hur mina tankar och verktyg tas emot vet jag inget om ännu, så klart, men jag har fått uppdraget på rekommendation och jag har fått fria händer att utforma dagen helt efter eget huvud och med stöd i mina kunskaper och min utbildningsfilosofi och syn på lärande och kunskap. Det brukar inte griniga, nostalgiska och bakåtsträvande gamla gubbar få mandat för.
Tycker det är tragiskt att jag ska tvingas utanför högskolan för att få vara fri att omsätta mina kunskaper och praktisera min erfarenhet, helt efter eget huvud. Vad är poängen att staten utbildar människor till docenter, om de sedan inte får använda kunskaperna?! Varför och på vilka grunder tvingar man landets högst utbildade och mest meriterade att följa prefabricerade manualer och externa program och manualer för undervisning, det går över mitt förstånd och stärker mig samtidigt i övertygelsen om att Michel Foucault har helt rätt i sin analys av makt, att det är kunskap. Min titel har blivit ett slags gisslan för politiker att ge legitimitet till sin övertygelse. Och sedan anklagas jag och resten av lärarkåren när kunskaperna i landet sjunker!?
Idag ska jag njuta, av friheten och ansvaret, av känslan att få vara i kunskapen och att kunna prestera på toppen av min förmåga. Exakt vad jag ska säga och upplägget kommer att se ut bestäms där och då, med hänsyn tagen till sammanhanget och utifrån deltagarnas intressen, förkunskaper och behov. Det handlar inte om att jag är nonchalant eller att jag inte orkar detaljplanera, utan om att jag är övertygad om att det blir bäst så. Jag hatar att planera, men älskar att förbereda mig. Och förberett mig har jag, sedan över 20 år. Ju närmare jag kommer stunden då jag ska prestera desto mer fokuserad blir jag. Allt ställs på sin spets om några timmar och då är jag superfokuserad. Sedan, när vi skiljs åt i eftermiddag kan jag slappna av, ta helg och fortsätta förbereda mig för nästa uppdrag. Jag och deltagarna kan fokusera på det vi är där för, kunskapen. Betyg och närvaro, kontroll och dokumentation är vi lyckligtvis befriade från. Att tid, all möda och energi kan läggas på kunskapen och lärandet.
På högskolan håller det på att bli tvärt om, där handlar det allt mer om planering, administrering och uppföljning. Och ansvaret för lärande ligger allt mer på läraren. Där handlar frågorna från studenterna allt mer och allt oftare om vad jag vill ha och vad de måste göra för att klara tentan. Där klagas det allt mer och allt oftare på allt fler saker, på böckerna, på lärarna, på informationen och så vidare. Där känns det ibland som om jag är den ende i lokalen som verkligen vill lära mig något, som om alla andra bara är där för poängen och för att få studiemedel. Och dessa problem löses genom att jag ska planera mer, skriva fler och tydligare anvisningar, studieguider, instuderingsfrågor, kursplaner, kurs-PM och så vidare. Allt mer utav informationen ska vara klar och läggas ut allt tidigare. Och när resultaten ändå uteblir kommer det krav på att vi lärare ska fortbilda oss i pedagogik, vilket sänder en tydlig signal till studenterna om att det är lärarens ansvar att eleverna och studenterna lär sig och att genomströmningen hålls på en hög nivå.
Slutar där, innan jag blir den där griniga gamla gubben som jag just sagt att jag inte är. Slutar här och koncentrerar mig på det som är bra, på dagens uppdrag, på kunskapen och möjligheten att lära mer och bli en bättre lärare. Det vill säga en som är bra på lärande och som själv lär. Ser fram emot dagen, och tror trots allt på framtiden. Högskolan har trots allt uppdraget att främja kunskapsutveckling, och förr eller senare kommer vi som fortfarande vill och är intresserade av det att efterfrågas. Så måste det bli, allt annat är orimligt och kontraproduktivt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar