Människans fallenhet att följa auktoriteter är evolutionär. Men det handlar också om ett val. Vi människor är inga offer för vår biologi, vi har också intellektuella förmågor och kan lyfta oss över det givna. Samtidigt är vi sociala varelser som påverkas av kultur och som alltid förhåller oss till hur andra tycker och tänker. Det där är inga åsikter utan en beskrivning av hur vi människor fungerar, enskilt och i grupp. Utgångspunkten för alla diskussioner om vilket samhälle vi vill leva i måste ta dessa saker i beaktande. Tar vi inte vara på kunskaperna vi har tillgång till, och ständigt utvecklar både den individuella och kollektiva förmågan att agera i enlighet med vad vi vet och vad som kan anses klokt, kommer biologin att styra. Kunskapen är dock inte given, den går inte att googla fram utan kräver alltid något av den som ska lära. Dessutom måste vetenskapen respekteras, annars handlar det som sägs i namn av forskning om känslor förklädda till vetande.
Det finns en anledning till att universitetet initialt och under hela sin uppväxtfas styrdes av kollegiet, alltså av de mest kunniga och erfarna, i samverkan. Det är nämligen enda sättet att både utveckla relevant kunskap av hög kvalitet och hålla den aktuell. Idén med linjestyrning går på tvärs mot allt det där, det är en hierarkisk modell som bygger på att landets högst utbildade och mest kompetenta ska tvingas följa order av människor som tilldelats en maktposition. Även om representanter för kollegiet kan peka på forskning som visar att det cheferna påstår är fel och den väg de pekar på leder bort från högskolans ursprungliga mål, tvingas de följa order uppifrån. Hur hamnade vi där?
Kunskap är inget man kan tvinga fram, trots det ökar andelen chefer och administratörer i dagens högskolevärld. Linjens makt över resultatet av det akademiska arbetet blir större och större för varje år som går. Och dessa siffror pekar stadigt uppåt eftersom de med ledningsuppdrag är immuna mot uppsägningarna som tvingas fram när ekonomin blir sämre, vilket den blir när over-head-kostnaderna ökar samtidigt som ersättningen från staten minskar.
Tecknen på att mänskligheten är på väg in i en kunskapskris blir fler och fler, vilket gör det svårare och svårare att hantera demokratin som står och faller med medborgarnas kollektiva kunskaper (och, givetvis, respekt för vetenskapen). Den här utvecklingen har pågått länge nu, så pass länge att bilden av hur det en gång var, då när Sverige var en ledande kunskapsnation, fördunklats i det allmänna medvetandet. Folk idag vet mer om Andra världskriget än om förhållandena i den akademiska världen på runt Millennieskiftet (trots att få lärdomar dras av den kunskapen). Därför uppfattas den här typen av inlägg som en partsinlaga eller som gnäll, särskilt om de skrivs av någon som jag som blivit uppsagd från sin lektorstjänst. Allmänhetens bild av forskare är minst sagt grumlig, och det utnyttjas av dem som liksom USAs vicepresident ser professorerna som administrationens fiende.
Vi människor verkar vara betingade att lita på auktoriteter och lyda chefer. Det är så som makt fungerar i praktiken, den kommer underifrån, inte uppifrån. Position går konsekvent före person, och eftersom tid anses vara en bristvara läggs allt mindre tid och möda idag åt reflektion. Och då blir det känslorna som styr, inte kunskapen. Kollegiets dilemma handlar om just detta. Det enda "vapen" forskarna har till sitt förfogande är kunskap. Men det är ett vapen som bara fungerar där och när forskningens resultat respekteras (notera att jag inte skriver forskarna, för det är naturligtvis också en position). Och så är det inte längre. Det kanske aldrig har levt i ett kunskapssamhälle, men skillnaden mellan då och nu är att cheferna tagit över akademin och att forskarna reducerats till utövare av tjänsten forskning.
Politikerna kontrollerar idag kunskapen i allt högre grad, genom att förbjuda forskning som inte ligger i linje med ledande partiers övertygelser. Det är så här som totalitarism fungerar, och vårt samhälle rör sig snabbt i den riktningen. Donald Trump betraktar Harvard och andra universitet i USA (och även Sverige) som sina fiender eftersom företrädarna för vetenskapen har mage att ifrågasätta hans order. Om vetenskapen inte ger stöd åt politiken som förs är anses det idag legitimt att kräva av forskarna att de ska anpassa kunskapen efter politiken, trots att det inte behövs forskning för att se hur tecknen på att vi är på god väg att föröda det moderna samhället och den enda plats i universum där människan kan leva som människa.
Det finns inga syndabockar, bara offer. Och det finns heller inga enkla lösningar eller tydliga orsaker. Människans hjärna och vår kognition verkar dock ha en fallenhet att använda sina intellektuella förmågor mer till att förklara varför det blivit som det är, än för att se till att det blir så bra som möjligt. Forskning visar att det är så, men eftersom det är en typ av forskning som inte upplevs spännande för gemene man är det få som tar till sig insikten och ännu färre som reflekterar över dess implikationer. Därför får populisterna som talar till känslorna mer makt, och därmed också inflytande över vetenskapen. Och i den onda cirkel sitter vi alla problematiskt nog fast.
Den samlade tiden i dagens samhälle som läggs på att titta på kattvideor överstiger vida tiden som läggs på konsumtion av nyheter, och eftersom det endast är forskning som passar in i mediernas affärsplaner som har en chans att nå ut i samhället blir bilden av vad vi vet förvrängd. Allmänhetens bild av forskare är den som visas upp i Aktuellt, där bara karismatiska forskare som kan komma med snabba och enkla svar bjuds in för att förklara problemen som ligger högst upp på den snabbt föränderliga agendan. Vilka ämnen är det som tas upp och frågor som besvaras i TV-programmet Fråga Lund, och vilken typ av forskare får sitta i panelen? Det klassiska bildningsprogrammet har förvandlats till ren underhållning. Programmet leds av en komiker och bygger på att forskarna ger korta och underhållande svar på lustiga frågor, och för att hålla publikens uppmärksamhet uppe smäller det med jämna mellanrum.
Inte konstigt att dagens studenter kommer till högskolan och kräver att få saker, varför skulle de tänka och agera på något annat sätt när det nu ser ut som det gör i världen? Cheferna på högskolan ser det ju dessutom som sin uppgift att producera poäng och examina, så snabbt och effektivt som möjligt. Det är bara ett krympande fåtal besvärliga lektorer som snart ska gå i pension som värnar högskolans akademiska kvalitet och respekterar kunskapen. Och dessa kan avfärdas som nostalgiska drömmare. Det är som sagt så vi människor fungerar, men det är inte så kunskap fungerar, och samhällen som inte bygger på en stabil grund av kunskap går förr eller senare under. Det kan inte presidenten för världens mäktigaste nation ändra på, trots att han, enligt egen utsago, (ivrigt påhejad av jasägande ministrar och lojala anhängare) anser sig vara världens bästa och klokaste president.
Även om vi idag förfogar över mer kunskaper än någonsin i historien är den kollektiva förmågan att förstå och hantera insikterna sämre idag än innan Sverige började bygga upp den folkskola som vid slutet av 1900-talet utvecklats till ett av världens bästa utbildningssystem. Vi har med andra ord goda chanser att återuppbygga en skola värd namnet och skapa en högre utbildning där kunskapen står i centrum. Det är dock omöjligt att förena med drömmen om valfrihet, önskan om målstyrning, strävan efter effektivisering och blind tro på auktoriteter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar