Balans är den (tråkiga) nyckeln till hållbarhet

Tider av balans och harmoni är eftertraktade, i alla fall i teorin. Samtidigt kan det uppfattas som trist att ha kontroll och överblick. Därför behövs även balans ifråga om balansen, för att långsiktigt kunna leva i harmoni krävs tider av disharmoni och såväl toppar som dalar. Det gäller för både människor och samhällen. Idag lever vi dock i och med en annan syn, det extrema är vad som eftersträvas. Tvära kast är vad som genererar vinster (och förluster) på börsen, och enorm individuell framgång eftersträvas och idealiseras.

Dagens Under Strecket handlar om synen på filmstjärnor genom tiden. Där visar historikern Kim Salomon hur stjärnornas glans falnat betydligt under senare år. Vad säger det om vår tid och vilken roll spelar stjärnorna, för individer och kulturell förändring. Inser att det har med hållbarhet att göra, eller att tankarna i alla fall kan användas som utgångspunkt för att resonera kring sådana frågor.

Filmstjärnornas flärdfulla liv är artificiellt och saknar förankring i verkligheten. De är ovanliga människor men ändå vanliga. Deras glamourvärld borde enkelt kunna avfärdas som ytlig och enfaldig. Hjärtformade swimmingpooler och rosa limousiner vittnar om prålighet. Likväl förtrollar och lockar den flyktiga prakten. Det tycks finnas ett envist behov av att förföras av deras livsstil, skönhet och karisma. För många fungerar stjärnorna som existentiella bollplank. Inblick i deras privatliv reser frågor som: Varför måste de spåra ur? Är de inte nöjda med sina liv? Är berömmelse och pengar inte lika med lyckan?

Kändisar triggar fantasin och får oss att tänka kring våra egna liv och mina drömmar får genom dem ett slags måttstock. Kändisar visar att det går att höja sig över mängden, att det är lönt att drömma och kämpa för att nå sina drömmars mål. Kändisar som lever sina och allmänhetens dröm hjälper oss även att reflektera över berömmelsens baksida och svårigheterna med att kunna realisera alla sina drömmar. Hur lycklig blir man egentligen av att få allt man vill ha? Kändisar fyller på det sättet en viktig funktion i kulturen och samhället.

Filmidolernas livsstilskoncept imiteras och kopieras. De inspirerar till att pröva olika identiteter och utstaka alternativa sätt att vara. De fungerar också som en sorts stand-in i drömlivet, som lever ut publikens fantasier, justerar självbilder, återskapar triumfer och tragedier. Stjärnkulten handlar vidare om att lösa identitetsgåtor, om vem som egentligen gömmer sig bakom de olika maskerna. Alla känner dem så väl och ändå inte alls.

Att filmstjärnor på detta sätt hänför sin publik beror i grunden på psykologiska och kulturella behov. Människor förstår inte nödvändigtvis världen genom idéer, utan berömda personer som filmstjärnor utgör relativt ofta ett filter genom vilket verkligheten betraktas och tar form. Små dagliga livsval kodas med kändisvärlden som mall.

Kändisar och stjärnor ger materiell form åt immateriella drömmar. Därför är det intressant att, som Salomon gör, studera kändisar och synen på dem, genom historien, för det säger väldigt mycket om samtiden. I artikeln spelar tekniken en viktig roll. Synen på filmstjärnan förändras när film upplevs i andra format än storbild. En berättigad fråga är då vad som händer när allt fler, allt enklare och billigare kan producera film. Vad gör det med synen på kändisar och med kulturen vi lever i? Det är en öppen fråga.

Internet har fört med sig en utveckling vi saknar facit till. Den digitala revolutionen har emellertid förvandlat vardagsrummen till privata inspelningsstudior och öppnat för global exponering. Med den nya teknologin kan alla skapa sin egen arena. Kändisstatus nås genom att följa en gör-det-själv manual och hela processen sker i datorer; från produktion till distribution. Med en bärbar kamera kan allt dessutom göras från köket, gatan eller närmaste kafé. Att antalet filmstjärnor minskat i jämförelse med början av 1990-talet är begripligt i det perspektivet. Istället för att beundra andra marknadsförs och lanseras det egna egot.

Tekniken hjälper oss kanske idag att förverkliga den dröm som stjärnorna tidigare utgjorde ställföreträdare för. Andy Warhol nämns i artikeln, vilket får mig att tänka på hans uttalande om de berömda 15 minuterna i rampljuset. Har skrivit om det tidigare, om hur det kan tolkas på olika sätt. Ett sätt att förstå orden är att alla har fått sig tilldelade 15 i rampljuset och att det gäller att ta vara på dem när man står där, för sedan har chansen gått en förbi. Ett annat sätt att förstå handlar om att det finns ett begränsat utrymme för stjärnglans i världen och att om den samlade glansen fördelas jämnt över populationen så räcker den till 15 minuter per person. Den tolkningen gör jag. Så väljer jag att se på och tänka kring Warhols uttalande. Den tolkningen har med kultur samt balans och hållbarhet att göra.

Om det är så att det finns en begränsad mängd stjärnglans i världen, då handlar det om fördelning. Och därmed blir det intressant att studera människors drömmar om berömmelse och deras strategier för att marknadsföra sig själva och det egna egot. Om mängden är begränsad, om alla omöjligt kan bli stjärnor, då gör det något med oss om det blir många som vill och försöker. Stjärnglans blir ett slags kulturell hårdvaluta. Min berömmelse vinner jag på bekostnad av någon annans. Det premierar inga positiva egenskaper och det skapar misstänksamhet och oginhet. Egoismen sprider sig och alla vänder sig mot varandra. Jag-lojaliteten sprider sig, och min framgång är viktigare än hur jag når den. Ett sådant tänkande kanske inte finns, men det finns frön till det i samtidskulturen, och det är inget positivt scenario som riskerar att utvecklas. En kall värld, utan solidaritet och gemenskap. En allt annat än hållbar värld.

Dagens tidning innehåller även en annan artikel på samma tema. Det är Daniel Sandströms krönika, som har titeln: Kafka hade aldrig fått bli en sommarpratare. Texten är fylld av kloka och tankeväckande uppslag att reflektera vidare kring, som liksom Understreckaren kan sägas handla om hållbarhet. Sandström skriver om klassiska myter och den sensmoral de förmedlar.

Mytologins huvudpersoner vill bli gudalika och överskrider därmed en gräns – därför straffas de. Vår tid tänker precis tvärtom. Vi är mer förtjusta i tanken på superhjälten, den som blir närapå gudalik.

Är det vår tids mytologi? Kritikern Daniel Mendelsohn har i essäboken ”Waiting for the barbarians” påpekat just likheterna mellan de klassiska myternas gestalter och dagens populärkulturella hjältar. Men den stora skillnaden, säger Mendelsohn, är att berättelserna om superhjältarna alltid är uppbyggliga och slutar gott. Den mobbade får superkrafter, den blyge blir ett attraktivt muskelpaket, den ensamme och ifrågasatte nörden blir till sist hela stadens räddare. Och så vidare.

Drömmen om ett liv i rampljuset, som kändis, går på tvärs med klassisk mytologi där sådant beteende straffar sig. Tänker även på den föraktade Jante som håller ner alla individuella ambitioner till förmån för gruppen och gemenskapen. Värt att reflektera över detta. Vilket samhälle får vi om allas strävan efter berömmelse underblåses och välkomnas? Vad händer med det gemensamma, allt det som behövs för att jag ska få möjligheten att bli stjärna? Eftersom det krävs en stor publik för att någon skall kunna kallas stjärna blir jag allt mer benägen att ta till mig uppfattningen om det ohållbara i ekvationen. Jag ser poänger med Jante och med de klassiska myterna, även om jag förstår lockelsen i tanken på att alla kan bli stjärnor och lyckas.

De klassiska myterna lär oss att livet ofta är orättvist och grymt, att mänskliga misstag och dumdristighet är det normala. Myternas extrema konstfullhet kontrasterar mot det krassa budskapet: shit happens. I myten är individen och övertron på individens förmåga ofta orsaken till problemet, inte lösningen på det.

Med dagens språkbruk skulle vi säga att en Aktaion eller en Ikaros är losers, klantskallar som gapade över för mycket. Och däri finns förstås en förklaring till varför den populärkulturella berättelsen helst undviker sådana öden. Mänskliga tillkortakommanden har en begränsad efterfrågan. Misstag, lidande och kriser kan accepteras men då oftast som temporära hinder på vägen i framgångssagans dramaturgi.

Visst har tillkortakommanden låg efterfrågan, men det vi bör fundera kring i så fall är vad det får för konsekvenser. Vad betyder det att vi idag inte ser eller förstår värdet i en utbredd kulturell insikt om hur man hanterar misslyckanden. Om och när alla bara bara bryr sig om sin personliga framgång går något värdefullt förlorat, gemenskapen och solidariteten med medmänniskorna. Vi lever alla här på jorden, just nu och i enlighet med rådande regler och konventioner. Det finns lagar, eller snarare kulturella begränsningar, som inte går att överskrida. De klassiska myterna handlar om dessa lagar, eller i alla fall ser jag på dem på det sättet. Och jag tolkar det som att Sandström håller med.

Jag slogs av detta när jag efter semestern kom hem till Sverige och lyssnade på några sommarpratare i P1. Jag hade säkert otur när jag rattade in programmet, men jag hörde påfallande många berättelser som bara handlade om framgång. Det var miljardärer, hockeyproffs och modebloggare med framför allt en sak gemensamt: att de var lyckade.

Det är skillnad på att se stjärnor på filmduken och att på distans drömma om kändisars liv och att lyssna på dem i radion. Mediet påverkar budskapet och när man hör hur vanliga entreprenörerna och proffsen låter är det lätt att förledas tro att framgången finns runt hörnet, om jag bara sköter mina kort. Sanningen är emellertid att den viktigaste framgångsfaktorn, just för att utrymmet är oerhört begränsat, är tur. Det som framförallt gör stjärnor till stjärnor är slumpen. Visst krävs det hårt arbete, men eftersom många jobbar oerhört hår utan att nå framgång visar det att det inte räcker.

Slumpens roll och turen som krävs för att lyckas är det ingen som talar om, av förklarliga skäl. Den som har kämpat för att uppnå sin dröm vill så klart inte erkänna att det har med tur att göra. Därför blir lottomiljonärer aldrig kändisar, även om alla drömmer like mycket om det som att bli filmstjärna. Det krävs ingen ingående undersökning eller exceptionell begåvning för att inse att slumpens roll är central för framgång. Och på samma sätt är det lätt att förstå att ingen erkänner det eller ser på sin personliga framgång på det sättet. Just därför är det viktigt att påminna sig om detta. Och ett sätt att göra det på är att lyssna på myter och losers.

Hur hade det gått om Franz Kafka traskat in på Sveriges Radio och föreslagit sig själv som sommarpratare? ”Jag tänkte tala om hur mycket jag avskyr min far, min asketism och min skräck för mat, min oförmåga att knyta an emotionellt till de kvinnor som jag träffar, mina drömmar om att förvandlas till en insekt”.

Jag är inte säker på att det hade blivit något program. Kafkas prosa går inte att omformulera till modern framgångssaga, lidandet leder ingen vart, man förvandlas inte till Spindelmannen, man blir på sin höjd en insekt. Som självhjälpslitteratur är den värdelös.

Självhjälpslitteraturen är samma andas barn. Läs en bok, följ några råd, så kan även du lyckas. Alla kan lyckas, med rätt inställning och metoder. Den som misslyckas har sig själv att skylla, det är motsatsen till Jante. Det är problemet som finns med en överdriven tro på individens möjligheter att lyckas. Fler borde fundera mer på vilken typ av hjälp de verkligen behöver och vad som faktiskt fungerar, för både individen och för samhället och över tid.

Samtidigt innehåller en litteratur som Kafkas, precis som de klassiska myterna, en annan form av hjälp. De lär oss något om villkoren för att vara människa, berättar något annat än instagramlyckans tyranni. Det är som W H Auden skrev i sin berömda museidikt, ”Musée des Beaux Arts”, om Pieter Bruegels tavla ”Ikaros fall”: ”About suffering they were never wrong, the Old Masters; how well, they understood its human position”.

I Bruegels fantastiska tavla kan vi bara se hur Ikaros störtar mot döden om vi tittar noga i ena hörnet – där faller han. I övrigt är tavlan full av vardagsbestyr, solen skiner och livet går sin gilla gång utan att någon lägger märke till den katastrof som inträffar i periferin.

Men det är den katastrofen som ger tavlan liv, det är Ikaros fall som gör att det andra blir så vackert. Klart att barnen behöver tala om detta, vad museivakterna än säger.

Balans i livet, samhället och kulturen, vilket är nyckeln till hållbarhet, skapas i och genom dynamiken som uppstår när vi inser betydelsen och värdet av den stora gråa massan och både framgång och misslyckande på marginalen. Alla kan inte bli kända och framgångsrika, för då riskerar alla att bli förlorare och olyckliga. Livet och kulturen är en ekvation som aldrig riktigt går jämnt upp. Det är vad som möjliggör framgång, men också misslyckande. Därför finns en stor och viktig poäng med att hålla antalet framgångsrika nere, och med att lägga större vikt vid att ta hand om dem som misslyckas. Balans må vara tråkigt, men det är det enda hållbara i längden.