Kämpar med en text som lever sitt eget liv

Äntligen börjar jag känna mig färdig med boken om mellanrummen; eller jag inser snarare att det är ett projekt som inte går att avsluta. Jag har dock kommit till en punkt i skrivandet där det inte går att lägga till eller dra ifrån särskilt mycket utan att helheten påverkas, och det känns bra. Strukturen börjar sätta sig, vilket gör det lättare att se vad som hör hemma var och vilka passager som av olika anledningar ska strykas, samtidigt tvingas jag acceptera att jag inte kommer så mycket längre med det här skrivprojektet. Känslorna är blandade och jag är tacksam över att detta inte är mitt första projekt. Jag pendlar mellan hopp och förtvivlan, lycka och leda samt hybris och uppgivenhet. Skrivandet är en kamp. Det som kändes som det fungerade ena dagen framstår som platt och intetsägande den andra. Jag tar det som positiva tecken på att jag faktiskt har något att säga och att jag hittat ett sätt att säga det på. Att jag inte lever upp till mina egna förväntningar får jag leva med, det kommer jag ändå aldrig att göra eftersom de hela tiden höjs i takt med att mina intellektuella och litterära förmågor utvecklas.

Problemet är att jag inte bara tvingas kämpa med texten, hela tiden är det en massa saker som stör koncentrationen på olika sätt och av olika anledningar. När jag är så fokuserad som jag är just nu behövs det så lite för att bryta koncentrationen. Och för varje dag som går på terminen pockar också allt mer annat på uppmärksamhet. Även om jag går upp halv sex och sätter mig vid datorn är det som om tiden inte räcker till; det finns en gräns för hur mycket intellektuellt högkvalitativt arbete man klarar att prestera på en dag. När det går upp för mig att passagen jag arbetar med inte riktigt håller måttet, att det inte räcker att bara korrekturläsa texten, vilket jag var övertygad om, drabbas jag av en obeskrivlig trötthet. Jag brukar vakna pigg och inspirerad, men det finns inga garantier för det leder till att skrivandet flyter på och blir bra. Även om jag är nöjd på det stora hela, med både innehållet och förutsättningarna, är det stressande att inte veta säkert vilka förutsättningar som finns att arbeta. Samtidigt vet jag, som jag skrev i en tidigare bloggpost, att det inte finns några perfekta förhållanden för skrivande; i alla fall inte för mig. Skrivande är en kamp, varje dag och varje stund, och även om inget, varken texten eller förutsättningarna blir som jag önskar, kan jag inte tänka mig någon mer intressant och givande arbetsuppgift. 

Det jag saknar och efterlyser är förståelse för det intellektuella arbetets särart. Boken ser jag som ett kulturarv, ett format eller en förpackning för kunskap att värna och bevara. Tyvärr uppskattas den inte efter förtjänst. Det räknas knappt som en merit, trots att den kunskap som bara går att förmedla med hjälp av boken är mint lika värdefull och viktig för samhällsutvecklingen som den kunskap som ryms i och passar för artikelformatet. Form är överordnad innehåll idag, och det påverkar skrivandet. När jag tvivlar på mig själv förvärras känslan av uppgivenhet när det känns som det jag jobbar med är meningslöst slöseri med tid. Även om jag innerst inne vet att det inte är så är det svårt att fäkta undan den känslan, vilket bidrar till ambivalensen inför projektet.

Målstyrning, kvalitetssäkring och ständiga krav på effektivisering är själva motsatsen till optimala förutsättningar för skrivande och kunskapsproduktion. Det går inte att få både och. Mätbara resultat går att producera enligt plan och efter löpande-bandet-principer, men skrivande och tänkande är skapande verksamheter som hämmas när friheten inskränks. Oron som denna utveckling medför lägger sig som en våt filt över arbetet med boken och hämmar även läsandet och tänkandet. Kvaliteten i det akademiska arbetet offras cyniskt för kortsiktiga ekonomiska intressen, och värdet av det som går förlorat är omöjligt att räkna på, vilket gör att utvecklingen tragiskt nog accelererar. Just den här typen av bekymmer har egentligen inget med skrivandet att göra, men den accentueras när jag är där jag är i processen.

Känslan av ensamhet är nog värst. Att sitta vid datorn är oproblematiskt; skrivande är ett ensamarbete, och det passar mig. Jag är lyckligt lottad som har en livskamrat som också skriver, så hemma finns förståelse och gott om möjligheter att tala om skrivande, men utöver det finns nästan ingen att utbyta tankar och erfarenheter med. När jag var doktorand hade jag stor glädje och nytta av det högre seminariet där vi i kollegiet kämpade med våra olika texter tillsammans. Visst arrangeras det seminarier även idag, men formen är annorlunda och frekvensen är inte den samma. När vi möts gör vi det för att vässa ansökningar och öka chansen att artiklarna ska antas. Dagens seminarier är strategiska, och inte särskikt intellektuellt stimulerande. Det gör mig ledsen.

Välkommen till min värld. Jag klagar inte, behöver bara få ur mig lite tankar om skrivandets vedermödor ibland. Får jag inte lufta oron över utvecklingen i akademin växer den och gör det omöjligt att skriva. Det är fortfarande tre dagar kvar på den här veckan och idag finns inget annat som stör. Kampen går vidare. Efter den grundliga genomgång jag nu är mitt uppe i nu ska manuset korrekturläsas två gånger. Innan jul är boken klar.

Om vi aldrig varit moderna faller kritiken mot postmodernismen

Fortsätter utveckla gårdagens tanketråd

Michel Foucault är den tänkare som kanske allra mest förknippas med postmodernismen. Han är en av 1900-talets viktigaste tänkare eftersom han väckte en rad frågor som fortfarande i högsta grad är aktuella. Jag instämmer i vad Deleuze (2006:260) säger om sin vän och kollega.

[Foucaults texter] återknyter till de framstående arbeten som har förändrat innebörden i betydelsen av tänkandet. Dess transformation av filosofin har bara börjat.[1]

Hans installationsföreläsning vid Collège de France, Diskursens ordning, från 1970 (Foucault 1993) är en bok som ibland omtalas som en av de svåraste böcker man kan läsa, och visst är boken svår, men inte oöverstigligt svår och den omfattar trots allt inte mer än 56 sidor. Den förtjänar att läsas. För när känslan kryper sig på att man nästan håller på att drunkna i andrahandsreferenser och böcker som mer eller mindre fruktbart (fast på sinsemellan olika sätt) använder sig av kanoniserade teoretiker och texter kan det vara en lämplig signal på att det är dags att gå till källan för att själv bilda sig en uppfattning om teorins innehåll och användbarhet. Gör man det upptäcker man inte sällan hur tankar har en tendens att förändras när de traderas och tolkas i led efter led. Diskurs är till exempel ett begrepp som idag används på väldigt många olika sätt i olika sammanhang. Ibland översätts det med ”talet om”, andra gånger fungerar det som synonym för språk, vilket är en hänsynslös förenkling av Foucaults begrepp diskurs (jfr Barad 2007:146f). En del av problemet är att varken kritikerna eller försvararna av postmodernismen läser originaltexterna för att själv bilda sig en uppfattning om vad som faktiskt står där.

Vad Foucault gör i föreläsningen är dels att beskriva och kritiskt granska tillblivelseprocessen ur vilken det västerländska tänkandet framsprungit, dels presentera ett antal konstruktiva förslag på hur man kan arbeta för att bryta med premisserna för det som brukar benämnas det moderna projektet. Och bryta sig loss från det invanda måste man göra enligt Foucault om man vill förstå den värld man lever i. Ett sätt att göra det på är att ifrågasätta begäret efter sanning. Foucault (1993:36) menar att diskursen måste återfå sin händelsekaraktär och att betecknandets makt behöver upphävas. Vidare uppmanas alla som sysslar med vetenskap att släppa taget om tankarna och acceptera att dessa alltid uppstår och förändras inom ramen för stokastiska system vilka aldrig uteslutande består av människor. Den gängse uppfattningen – såväl ute i samhället bland ”vanligt folk” som inom delar av akademin – är att vetenskapen är resultatet av en lång mänsklig utvecklingsprocess mot en allt större och mer förfinad, sann kunskap om världen, samhället och verkligheten. Otvivelaktigt åtnjuter vetenskapen, hur man än definierar begreppet, mycket hög trovärdighet och respekt i samhället, (oftast med rätta, bör påpekas). Men eftersom det också innebär makt varje gång ett fenomen tillskrivs något sådant (jfr resonemanget om experterna ovan) har alla, både vetenskapare och allmänheten en skyldighet att förhålla sig kritiska. Det är den kanske viktigaste lärdomen man kan få av Diskursens ordning.

Foucaults förklaring till vetenskapens höga anseende går lite förenklat ut på att det i kulturen (som är den ”plats” där det västerländska tänkandet och synen på subjektet har uppstått) finns ett begär efter sanning och en utbredd övertygelse om att världen in i minsta detalj är rationellt ordnad och därmed möjlig att förklara. Eftersom detta är ett problematiskt antagande, hur spritt och accepterat det än är, ägnar Foucault en stor del av föreläsningen åt att förklara hur dessa övertygelser kommit att bli så omhuldade. En förklaring till förhållandet är att filosofin betraktats som idealvetenskap. Foucault (1993:32f) menar vidare att den traditionella idéhistorian har underblåst sådana tendenser genom sökandet efter, ”skapelsepunkten, enheten hos ett verk, en epok eller ett tema, tecknet på den individuella originaliteten.” Allt för sällan tas därigenom ”den outtömliga skattkammaren av dolda betydelser” (Foucault 1993:38) på det allvar den förtjänar. Tron på att alla frågor går att besvara är en grundläggande uppfattning som så att säga ligger dold och inbäddad i kulturen, vilket kräver analys och kritisk medvetenhet, alltså samtal, inte debatt, för att avslöja och medvetandegöra. Foucault diskuterar ingående hur tankarna på och övertygelsen om den inneboende rationaliteten genom historien upprätthållits genom en rad begränsningar och utestängningar, och han hävdar att det är dessa (huvudsakligen omedvetna) strategier, vilka benämns diskursernas lag, som framhåller den ideala sanningen och den immanenta rationaliteten. Uppkomsten av sådana strategier, viljan att begränsa och stänga ute, förklarar Foucault, är ett resultat av vetenskapens kamp om inflytande i samhället. Det är alltså, väldigt förenklat, enskilda vetenskapsmäns och kvinnors (även om de varit få i historien) kamp för överlevnad i en speciell kontext som är upphovet till den rådande synen på kunskap. Sanning betraktad på detta sätt blir mer en konsekvens av vardagen inom vetenskapen än en egenskap nedlagd i världen. Inser man det har fokus förflyttats från de mänskliga subjekten till hela det sammanhang där kunskapen uppstår. Utan en bred och allmän tro på en immanent rationalitet, det vill säga en i världen nedlagd, djupt förborgad evig sanning, menar Foucault, hade inte vetenskapen haft den position i samhället som den har idag. Vetenskapens anseende förstås med andra ord som en kollektivt omhuldad övertygelse, vilken upprätthålls i en relation mellan vetenskapsvärlden och det omgivande samhället. Utan stöd för verksamheten, från breda lager av medborgarna, hade vetenskapen som den ser ut idag inte varit möjlig. Förnekandet av detta spel, av att förhållandet är kontextuellt upprätthållet, har ända sedan sofisterna uteslöts ur (det västerländska) samhällets intellektuella gemenskap, någon gång under den tidiga antiken, fått som konsekvens att verklighetens paradoxer tystats eller kanske snarare bortträngts (Foucault 1993:32f). 

Det verkar som om man velat utplåna varje spår av dess inbrytning i tanke- och språkspelen. I vårt samhälle (liksom, föreställer jag mig, i alla andra men då med andra profileringar och accentueringar) finns det utan tvivel en djup logofobi, ett slags dov fruktan inför dessa händelser, inför denna mängd av sagda ting, inför framvällandet av alla yttranden och inför allt däri som kan vara våldsamt, diskontinuerligt, stridslystet, oordnat och farligt, ja inför diskursens stora, oupphörliga och oordnade brus. (Foucault 1993:36).

Detta ska inte läsas som en kritik av det arbete som utförts i vetenskapens namn. Foucaults slutsats är istället att alla vetenskaper måste tillägna sig själv och även öppna upp mer för ett kritiskt samtal kring såväl verksamhetens utförande som dess underliggande premisser. Det vill säga den som vill bedriva arbete i vetenskapens namn måste sträva efter att presentera arbetet på ett så tydligt och väl genomlyst sätt som möjligt och inga anspråk på att ha kommit fram till några definitiva svar bör resas. Lärdomarna man kan dra av detta är dels vikten av att ständigt göra sig öppen för att tänka annorlunda och okonventionellt, dels att man måste acceptera världens komplexa oöverblickbarhet, och att man hela tiden måste hålla insikten aktuell om att man aldrig kan nå fullständig kunskap om något, åtminstone inte om det ”sociala” eller det ”kulturella.” Men framförallt måste man inse att oöverblickbarheten inte är ett problem.

Eftersom människan är sprungen ur världen och samtidigt lever i världen kommer hon att utgöra en del av det hon undersöker, oavsett vilken fråga som undersöks. Fysikern och filosofen Karen Barad (2007) menar att mänskligheten måste möta universum halvvägs och göra sig medveten om att människan som biologisk varelse är ”hoptrasslad” med världen och att ingen absolut gräns finns mellan subjekt och objekt. Föreställningen om att människan är av jord kommen måste helt enkelt införlivas tydligare i tänkandet. Det handlar om att förstå betydelsen av att beakta hela det sammanhang där det man undersöker finns. Vanligt inom humaniora är annars att göra som man ibland gör inom etnologin (vilket är det ämne som jag disputerade i), det vill säga först bestämma sig för hur det man vill studera (till exempel kultur) ska definieras, och sedan studera precis det och lämna allt som faller utanför den specifika definitionen därhän. Etnologiämnets historia är en provkarta på den typ av vetenskapliga strider som kan följa i spåren av en konventionell inställning till kunskap. Ämnet handlade länge om det gamla bondesamhällets artefakter, det vill säga pinnharvar, slagor och andra tröskredskap eller olika gårdstyper. Dess förekomst över landet kartlades och analyserades med särskilt fokus på spridningsvägar och funktion (se t.ex. Bringéus 1990). Efter 1980-talets uppgörelse med det gamla övergavs intresset för artefakter till förmån för människornas sedvanor och gemensamma tankegods (jfr Ehn & Löfgren 1996). Striderna har genom ämnets historia ofta handlat om vem som har den bästa definitionen av begreppet kultur. Det som förenar ”renläriga” etnologer, den blinda fläck som egentligen aldrig har ifrågasatts, är att svaren på forskningsfrågorna i princip uteslutande sökts hos människan, vilket medför att allt annat lämnas därhän.

Vägar ut ur ett sådant tänkande finns beskrivet, till exempel, hos Foucault (1993:38). Han menar att om man vill ändra på förhållandet kan man införliva följande fyra ledord i det analytiska arbetet: 1. Händelse, bör användas istället för tankar på skapelse. 2. Serie, fungerar som alternativ till alla uppfattningar om att det finns enhet i världen. 3. Regelbundenhet, motsvarar tankar om originalitet. 4. Möjlighetsvillkor, förs fram som alternativ till sökandet efter betydelser.

Jag är rädd att jag i den lilla förskjutning som vi ämnar låta verka inom idéhistorien och som består i att behandla inte de föreställningar som kan finnas bakom diskurserna, utan diskurserna själva som distinkta och regelbundna händelseserier – att jag i den ser något som påminner om ett litet (och kanske avskyvärt) maskineri vilket gör det möjligt att introducera slump, åtskillnad och materialitet vid tänkandets själva rötter. En tredubbel fara som en viss form av historieskrivning försöker besvärja genom att berätta om den kontinuerliga utvecklingen hos en ideal nödvändighet. Tre begrepp som borde göra det möjligt att koppla tankesystemens historia till historikernas praktik. Tre riktningar som det teoretiska utvecklingsarbetet borde följa. (Foucault 1993:41f).

I citatet (där Foucault drar upp riktlinjerna för arbetet inom Collège de France) finns en öppning mot ett nytt tänkande, en ny, spännande och fruktbar utmaning för vetenskapen som tyvärr hittills i allt för hög grad försummats. Passagen har för mig kommit att bli till ett slags nyckel för att förstå hur en teori om mellanrummen kan utvecklas. Jag har inga problem att kallas postmodernist, men det är inte så jag ser på mig själv – jag är forskare och jag söker kunskap med hjälp av alla vetenskapliga metoder och verktyg jag har tillgång till och behärskar. Jag tror varken på människan eller förnuftet; jag är människa och som människa är jag del av mänskligheten som i sin tur är del av livet på jorden. Min utgångspunkt bygger på Bruno Latour tankes om att We have never been modern, eftersom det är meningslöst att strida om definitioner. Jag värnar kunskapen, bryr mig om vart mänskligheten som helhet är på väg och undersöker vilka konsekvenser olika sätt att tänka, vara och verka i världen ger upphov till samt försöker engagera fler i strävan efter insikt och förståelse för kulturen vi alla tillsammans både påverkar och påverkas av. Att leva är att uppleva och alla begränsningar av människors önskan att tänka fritt är problematiska. Att följa sin vilja att veta och vara fri att upptäcka ny kunskap på kunskapens egna premisser är avgörande för forskningen och därför är friheten också inskriven i lagen. Jag arbetar med rörligt sökarljus och anpassar forskningen efter verkligheten samt låter intresset och behovet av kunskap avgöra var jag väljer att lägga betoningen. Kunskap är liksom kultur en dialog, inte en dikotomi. Jag är inte särskilt intresserad av etiketter och vad saker och ting kallas, jag är intresserad av funktion och framtiden, det som skulle kunna bli. 

---

[1] ”reconnects with the great works that have changed what thinking means for us. Its transformations of philosophy has only begun.”

Vad är vetenskapens mål och mening?

Vetenskap handlar om att undersöka världen och verkligheten, om att söka kunskap och förståelse för olika aspekter av tillvaron. Inom alla vetenskapliga discipliner finns exempel på både excellens, medelmåttighet och problem. Möjligen går det att finna fler problematiska forskningsresultat inom det som benämns postmodernism än inom naturvetenskapen, men det ger ingen rätten att avfärda ett helt fält på anekdotisk grund eller för att man hittar enstaka citat i olika texter som låter konstigt. Forskare som försvarar vetenskapen genom att sprida osanningar och förklenande åsikter om olika varianter av postmodernism uttalar sig inte med stöd i forskning och gör därmed vetenskapen en björntjänst. Den typen av pseudovetenskapliga debatter är ovärdiga. Betänk att det inte finns någon postmodernistisk motsvarighet till Paulo Macchiarini som fick sina bluffartiklar publicerade i några av världens mest prestigefulla, vetenskapliga journaler och vars forskning ledde till lidande och död. Betänk även att bluffen avslöjades av en nitisk och kunskapsälskande, granskande journalist.

Vetenskapens uppgift är den samma över hela linjen; kunskap är målet. Fast om det bara finns utrymme för ett enda sätt att bedriva vetenskap kommer kunskapen med tiden att utarmas. Liksom överallt annars måste det finnas utrymme för mångfald inom vetenskapen. Om man accepterar tanken att sanningen måste försvaras och att det bara finns en väg till kunskap legitimeras debatten som metod. Kunskapen är emellertid allt för viktig och värdefull för att man ska kunna avgöra vetenskapliga kontroverser på det sättet. Debatten polariserar och skapar en illusion om att endast en kan ha rätt. Enstaka frågor kan möjligen avgöras genom att låta två likvärdiga förslag mötas i ett slags debatt, men att ställa hela vetenskaplig fält ställs mot varandra på det sättet är pinsamt ovetenskapligt och ovärdigt en akademi och ett samhälle med ambitionen att bli ett kunskapssamhälle. Synen på postmodernism kan sägas vara ett slags indikator på kunskapens status i samhället. Om vetenskapen inte tål att granskas kritiskt är det inte mycket bevänt med den, och om sanningen måste försvaras, hur vet vi då att det är sanningen som forskarna kämpar för och inte makt och inflytande för egen del? En berättigad frågan är dessutom: Vems postmodernism talar vi om, kritikernas eller företrädarnas? Om kritikerna hade rätt och alla forskare som klumpas ihop under den missvisande rubriken postmodernism har fel vore det ett avslöjande av enorm betydelse, en vetenskaplig skandal av gigantiska mått. Det faller på sin egen orimlighet, för ingen äger nämligen sanningen, den talar för sig själv och om någon hävdar något i namn av vetenskap är det enkelt att kontrollera och stämmer det inte är det lätt att falsifiera. Att Paulo Macciarini tilläts komma dit han kom och att han fick härja som han gjorde utan att stoppas är en viktig påminnelse om att vetenskapen långt ifrån alltid lever upp till sina egna ideal och inte enbart handlar om att sträva efter sanning. Hur väl akademin kan hantera postmodernistisk kritik är ett mått på kunskapens verkliga status i samhället. Jag försvarar kunskapen i alla lägen och anser att postmodernismen ska granskas lika minutiöst som allt annat som sägs i namn av vetenskap.

Postmodernismen upptäckte förekomsten av relativism och undersökte tillvarons kontingenser, men hävdade aldrig att ”anything goes”, att min sanning är lika god som din. Paradoxalt nog är det precis detta som kritikerna av postmodernismen ofta gör sig skyldiga till när man säger att postmodernismen är ett hot mot kunskapen och att den vetenskap de själva företräder är den enda, rätta vägen. Ska något kritiseras i namn av vetenskap finns det regler att följa och krav att leva upp till, att svepande avfärda något med hänvisning till sin egen auktoritet har inget med forskning att göra och bekräftar snarare relevansen i det man kritiserar. Kritikerna skjuter sig själva i foten när de utan kunskap om det man känner misstro mot och vill bekämpa skriver debattartiklar och driver populistisk opinion som inte bygger på något annat än anekdotisk ”bevisföring” (se Hämäläinen 2019). Postmodernism (som här är en grov generalisering) handlar inte om att ifrågasätta för ifrågasättandets skull. Det handlar om att undersöka både världen och kunskapen om den kritiskt. Forskning om forskning handlar det om, och forskningen bedrivs inte för att försvaga vetenskapen, utan om att försöka bidra till att göra den bättre, mer användbar (Latour 200). Postmodernism handlar om att lära sig förstå och hantera begreppet sanning på ett sätt som fungerar och leder till bättre kunskap. Det är så långt från relativism, postsanning och alternativa fakta man kan komma.

Postmodernisterna ställde nya frågor och undersökte andra perspektiv på världen och vetandet än man gjort tidigare inom vetenskapen. Man tog inte för givet att allt var ordnat till det bästa inom vetenskapen och utsatte akademin och arbetet med att skapa kunskap för samma kritiska granskning som vetenskapen använder för att skapa kunskap om världen. Postmodernisterna undersökte relationen mellan makt och vetande för att skapa bättre kunskap och visade att sanningen inte var ett så självklart begrepp som man tidigare trodde, och den självklara lärdomen av dessa insikter borde vara att behandla kunskap varsamt och att anta ett mer ödmjukt förhållningssätt till vetenskapen och dess resultat. Att skjuta på budbäraren eller försöka koppla samman postmodernism med faktaresistens och kunskapsförnekelse är arrogant och ett uttryck för maktfullkomlighet. Att koppla samman postmodernism och postsanning är en debatteknik som tar fokus från huvudfrågan: Vad är sanningen? Hur når man kunskap, och hur ser relationen mellan makt och vetande ut? Att ställa den typen av frågor är inte det samma som att hävda att det inte finns någon sanning alls.

Postmodernismen lade märke till att de stora berättelserna inte höll vad de lovade. Framsteget visade sig vara en myt, som Georg Henrik von Wright (1993, 54) övertygande argumenterat för. Jag finner hans ord och inställning till kunskap klok.

Jag vill plädera för vad jag kallar en avmytologiserad rationalism. Att överge tron på framsteg som en historisk nödvändighet är inte lika med att överge arbetet för framsteg som en uppgift. Denna uppgift är, som jag ser den, väsentligen kritisk.

Skillnaden mellan modernism och postmodernism i vetenskapen handlar om anspråken som resultaten presenteras med, inte om relevansen eller sanningshalten i påståendena. Postmodernistisk vetenskap är lika vetenskaplig som all annan vetenskap. Kritikerna visar dock att man inte förstår och utgår från att deras sätt att bedriva vetenskap är det enda möjliga sättet. Därför gör man en stor sak av det faktum att en del uttalanden av postmodernister innehåller felaktigheter rörande matematik, och med utgångspunkt i det menar man att man skjutit hela teoribygget i sank, trots att det aldrig förts fram som ett alternativ till naturvetenskaplig forskning. Och man bortser dessutom från att de matematiska exemplen bara är ett sätt bland många att förklara teorin man lanserar. Matematiken är ett pedagogiskt grepp, bland många andra, för att förklara och nå ut med tankarna. Matematiken används för att förklara teorierna, inte tvärtom. Det är som man inte vill förstå och istället för att engagera sig i ett samtal om problemen för att försöka hjälpa till att förbättra analysverktygen väljer man att avfärda och smutskasta filosoferna. Postmodernisterna kritiserar de stora berättelserna och ställer sig frågande till vetenskapens anspråk, medan försvararna av naturvetenskapen ifrågasätter kritikerna. Rimliga invändningar riktade mot verksamheten bemöts med personangrepp. 

Kritisk reflektion är postmodernismens adelsmärke, liksom analys och tolkning. Det är inte en vetenskapsgren som leder saker i bevis, för dels handlar forskningen om sådana saker och aspekter av livet, samhället och kultur som inte går att bevisa, dels handlar forskningen om att förstå förändring och hur ett annat, bättre och mer hållbart, jämställt och demokratiskt samhälle skulle kunna byggas. Resultatet av det arbetet blev att sanningar som tagits för givna utmanades och det visade sig att sådant man utgått från var nödvändigt i själva verket handlade om att det studerats utifrån ett och ett enda perspektiv när det faktiskt var möjligt att studera det från olika perspektiv, med olika resultat. Svaren som forskningen resulterade i handlade inte om en eller ett, den eller det bästa, sanningen med stort S, förutsägelser om framtiden eller evigt giltiga svar. Eftersom sammanhangen och helheten togs med i beräkningen, eftersom den postmoderna forskningen vidgade perspektivet, istället för att fokusera på isolerade delaspekter av helheten, kom man fram till andra svar och kunde peka på alternativa förklaringar. Resultatet bygger på vetenskapliga analyser, men eftersom arbetet utgår från andra frågor än de vanliga blir svaren annorlunda. Det är dock samma verklighet man studerar, med samma krav på vetenskaplig stringens, så det handlar inte om att bana vägen för eller legitimera alternativa fakta, tvärtom.

Postmodernism handlar om att undersöka verkligheten och om att granska förgivettagna föreställningar om hur det. Uttalanden med högt ställda sanningsanspråk undersöks kritiskt, inte för att presentera alternativa sanningar utan för att försöka falsifiera. Relationen mellan makt och vetande intresserar postmodernisterna och jag misstänker att det är därför forskningen river upp så mycket känslor. Makten brukar inte acceptera att bli granskad. Den som har privilegier vill behålla dem, till varje pris. Fast är det sanning man söker kan man aldrig ta något för givet. Postmodernismen är en kritisk vetenskap, och den är konsekvent i sin kritik för kritiken riktas även mot de egna resultaten. Kanske är det därför som postmodernism förknippas med sanningsrelativism? Fast om nu alla aspekter av verkligheten inte är entydiga, konsistenta eller lagbundna, om förändringen inte är linjär och om en sådan sak som kultur är komplext, vore det ovetenskapligt att hävda något annat. Det vore att låta makt gå före rätt, eller att ljuga med fakta.

Det hände enormt mycket omvälvande saker under 1960- och 1970-talen. Socialt, kulturellt, ekonomiskt och vetenskapligt. Mycket peakade under de där åren, samtidigt som allt fler tecken på att allt kanske inte utvecklade sig optimalt visade sig. DDT, PCB, ozonhål och så vidare, och sedan dess har optimismen inte ökat, även om många har det bättre idag än då. Traditioner löstes upp och familjemönster förändrades. Gayrörelsen, fredsrörelsen, antikärnkraft och annat visade att kulturen och samhället inte var så statiskt som det tidigare såg ut som. Och när USA övergav guldmyntfoten förlöstes ekonomin och banade väg för det glada 1980-talets börsyra med årliga uppgångar på över 100 procent. Vetenskapen har alltid förändrats, mer eller mindre i takt med det omgivande samhället, så att det hände saker inom hum-/sam (som är vetenskapen om människan och samhället) är inte konstigt alls. Hur föränderligt är samhället? Var går gränsen för vad en människa och människor tillsammans kan uppnå? Varför uppfattas det så hotfullt att undersöka den saken. Bygg gärna rymdraketer, höga hus och kärnkraftverk, utmana gärna naturlagarna, men försök inte förändra kulturen och samhället. Vissa kritiker av posthumanismen verkar tänka så, kanske för att man är rädd att forskningen om människan och samhället ska leda till att synen på vad som är viktig kunskap ska förändras, och för den som befinner sig i toppen av en hierarki leder oundvikligen all förändring till försämring. Argumenten som anförs som grund för kritiken mot postmodernismen är i alla fall sällan vetenskapliga, de är påfallande ofta och märkligt nog i väldigt hög grad känslomässiga och anekdotiska.

Postmodernismen handlar om människan, och om upplevelsen av att vara vid liv, om perceptionens, kognitionens och maktens påverkan på kunskapen. Vad innebär det att vara människa, snarare än en del i ett slags gudomlig eller vetenskaplig plan för världens fullbordande. Postmodernismen undersöker förutsättningar för förändring, samverkan, dynamik och tillblivelse. Utgångspunkten är att ingenting är, allt blir till och kan bara förstås i relation till sammanhang. Det är en annan utgångspunkt än den moderna vetenskapen som söker svar(et). Utgår man från att det bara finns ett och ett enda sätt att ställa frågor, att värde är universellt och att sanningen finns nedlagt i världen för människan att upptäcka kommer forskningen så klart se annorlunda ut än om man utgår från att allt kännetecknas av förändring, relationer och tillblivelse. Fast hur avgör man på ett objektivt sätt vad eller vem som har rätt? Postmodernismen har fördjupat sig i den frågan och frågor av den typen, vilket är frågor som avfärdas av mer modernt präglade forskare som inte anser sig behöva bevisa, verket att de har rätt eller att postmodernisterna har fel, för det bara är så?! Så länge dessa saker debatteras, istället för samtalas om, kommer antagonismen att finnas kvar och kunskapen om livet och verkligheten bli lidande. Ingen fråga kan avfärdas som meningslös, på förhand. Ändå är det så postmodernismen bemöts från forskarna som aspirerar på Nobelpriset, som antas vara en objektiv likriktare på vad som är viktig kunskap, men som utgår från en framgångsrik uppfinnare och entreprenörs testamente, vilket skrevs för över 100 år sedan, i en helt annan värld. Hade testamentet sett annorlunda ut eller om han efterlämnat sig en mindre förmögenhet, hade vetenskapen troligen sett annorlunda ut.

Jag är inte särskilt intresserad av etiketter och vad saker och ting kallas, jag är intresserad av funktion och framtiden, det som skulle kunna bli. Jag har därför tagit till mig Bruno Latours tanke på att We have never been modern. Vetenskapen har inte alltid sett ut som den gör, och den kommer med säkerhet att förändras framöver. Det handlar om en mänsklig verksamhet och den utgå från vad människor anser vara värt att veta och satsa pengar på. Idag är tillämpad naturvetenskap det som anses mest värt att satsa på, och följaktligen är det dit pengarna strömmar. Flödet är dock liksom alla andra flöden inte eviga, de kan sina eller finna nya vägar. Vad handlar försvaret om egentligen? Är det ställt bortom varje rimligt tvivel att kritiken mot postmodernismen inte handlar om makt och pengar, om att försvara sin egen upphöjda position. Reaktionerna på den postmoderna kritiken mot vetenskapen liknar påfallande mycket kritiken mot och reaktionerna på lagförslagen om kvotering när nya ledamöter i börsföretagen styrelser ska tillsättas. Kritiken utgår från känslor, men kläs i en logiskt stringent språkdräkt. Det är djupt mänskligt och finns väl beskrivet inom psykologin. Och det är inte första gången i världshistorien som det utkämpats strider om vetande. Under upplysningen var det kyrkans makt över vetandet som utmanades, idag är det naturvetenskapen, och det handlade då som nu framförallt om makt. Ingen äger kunskapen eller sanningen. Verkligheten är som den är och varken kan eller behöver försvaras. Kritiken mot postmodernismen bevisar därför att det finns något där värt att undersöka närmare. Genom att reagera som många av kritikerna gör avslöjar man hur lite man har på fötterna när man hävdar kunskapens och sanningens primat. Om det vore som man säger skulle frågan redan varit avgjord, och postmodernismen förpassad till vetenskapens avskrädeshög tillsammans med astrologin och alkemin som länge var en integrerad del av naturvetenskapen. Om kritiken byggde på evidens och fakta skulle postmodernismen aldrig överleva som tankeströmning.

Makt och vetande är två sidor av samma sak, och den som hävdar motsatsen har ett ansvar att peka på tecken på att det inte är så. Det går dock inte att bevisa det ena eller andra. Tron att sanning är enkelt och självklart är naiv, ovetenskaplig och därför ovärdig i en akademi som säger sig värna kunskapen. Fakta talar aldrig för sig själv. Därför kan alternativa fakta inte mötas med verkliga fakta, för hur avgör man den saken? Är det bara vetenskapligt sanktionerad kunskap som ska erkännas och få användas? Är det tankepoliser som är lösningen? 1984 är verkligen aldrig långt borta. Ingen äger kunskapen så det enda hållbara, menar jag, är att placera kunskapen i centrum och lyssna mer på vad som sägs än vemsom talar. Det finns inga genvägar till kunskap, bara hårt, kritiskt arbete och ständig omsorg om vad man håller för sant. Att svepande skylla på postmodernismen när relativismen vinner mark i politiken och samhällsdebatten är inte ett försvar för vetenskapen.

Postmodernismen väcker känslor, heta känslor, och när den kritiseras tar ibland känslorna över och den fasta övertygelsen kickar in, om att allt som har med postmodernism att göra är förkastligt och måste förgöras till varje pris. Reaktionerna visar på en av den mänskliga hjärnans svagheter, detta att inte kunna härbärgera mer än en tanke åt gången, vilket ger upphov till en dikotomisk världsbild där allt är svart eller vitt och som banar väg för debatten. Det är inte så jag ser på postmodernism, att det är en tanketradition som är antingen god eller ond, konstruktiv och användbar eller destruktiv och meningslös. Jag finner framförallt analytiska verktyg hos de där franska filosoferna som jag ständigt återvänder till, inte sanningar. Ska man leda något i bevis krävs vetenskapliga metoder, men för att reflektera över förutsättningar för förändring, över det som skulle kunna bli eller analysera utryck för makt, krävs något annat; analytisk förmåga, kreativitet och samtalskompetens. Båda uppsättningen egenskaper behövs, liksom ett rörligt intellekt som hjälper en att orientera sig inom och röra sig ledigt mellan olika tanketraditioner. Det är ovetenskapligt att först bestämma sig för något och sedan leda saken i bevis. Vill man verkligen veta måste man vara öppen, kritisk och beredd att byta åsikt, även om det är enklare att rätta in sig i ledet och göra och tänka som den eller de man beundrar. Det må vara lättare att se grandet i motståndarens ögon än bjälken i det egna och det må vara lockande att jämföra det bästa hos en själv med det sämsta hos den man föraktar, men den som vill uttala sig i namn av vetenskap har ett ansvar att stå över allt sådant.

Makten över problembeskrivningen

Det är invandringens fel, eller? Upprepar man en tanke tillräckligt många gånger blir det en sanning, om, säger OM, intellektet kopplas bort och man väljer att gå på känslan. Världen och samhället förändras hela tiden, människor har nämligen i alla tider rört på sig av olika anledningar, både inom och mellan länder. Förr eller senare uppstår det problem och om dessa ska kunna lösas på ett klokt sätt är det avgörande att man utgår från en adekvat problembeskrivning. Att peka ut INVANDRARE som upphovet till problemen är en åsikt, inte en förklaring, och därför leder accepterandet av den problembeskrivningen oundvikligen till att andra och mycket värre problem uppstår.

SD har lyckats i sitt uppsåt och fått en majoritet av övriga partier att köpa deras syn på vad som är problemet. Därifrån stupar det orovackande brant utför. Enda sättet att bryta den onda spiralen är att överge alla tankar på att hotet kommer utifrån; det kommer alltid inifrån och vi är alla ansvariga för det som sker. Att skylla på en speciell grupp och göra den till syndabock är en livsfarlig idé som gång på gång genom historien visat sig leda till katastrof. Det är INGEN lösning på något problem, särskilt som det alltid är en liten minoritet som missköter sig i varje grupp.

Den typ av problem som söker sina lösningar i dagens samhälle är av ett helt annat slag. För att se och förstå och framförallt för att kunna skapa hållbara lösningar krävs djupa och breda kunskaper samt utvecklad intellektuell förmåga, vilket gör att alla populistiska och rasistiska partier diskvalificerar sig själva genom att skapas av eller locka till sig människor som föraktar kunskap och ser intellektuella människor som motståndare. Problemet som måste lösas innan utvecklingen kan vända och ett bättra samhälle kan växa fram är problemen som bottnar i växande klyftor mellan de rikaste. Klyftor skapar spänningar och det finns en gräns för hur stora de kan bli innan samhället slits isär. Det är ingen åsikt, forskningen är inte bara tydlig på den punkten, det är dessutom enkelt att illustrera med ett trivialt exempel.

Föreställ dig fyra människor: En har en miljon på banken, en annan har 100000 en tredje har 10000 och den siste har ingenting. Alla har ett jobb och tjänar ungefär lika mycket, men av olika anledningar skiljer sig storleken på respektive individs sparkapital åt. I vardagen och på ytan ser alla ut att leva med ungefär samma förutsättningar. Tänk dig sedan att alla drabbas av samma oförutsedda kostnad på 10000 kronor. Plötsligt blir det uppenbart att det finns fundamentala skillnader mellan de fyra. Den som har en miljon på banken betalar summan och tänker inte mer på saken. För den som har 100000 svider det lite, men utgiften får inga direkta återverkningar på livet och tryggheten i tillvaron. Den som har 10000 kronor på banken har plötsligt inget sparkapital alls och hens liv förändras radikalt; inte på ytan men sårbarheten och osäkerheten ökar och det får konsekvenser. Kanske får hen sömnproblem, presterar sämre på jobbet och utsätts därmed för stress som riskerar leda till sjukdom. Den som inte har några pengar på banken tvingas låna, kanske till ockerränta; det beror på hur snabbt pengarna måste fram och hur desperat hen är. I utgångsläget såg allt på ytan ut att vara jämlikt, men en plötslig händelse kan i ett slag blottlägga skillnaderna. Drar man sedan ut konsekvenserna över tid är det lätt att se hur ojämlikhet har en tendens att accelerera. I den politiska retoriken idag låter det från högerhåll som om alla som är rika har blivit det av eget hårt och mödosamt arbete och att alla som är framgångsrika är det uteslutande av egen kraft. Det låter vidare som att alla fattiga, sjuka och arbetslösa har sig själva att skylla. Trots att vi vet att så inte är fallet väljer många att först välja ideologi, och sedan leta exempel som ger stöd åt åsikten och konstruera en logisk förklaring som rättfärdigar ståndpunkten.

Ingen väljer att bli sjuk och alla rika är det inte på grund av eget hårt arbete. En egenskap förenar dock mänskligheten, och det är känslan för och behovet av rättvisa. Den romerska rätten, som ersatte naturrätten (där klanen hävdade traditionella sedvänjor och löste tvister med våld, tror jag det handlade om), brukar sägas vara ett av mänsklighetens mest värdefulla immateriella världsarv och en förutsättning för ett modernt samhälle. Politiker som står både till höger och till vänster i politiken talar om rättvisa, men det finns ingen universell standard att mäta sina argument mot. Lagen har som mål att skipa rättvisa, men det fungerar sällan så i praktiken; ofta får man nöja sig med ett avslut. Fast målet är ändå att upprätthålla rättvisa samt att alla ska vara lika inför lagen. Högern menar att det är rättvist att individen själv får förvalta sitt pund och ta ansvar för sin egen lycka och trygghet, att det blir bäst för alla om politikerna sänker skatten och lägger sig i, som man säger (vilket är en värdering, inte ett objektivt påstående), så lite som möjligt. Vänstern tolkar rättvisa som att alla verkligen ska få samma chans och menar att det är statens (det vill säga våra demokratiskt valda politiker, i enlighet med gällande lagar) uppgift att utjämna uppkomna skillnader.

Om samhällsdebatten handlade om olika sätt att se på rättvisa istället för vem som är mest oresonlig mot människor som inte är födda i Sverige, hade andra frågor lyfts fram i ljuset och andra lösningar hade framstått som lämpliga.

Lika som bär: Hö-hö-högern och Mao

Kunskapssamhället vittrar allt snabbare sönder, det löses upp inifrån som en konsekvens av en lång rad politiska och sociala beslut. Föräldrarna premierar valfrihet och anser det viktigare att försvara rätten att välja bort skolor där det finns barn som man inte vill att ens egna ska beblandas med. Och politikerna sätter företagens vinstintresse före kunskapen, vilket gjort att vi fått en beklaglig betygsinflation som föröder högskolans möjligheter att främja lärande och försvara kunskapen. Problemet är att kunskapen bara kan försvaras av människor som förstår vad vetenskap är och hur forskning fungerar, och som respekterar de akademiska värden som kan betraktas som ett ovärderligt kulturarv.

Vi lever allt tydligare i ett åsiktssamhälle. Olof Palme sa att politik är att vilja, och det stämmer; men devisen fungerar ENDAST där och när kunskapen också respekteras. Idag har hö-hö-högern upphöjt ideologin till sanning, vilket gör att man agerar precis som Stalin. Fast detta bryr man sig inte om eftersom man har bestämt sig för att kunskapen om historien inte gäller; bara den kunskap som bekräftar det man redan "vet" accepteras som sanning. Forskare som kommer fram till saker som går på tvärs mot partilinjen anklagas för att vara vänster och journalister som ställer kritiska frågor utsätts för hot av hatsvansen som agerar tankepolis. 

Byt ut Mao, Stora språnget och kulturrevolutionen med dagens högerpopulister, deras önsketänkande om att man kan få mer genom att investera mindre och försöken att indoktrinera befolkningen att tänka rätt genom att sprida alternativa fakta via sociala nätverk. Likheterna nedan är skrämmande, men okunskapen om dem bland folkets bred lager är ännu värre. 

Den stora proletära kulturrevolutionen 1966-76 igångsattes av Mao Zedong då han förlorat en hel del av sitt inflytande på grund av misslyckandet med kampanjen Stora språnget framåt (se Historien > Stora språnget). Andra ledare, såsom Kinas president, Liu Shaoqi, och kommunistpartiets generalsekreterare, Deng Xiaoping, var på väg att ta över. De var mer praktiska än ideologiska i jämförelse med Mao och såg mer till resultatet. Som Deng Xiaoping sa ”Det spelar ingen roll om en katt är svart eller vit bara den fångar möss”.  

Kulturrevolutionen var en maktkamp men också ett uttryck för Maos inställning att en socialistisk revolution inte bara måste förändra ägarförhållandena utan också folks tänkande. Därför sågs kulturrevolutionen som ett sätt att ”skola massorna” och samtidigt rensa ut opålitliga personer ur partiet och statsapparaten. Opålitliga var alla som misstänktes för att hysa gamla borgerliga värderingar eller visade tendenser att kompromissa med de renläriga marxist-leninistiska doktrinerna, så som hänt i Sovjetunionen efter Stalins död.  

Det var inte fråga om en utbildningskampanj för att människor skulle lära sig att tänka själva utan en indoktrinering i det rätta sättet att tänka, det vill säga i Mao Zedongs sätt. I augusti 1966 deklarerade till exempel kommunistpartiets centralkommitté att man skulle använda sig av ”väggtidningar med stora skrivtecken” för att massorna skulle få klarhet i de korrekta åsikterna och kritisera de felaktiga. 

Stalinismen ledde till miljontals människors död, liksom Maos politik. Båda var lika kunskapsförnekande som dagens hö-hö-höger. Det är inte ideologin som är problemet utan bristen på lyhördhet för dess konsekvenser och avsaknaden av respekt för kunskapen. Problemet är att dumheten och arrogansen övertrumfar kunskapen och visheten alla dagar i veckan. Ett samhälle som bygger mer på ideologi än på kunskap kommer förr eller senare att gå under. En sådan utveckling slutar alltid, förr eller senare i katastrof eftersom den som inte valt att ignorera kunskapen saknar verktyg att förstå verkligheten, som förr eller senare ALLTD kommer ikapp och övertrumfar även ideologerna. Ju hårdare de håller fast vid sin politiska övertygelse desto större blir katastrofen. Det är ingen åsikt, det är så verkligheten fungerar och först när våra folkvalda ledare accepterar det kan vi börja hoppas på en vändning.

Ännu en text om en mer samtalande akademi

Debatten har ett tydligt grepp om den akademiska kulturen, vilket gör det angeläget att reflektera över alternativ till det sättet att mötas och utveckla kunskaper. Samtalet kanske inte fungerar som alternativ till debatten i alla lägen, men det borde övervägas oftare som ett komplement. Speciellt om det är samhällsfrågor eller kultur man vill undersöka. Samtalet är ett alternativt sätt att nå kunskap om världen och borde självklart ingå i den akademiska verktygslådan. Vad är syftet med högre utbildning, forskning och samhällsbyggnad? Är det att ge människor möjlighet att tjäna pengar, göra karriär och skaffa sig makt i första hand, eller är det att säkra samhällets långsiktiga överlevnad? Jag menar att det är det senare som utbildning och forskning handlar om. Jag skriver denna bok för att jag oroas över hur akademin utvecklas, över vad som premieras i samhället och hur synen på kunskap allt mer kommit att snävas in. Jag vill se mycket mer av bildningsfokus, inte bara i akademin utan i samhället som helhet. Kulturforskningen får allt svårare att utvecklas och dess röst i det offentliga riskerar allt mer att försvinna när kraven på effektivitet och direkt ekonomisk avkastning blir allt tydligare.

Höjdpunkten i den högre utbildningen, själva kronan på verket, är disputationen, och den handlar om att man ska försvara sitt arbete. Disputationen är inget tillfälle då man lär sig något annat än hur man agerar i den akademiska världen. Respondenten svarar på frågorna som ställs av opponenten och betygsnämndens beslut är enhälligt och definitivt. Disputation, brukar man säga, betyder lärt samtal, men skräckexemplen på motsatsen som jag bevittnat genom åren är många. Disputationsakten utvecklas inte sällan en debatt istället för ett samtal. Opponenten kan ibland ta över helt och det har hänt att man talat uteslutande om en avhandling som borde skrivits, opponentens tänkta avhandling, istället för den text som föreligger och skall utsättas för granskning. Disputationen används vid sådana tillfällen mer för maktutövning än för utveckling av kunskap, för att tvinga respondenten erkänna att förslagen från opponenten är de bästa. Opponenten excellerar ibland i sitt ämne, med sina kunskaper och driver sin linje. Tillfället, traditionen och upplägget är som gjort för att användas på det sättet, för att debattera. Därför är det en fröjd att lyssna till opponenter som är uppriktigt intresserade och som ställer öppna frågor till den som skall försvara sitt arbete. När disputationen utvecklar sig till ett lärt samtal är alla vinnare och även publiken lär sig något. Så borde det alltid vara, men är det tyvärr sällan.

Opponentens uppdrag skulle kunna omformuleras och tydligare inriktas mot att leda ett lärt samtal om olika aspekter av och ingångar till den text som betygsnämnden är satta att bedöma. Organisatoriskt är det inte opponentens uppgift att betygsätta innehållet, denne ska hjälpa betygsnämnden att bilda sig en uppfattning om arbetets förtjänster och svagheter och doktorsaspirantens vetenskapliga kvaliteter. Disputationer borde, logiskt sett vara mycket mer samtalsinriktade än de är. Eftersom uppdraget inte handlar om att bedöma borde genomgången av texten som ska belysas inte läggas upp som en anklagelseakt där respondenten tvingas in i försvarsställning, vilket låser tanken och stänger in kunskapen, bygger murar och hindar intellektuellt utbyte. Disputationer borde vara mer konstruktiva och samtalande samt handla mer om styrkorna och svagheterna. Fokus borde vara på innehållet. Disputationer skulle kunna ses som ett tillfälle för alla i salen att lära. Både respondenten, opponenten, handledarna och åhörarna kan lära sig något om det samtalas mer och stämningen i rummet blir inte lika laddad. Ett konstruktivt samtalsklimat öppnar upp tanken och främjar reflektion och utbyte.

Människan har en väl utvecklad förmåga till logiskt och abstrakt tänkande, men viktigare för hur det kulturella klimatet utvecklas, för sammanhanget där människor finns och verkar, för kontexten där levt liv utspelar sig, är affektioner och makt. Logiken kan på sin höjd fungera som murbruk mellan stenarna, men det som skapar och upprätthåller reglerna som får verkligt genomslag är affekter och makt. Tyvärr glöms detta väldigt ofta bort, särskilt i situationer där/när det inte är av nöden tvunget att medvetandegöra kunskapen. Plötsligt befinner man sig indragen i en debatt, och ibland vet ingen av parterna hur man hamnade där, men väl där måste all uppmärksamhet riktas mot försvaret av det som försvaras kan. Debatten styrs ytterst sällan av logik. Där är affekter långt viktigare. Betydelsefullt att erkänna att det faktiskt ofta blir så i akademin, att makt och känslor styr över logiken som ofta aktiveras först i efterhand för att förklara resultatet. Om man verkligen vill förstå hur man kan arbeta med förändring går det inte att förneka detta. Det behöver inte nödvändigtvis uppfattas som kritik, utan är mer ett konstaterande, en iakttagelse av konsekvenser av mellanmänsklig samverkan. Akademisk kultur styrs med andra ord lika mycket av slump som annan kultur, och den är lika mycket ett resultat av ömsesidig tillblivelse som resten av samhället. Akademin må vara byggd av elfenben, men den bebos av människor, med allt vad det innebär, på gott och ont. Om man verkligen vill förstå måste den kollektiva medvetenheten om slumpens roll öka.

Det blir sällan som man vill och önskar, oftare blir det som det blir, och så skapas konsensus och logiska förklaringar om det inträffades oundviklighet, i efterhand. För att hantera detta problem behövs en väl utvecklad, kollektiv förmåga att uppmärksamma tendenser till kulturell drift i oönskad riktning. Makten behöver sällan omsorg och uppmuntran, den lever sitt eget liv och tenderar att växa när och där den får fäste. Makt föder makt, vilket inte är fallet med upplösande av maktordningar. Deleuze utgår i sitt tänkande generellt från att makt, kontroll och sammanhållande krafter inte behöver understödjas. Debatten (som är ett exempel på ett forum för kontroll och makt) är laddad med tillräckligt med agens och makt som det är. Om ingen gör ett aktivt val och uttryckligen organiserar kunskapsutbytet på annat sätt blir det debatt. Debatten är så att säga förvald i dagens akademi. Det är samtalandet som behöver stöd, uppmuntran och aktiv hjälp. Samtalet är ömtåligt och kräver kollektiv omsorg för att fungera. Så länge dessa sakernas tillstånd inte uppmärksammas och så länge inget görs för att förändra situationen kommer debattens defaultläge att vara ohotat. Vill vi ha och anser vi oss behöva annan kunskap än den naturvetenskapligt influerade. Söker vi kunskap om kultur, om det som är komplext och föränderligt, måste samtalet värnas mycket mer än idag. Om vi vill skapa ett balanserat kunskapsklimat där möjligheterna att lösa alla typer av problem optimerats räcker det inte med en väg, en metod, ett sätt att avgöra vad som bra och mindre bra kunskap. Den enda vägen leder alltid fel, i alla fall i en komplex värld som vår. Säkert finns det problem som löses bäst med hjälp av debatter, men kunskap om kultur och förståelse för förutsättningarna för förändring uppnås inte genom debatt. Samtalet är en väg som leder till en annan akademi, en mer samtalande akademisk miljö bättre lämpad för hållbar kunskapsproduktion. Samtalet bygger på en mer öppet sökande syn på både vetenskap och kunskap.

Det finns inga perfekta förhållanden för skrivande

Inget blir som man tänker sig. Förändringen av kulturen, samhället och tillvaron går nämligen inte att styra eller kontrollera. Livet drabbar en helt enkelt, på gott och på ont. Mina tio veckor av skrivande här under terminens första period, som i augusti såg så rena och fina ut i kalendern fylls oroväckande snabbt med olika saker, av en hel massa olika anledningar. I förrgår fick jag till exempel frågan om jag kunde täcka upp för en kollega som blivit hastigt sjuk. Och det gör jag naturligtvis, särskilt som vi kom fram till en deal jag kan leva med. Jag har egentligen inga problem med att det är och ser ut så här. Livet har lärt mig att det bara händer. Få saker kommer till en när det passar och det finns inga garantier för någonting, det måste man lära sig acceptera, annars blir man garanterat olycklig.

Det jag däremot har problem med är att dessa facts of life inte beaktas i det system för målstyrning och kvalitetskontroll som införts i den akademiska världen. Det som alla kloka människor vet är oundvikliga inslag i tillvaron betraktas av de mäktiga managementkonsulterna som undantag från de regler som ska följas till varje pris. Detta sätt att tänka gör att den som går in i väggen eller som av olika skäl inte producerar resultat enligt planen kommer att betraktas som ett problem, trots att problemet är att synen på hur verksamheten ska ledas inte anpassats efter verkligheten. Det går att leva i en drömvärld ett tag, det fungerar länge det fungerar, men förr eller senare tar det än ände med förskräckelse.

När det gick upp för mig hur snabbt skrivdagarna försvann fick jag först panik, men jag samlade ihop mig och fokuserade först på att acceptera faktum, sedan på att skaffa mig överblick och därefter på att rikta min uppmärksamhet på det som är här och nu. Hösten blir inte som jag tänkte, men jag tänker inte låta det hindra mig från att bli klar med mitt livsverk; det finns som sagt inga perfekta förhållanden för skrivande. När man väl skriver och får något gjort är det så bra det kan bli, och vardagen är fylld av sådana tillfällen. Jag tar en dag i sänder och inleder alltid med några timmars skrivande, det kan ingen ta ifrån mig eftersom det ändå alltid varit i arla morgonstund som jag får gjort mest. Resten av dagen är en bonus som ser till att inte inteckna för då blir jag bara besviken. Det är bättre att bli glatt överraskad eftersom det i sig är inspirerande.

Det förödande produktionstänkandet i akademin

Givet att högskolans uppdrag (fortfarande) är att skapa kunskap och främja lärande borde det inte vara så svårt som det faktiskt är att förvalta och försvara den högre utbildningens akademiska värden och intellektuella kvaliteter. Men det är svårt och det blir svårare och svårare för varje år. Den akademiska kulturen förändras (läs utarmas) snabbt när förpappringen eskalerar för varje år i takt med att kraven på kontroll och styrning ökar, vilket i kombination med allt tydligare krav på effektivisering (som tvingas fram för att förhindra att kvaliteten blir lidande när högskolan inte får full täckning för verksamhetens kostnadsökningar) leder till att tiden som finns för att utföra arbetet hela tiden minskar. Paradoxalt nog är det så att ju mer och bättre kunskaper jag i kraft av intresse, ålder och erfarenhet skaffar mig om ämnena jag undervisar och forskar om desto mindre användning får jag av dem i vardagen som lektor.

Det kollektiva minnet av hur det var tidigare, när kunskapen faktiskt stod i centrum för universitetens verksamhet och det fanns tid att tänka tankar till slut, vilket är ett krav för att utveckla ny kunskap, främja intellektuella förmågor och upprätthålla akademiska värden. Jag närmar mig med stormsteg den äldre delen av den akademiska arbetsstyrkan och detta gör att jag tillhör en krympande skara medarbetare som faktiskt har egna minnen och förstahandserfarenheter av hur det var före New Public Management infördes och förutsättningarna förändrades radikalt. Skillnaden är stor och den växer för varje år dels på grund av att äldre akademiker går i pension, dels eftersom alla idag förväntas producera MÄT- och KONTROLLERBARA resultat; alltså nyckeltal.

Jag kämpar och kommer aldrig att ge upp kampen för kunskapen och värdet av de intellektuella förmågor som är förutsättningen för att akademin även i framtiden ska kunna vara AKADEMISK. Försvaret av kunskapen blir frustrerande nog allt mer en kamp mot väderkvarnar och jag (och andra som tänker och agerar på liknande sätt) uppfattas också allt mer som riddaren av den sorgliga skepnaden, som en patetisk bakåtsträvare; trots att det är den akademiska kulturen (mitt forskningsämne) som förändrats, inte kunskapen och verkligheten. Känslan av att vara till besvär, trots att jag kan och vet och högskolans uppdrag dessutom inte förändrats, är absurd och overklig. Det är svårt nog i sig att utveckla ny kunskap, och att tvingas göra det i ett kulturellt klimat där förståelsen för vad som krävs för att nå akademisk kvalitet i arbetet blir allt sämre gör det närmast oöverstigligt svårt. 

Problemen är inte isolerade till högskolan, hela utbildningssystemet och samhället som helhet är drabbat, vilket bidrar till svårigheten att sprida insikt om problemen. Betygsinflationen i grundskolan leder till att studenternas förkunskaper utarmas för varje år, och högskolan håller som sagt på att bli en maskin som allt mer effektivt producerar resultat som på pappret ser ut att vara akademiskt men som i praktiken bara är en lek med siffror. Om inte organisationsforskaren Mats Alvesson lanserat begreppet TOMHETENS TRIUMF hade jag mycket väl kunnat förlora förståndet, och vore det inte för att jag bryr mig så mycket om kunskapen och dess värde skulle jag kunna skratta åt eländet, men det var de facto för kunskapens skull och för möjligheten att utveckla min intellektuella förmåga som jag sökte mig till högskolan, inte för att producera resultat som bara betyder något i en meningslös konkurrens med andra högskolor om pengar och prestige.

Jag skriver av min min frustration, men det som håller på att hända med Utbildningssverige tär mer på mig än jag orkar erkänna. Sedan dag ett på universitetet har jag känt att jag är på precis rätt plats och jag ser det som ett stort privilegium att få möjlighet att arbeta med undervisning och forskning, och verkligheten har som sagt inte förändrats och det har heller inte förutsättningarna för lärande och kunskapsutveckling; därför borde jag känna mig mer hemma i akademin för varje år som går. Under mina första 20 år var det också så det kändes, men under se senaste tio åren har jag känt mig allt mer alienerad i takt med att mina kunskaper, erfarenheter och omsorgen jag visar för verksamhetens akademiska kvaliteter i vardagen och av organisationen betraktas som ett problem eftersom det går på tvärs med den managementkultur som vuxit fram på högskolan. 

Boken som medium för förmedling av kunskap

Jag arbetar i dessa dagar intensivt med manuset till boken om mellanrummen, som jag blir allt mer övertygad om kommer att bli klar här under hösten. Vad som händer sedan är bortom min kontroll, men jag vill ge mig själv en ärlig chans och därför valde jag att arbeta på boken istället för att blogga. Fast det finns ju ingen motsättning, så håll till godo med ännu ett avsnitt från inledningen:

Kunskapen som kulturforskningen genererar kan och får inte låsas in eller göras svårtillgänglig för den allmänhet som resultaten ytterst berör, den behöver spridas bland människor och omsättas i handling ute i samhället, eftersom det bara är där som det går att avgöra kunskapens relevans och värde. Analyserna, tolkningarna och berättelserna som kulturforskningen resulterar i behöver därför presenteras på ett sådant sätt att texten engagerar och får läsaren att känna sig berörd och tilltalad på ett respektfullt sätt, eftersom det ökar chansen att tankarna når ut till den breda allmänhet som genom att leva sina liv i vardagen, fullt upptagna med annat, bidrar till upprätthållandet och förändringen av kulturen och samhället. Utan interaktion med omgivningen kan ingen vital vetenskap, särskilt inte om kultur, växa fram. Boken skapar helt andra förutsättningar för det än den idag helt dominerande formen för kommunikation mellan forskare och allmänhet: artiklar publicerade på engelska i internationella, högt rankade journaler. Det är minst sagt olyckligt att okritiskt och i avsaknad av reflektion över vilka värden som går förlorade anpassa sig till nyordningen bara för att artiklar är meriterande. Mitt val av boken som medium är både ett försök att nå ut till allmänheten och en markering. Att skriva böcker är ett sätt att bjuda motstånd mot försöken att tvinga in kunskapen i en rigid form som bygger mer på föreställningar om kunskap (önsketänkande) än om verkligt vetande (användbar kunskap), vilket riskerar leda till en avakademisering av vetenskapen (jfr Rider & Jörnesten (red.) 2007). Olyckligt nog är det viktiga idag inte vad man skriver, utan var man publicerar sig, hur många artiklar man står som (förste)författare till och hur ofta artiklarna citeras (samt hur mycket pengar man drar in). Beslutet att bara räkna en enda standardiserad publiceringsform som vetenskapligt meriterande bygger på kulturellt skapade argument och föränderliga preferenser, samt på föreställningen om att det bara finns ett enda sätt att bedriva vetenskap, vilket är förödande för utvecklingen av en intellektuellt stimulerande och levande akademi. Den bästa vägen från okunskap till insikt om kultur, är inte den rakaste och mest effektiva. I en komplex och snabbt föränderlig värld är det i mindre grad snabba och koncisa svar som behövs; breda kunskaper och kritisk analys är långt viktigare (Epstein 2019, Soyer & Hogarth 2020). Värnandet av boken handlar inte om nostalgi utan om att rädda något värdefullt som håller på att sköljas bort av den allt annat än eftertänksamma våg av digitalisering som sköljer över samhället.

Boken är ett långsamt medium, och det är dess styrka. I en bok finns det plats för fördjupning och där förväntar sig också läsaren att författaren vänder och vrider på påståendena. Boken har med andra ord längre bäst-före-datum än artiklar som skrivs för att vara först med det senaste. Den kan härbärgera det överflöd som är en förutsättning för utvecklingen av förståelse för det som är komplext och föränderligt, medan artikeln är skapad för effektiv och målfokuserad spridning av fakta. Gör vi oss av med boken går en massa värden förlorade och risken är att dessa saknas först när förlusten är ett faktum och det är för sent att göra något åt saken. Bokens betydelse för mänsklighetens kunskapsutveckling är svår att överskatta, den är också själva sinnebilden för bildning. Att skriva och läsa böcker är en kulturgärning eftersom handlingen utgör ett led i en kedja som sträcker sig långt tillbaka i mänsklighetens historia och binder – via Gutenbergs fantastiska uppfinning och dess förmåga att sprida ord och tankar över världen – samman oss som lever och verkar idag med munkarna som satt i klostren och kopierade ord och tankar för hand från ett pergament till ett annat. Boken ser jag som en mångfald och ett slags mellanrum som förenar författare, redaktörer, översättare, språkgranskare, tryckeriarbetare och personalen i bokhandeln och biblioteken samt läsaren. Böcker har ett värde såväl innan, under som efter att de lästs och dess kvaliteter består av så mycket mer än bara orden, tankarna och innehållet. Ljudet av ryggen som knakar när den öppnas och prasslet som uppstår när bladen vänds fyller mig med förväntan och glädje. Känslan av tyngden i handen och bilden på framsidan väcker förundran. Ett vackert typsnitt och en fin layout bidrar till känslan, och ett målande och rikt varierat språk förstärker upplevelsen. Att kasta sig ut i ett nytt kunskapsområde och beställa och läsa nya böcker ger mig en långt djupare tillfredställelse än att googla eftersom det som är lätt fånget också är lätt förgånget. För mig är det en närmast andlig upplevelse att hålla i, se fram emot och öppna en helt ny bok, om ett helt nytt område, fylld av en eller flera andra människors ord och tankar. Det kanske framstår som effektivt att söka information på nätet eller läsa (sammanfattningar av) artiklar, men det är inte så man utvecklar kunskap och intellektuell förmåga. Finns inte tiden att förlora sig i bibliotekens mångfald av böcker – som i sig utgör mångfalder eftersom de hänvisar till andra böcker som hänvisar till andra böcker i oändlighet –går något essentiellt mänskligt förlorat.

I mitt intellektuella liv finns en vattendelare, ett före och ett efter. En bok har kommit att bli viktigare än alla andra: Mille plateause, eller som den heter i versionen jag läst, A Thousand Plateaus, som sedan 2015 finns i svensk översättning: Tusen platåer, skriven av de franska filosoferna Giles Deleuze och Félix Guattari. Länge stod den där boken oläst i bokhyllan hemma. Jag köpte den 2002 när vi fick pengar över i ett projekt. Jag hade hört talas om Deleuze, men ännu inte läst något. Sedan kom livet emellan och slutförandet av avhandlingen upptog all min tid, men det var ändå något med just den boken som fick mig att aldrig glömma den. Läsa den vågade jag inte. Mitt vacklande akademiska självförtroende höll mig tillbaka. Under hösten 2007 hörde jag talas om att det skulle anordnas en seminarieserie på Göteborgs Universitet om just Tusen platåer och jag anmälde mig. Sedan började jag läsa. I princip varje helg ägnades åt läsning och jag tog mig igenom hela boken innan seminariet inleddes i januari 2008. Och även om jag inte fattade särskilt mycket och trots att jag saknade övertygelse om att jag kunde tillföra samtalet något, bestämde jag mig för att inte sitta tyst. Jag tvingade mig att sätta ord på mina tankar om innehållet. Sedan var det som det lossnade och bokens innehåll och bärande tankar öppnades upp för mig. Vi träffades en gång varannan vecka och diskuterade ett avsnitt åt gången, tio träffar under våren och tio under hösten. Ibland kom jag till seminariet dränerad på kraft, men jag lämnade det alltid fylld av energi. För varje läsning hittade jag nya ingångar, nya förståelser. Och i samtalen med övriga seminariedeltagare växte inte bara förståelsen för bokens innehåll och filosofins möjligheter utan även mitt eget intellektuella självförtroende. Tusen platåer är en bok att mötas kring, inspireras av samt använda och bygga vidare på, eller ett slags prisma att betrakta världen genom, vilket denna bok också strävar efter att vara.

Politiker ska undanröja grunden för oron, inte ta den på allvar

När Franklin D Roosevelt svors in som USAs 32e president, 1933, mitt under en av historiens största kriser, inledde han sin programförklaringen med följande ord.

So, first of all, let me assert my firm belief that the only thing we have to fear is... fear itself — nameless, unreasoning, unjustified terror which paralyzes needed efforts to convert retreat into advance. In every dark hour of our national life a leadership of frankness and of vigor has met with that understanding and support of the people themselves which is essential to victory. And I am convinced that you will again give that support to leadership in these critical days.

Roosevelt lyckades få få fart på ekonomin genom att investera i långsiktiga samhällsbyggande projekt och enade folket med sin new deal. Han visade vägen och tog ansvar både under inledningen till sin tid som president och under avslutningen när han ledde USA genom Andra världskriget. När Donald Trump säger att han vill göra USA great again är det den här tiden han drömmer om, men han visar i ord och handling att han inte har förstått någonting. Han agerar tvärtemot Roosevelt genom att underblåsa människors rädsla och han gör inget för att underminera grunden för den. Han lyssnar på folkets oro och bygger murar samt skyller landets växande problem på etniska minoriteter, kritiskt granskande medier och forskare. Hans politik söndrar och utsätter demokratin för påfrestningar som den varken är skapad för eller klarar av att stå emot.

Även här hemma agerar allt fler politiker på samma sätt genom att tävla om vem som tar befolkningens oro på störst allvar. Det anses vara ett legitimt sätt att bygga förtroende, men det är inte så det fungerar, vilket Roosevelt visste. Politiker som når framgångar genom att adressera folks rädsla istället för att söka mandat för en politik som undanröjer grunden för oron genom att investera i samhällsbyggande åtgärder måste fortsätta underblåsa oron, annars förlorar de makt och inflytande. Och det är här vi är idag. Samhällsdebatten handlar följaktligen om PROBLEMEN i samhället och om alla HOT som går att identifiera. Under våren fokuserades på Corona, vilket under några veckor i mars paradoxalt nog enade landet och fick journalisterna att fokusera på kunskapen, men sedan återgick allt till det "normala" igen. Nu utsätts ansvariga ministrar och myndighetspersoner för närmast inkvisitoriska utfrågningar rörande politiken som förs. 

Landet styrs inte av regeringen utan av oppositionsindignation och alla förslag som läggs fram möts med mantrat: För lite, för sent. Moderaterna går oroväckande nog så långt i sina försök att framstå som ansvarsfulla att man presenterar ett förslag som skulle urholka rättssäkerheten för att möta hotet mot gänkriminaliteten som man under lång tid hamrat in i folks medvetande. Det är tveklöst en kraftfull åtgärd, men den om om något banar väg för framväxten av det klanvälde som högeroppositionen varnar för. SD har sedan starten varnat för diffusa hot kopplat till en icke existerande massinvandring, vilket nu blivit en sanning som även seriösa partier måste förhålla sig till. Det är så oron fungerar och det är därför den är så farlig; den vänder oss medborgare mot varandra och splittrar vårt samhälle, vilket gör att oron ökar och kraven på drakoniska åtgärder eskalerar. Fortsätter vi på den inslagna vägen kan det bara sluta med katastrof eftersom det leder till att vi förr eller senare fastnar i en förlamande fruktan som är förödande för allt vad tänkande och klokhet heter.

Vad Sverige, USA och världen behöver är politiker som fokuserar på att bygga hållbara samhällen genom att minska klyftorna i samhället, både de ekonomiska och de sociala. Ingen blir tryggare av att politiker är hårda mot kriminella, det leder bara till att de kriminella blir mer desperata, vilket i sin tur gör alla oss andra mer otrygga. Sänkt skatt leder till ökade klyftor, sämre vård och kris i skolan, vilket i sin tur leder till mer oro som underblåses av hårdare straff. Vi sitter fast i en ond cirkel som bara kan brytas genom att politikerna omgående upphör ta hänsyn till människors oro och istället börjar utforma en politik som undanröjer grunden för oron. Detta är inte en vänstertanke, det finns gott om såväl höger- som vänsterorienterade lösningar som leder till att samhället läker sina sår istället för att peta i dem.

Lika som bär: Politiker och kvacksalvare

Fortsätter på samma tanke som igår genom att reflektera över ett liknande problem rörande dagens politiska klimat. Gängkriminalitet och klanstrukturer är på allas läppar i dessa dagar. Jag vill se det som ett symptom på en underliggande sjukdom, inte som en sjukdom i sig. Det är ett komplext problem där det är enkelt att finna korrelationer men ohyggligt svårt att peka på kausalitet. Lösningen handlar därför inte om att endast rikta åtgärder mot gängmedlemmarna (även om det givetvis också behövs sådana insatser), utan om att skapa ett annat samhälle där fler ser värdet med att sköta sig.

Populisterna söker enkla lösningar och letar syndabockar och skyller problemen på invandringen. De ser gängkriminaliteten som en egen sjukdom och betraktar sig själva som läkare vilka ordinerar den bästa medicinen: Hårdare straff och möjlighet att utvisa människor på grund av misstanke. De söker alltså mandat för att lösa ett problem som de själva definierat med en medicin de som de själva kokat ihop själva och som de säljer med mördande reklam och tvivelaktiga metoder. Precis som kvacksalvarna som kränger sina produkter på nätet eller via telemarketing.

Liksom kvacksalvarna lutar sig populisterna mot pseudovetenskap och överdriver både problemen och lösningarnas undergörande verkan. Och allt fler köper budskapet, och även retoriken som går ut på att antingen är du med oss eller mot oss, vilket gör att alla som resonerar med stöd i kunskap och riktar berättigad, vetenskapligt grundad kritik, mot såväl populisternas problembeskrivning som deras "lösningar" målas upp som fienden (som ska förgöras).

Den sjukdom som tar sig uttryck, bland annat i gängkriminalitet är spridd i HELA samhället, den är INTE isolerad till förorten. Det är en diffus och svårbotad sjukdom som måste angripas vid själva roten eftersom det bara är där den kan botas. Tillfrisknandet tar också tid och det existerar ingen mirakelmedicin. Med andra ord är populismen ett minst lika allvarligt symptom på sjudomen som gängkriminaliteten och övertygelsen om att det finns enkla lösningar på komplexa problem är också del av sjukdomen; inte lösningen.

Vill man VERKLIGEN lösa problemen kan man alltså lyssna på politiker som tänker och agerar som läkare, inte på politiker som agerar kvacksalvare. 

Lika som bär: Politiker och marknadsnasare

Framförallt oppositionen (och i synnerhet hö-hö-högern), men det finns allt fler exempel från andra håll också, har under innevarande mandatperiod börjat uppföra sig som nasare på Kiviks marknad; ni vet de där som säljer fantastiska produkter genom att demonstrera hur bra de är från ett stånd med en högtalare.

Den här fantastiska kniven kommer att revolutionera ditt liv. Titta, den går till och med att skära djupfryst kött med, och eggen blir inte trubbig, du kan skära lövtunna skivor av tomat." Så där håller de på, och mot slutet av demonstrationen presenters det fantastiska erbjudandet. "Du får TRE fantastiska knivar. Men inte nog med det, du får även potatisskalare på köpet. Och slår du till direkt slänger jag med ett rivjärn också. Allt för bara 200 kronor.

Alla vet att de där knivarna kanske fungerar ett tag men inser även att man inte behöver dem. Ändå lockas väldigt många av erbjudandet. Det är liksom svårt att värja sig. Och det är naturligtvis ingen slump att det är så. Försäljarna vet självklart vilka knappar de ska trycka på. Det handlar om psykologi, om att skapa behov och förpacka erbjudandet på ett som gör det oemotståndligt. Den här typen av försäljning kan vara oerhört bedräglig och kan bokstavligen handla om att sälja kylskåp till inuiter vid nordpolen. Tänker på min bereste morbror som i hela sitt liv befann sig i rörelse, och som gick på en visning av andelslägenheter på Madeira. Jag tror de bjöd på middag. Han gick därifrån med ett påskrivet köpekontrakt som stipulerade att han var garanterad boende där på ön två veckor om året. Sedan visade det sig dessutom vara hopplöst svårt att bli av med lägenheten. Både vi och han själv hade svårt att fatta vad som hände och varför han försatte sig i den situation han hamnade i.

Det är med fasa jag ser på något liknande håller på att hända i politiken och samhället. Populismen sprider sig som det virus vi nu alla tvingas lära oss hantera. Problemet är att många ser likheten mellan politikerna och marknadsnasarna och inser att erbjudandet inte håller måttet, men väljer ändå att slå till. Det verkar vara svårt att motstå lockelsen att få BÅDE sänkt skatt och ökade investeringar i välfärden. Trots att de flesta inser att det finns en hake slår man till. Om dumheten eller obetänksamheten endast drabbade de väljare som gick på bluffen skulle det inte innebära något egentlige problem, men när tillräckligt många lockas in i fällan drabbar det oss alla och hela vårt samhälle. 

Populisterna tar lika lite ansvar för sina produkter som marknadsnasarna på Kivik. När marknaden är över packar de ihop och försvinner. Någon annan får städa upp. Det djävulska med populismen är att den bygger på att problemen som den bidrar med skylls på invandringen, vilket gör att man kan köra på och fortsätta locka allt fler till varan som säljs. 

Psykologin bakom är enkel att se för alla som står utanför, men den som köpt budskapet kommer oavsett om hen inser att hen blivit lurad eller inte att förneka att det är något problem med varan. Det är smärtsamt att acceptera att man varit korkad och för att undvika skammen tar man tacksamt emot populisternas halmstrå och skyller på invandrarna. Det djävulska i planen för återupprättandet av drömmen om ett etniskt homogent Sverige är att kunskap inte biter på sen som är drabbad, hen har tillgång till en växande uppsättning alternativa fakta och etablerade lögner och vantolkningar som får erbjudandet att bli allt mer guldkantat ju allvarligare problemen som är en konsekvens av populismen blir.

Det handlar om en lek med elden, både här hemma och på oroväckande många håll i världen.

Intellektuella topprestationer

Jag oroar mig för universitetets framtid. Dumheten är en vapen och kunskapen ett verktyg, där är alla strider som utkämpas mellan givna på förhanden. Om det saknas förståelse för skillnaden kommer dumheten att vinna varje gång. Dumhet kan aldrig bekämpas där och när det saknas förståelse för kunskapen och dess karaktär. Det som oroar mig är att samhället rör sig med en oroväckande hög hastighet bort från den där förståelsen. Kraven på styrning och kontroll som blir allt tydligare, liksom ekonomiseringen och det allt tydligare fokuset på mätbarhet och prestation, är alla tecken på att makten över den akademiska världen inte längre ligger hos människor som förstår vad kunskap är och vad som krävs för att skapa kunskap.

Paradoxalt nog, men ändå helt i linje med dumheten, krävs det idag mer utbildning än någonsin, även för rutinartade arbeten, och allt fler går allt längre i skolan. Så som utbildning organiseras idag är det ett GIGANTISKT slöseri med skattemedel. Missförstå mig inte nu. Jag anser att det är vart varenda krona eftersom jag ser utbildning som en långsiktig investering; men med nuvarande syn på kunskap är kostnaden bara en utgift. Vad är poängen med att jag först skulle ägna sex år på grundutbildningen och sedan nästan lika många som doktorand, och därefter ytterligare runt fem år innan jag blev docent, när jag sedan bara förväntas följa en plan till punkt och pricka? Det är idioti och ger bara de som vill lägga ner universitetet, för att UNIVERSITETET blivit obsolet, vatten på sin kvarn. Med nuvarande kunskapssyn ÄR samhällets kostnader för högre utbildning slöseri!

Allt det där kan förändras i en handvändning om man låter akademiker vara och verka som akademiker och anammar en syn på ledarskap som bygger på tillit istället för kontroll och styrning. Tjänsten som lektor innehåller både undervisning och forskning, vilket är INTELLEKTUELLA uppgifter. Det som gör mig allt mer bedrövad för varje år som går och ju mer jag lär mig är att jag allt mer sällan kan och får möjlighet att inom ramen för min anställning som lektor prestera på min absoluta intellektuella topp. Arbetet som lektor blir allt mer en rutinuppgift och det är inte jag som låter det gå slentrian i arbetet, det är arbetsledningen som tvingar fram det; det anses idag till och med vara ett tecken på kvalitet?!

Jag tycker om att tänka i bilder och anser att arbetet som lektor går att jämföra med prestationerna som utförs av elitidrottsutövare. För att det akademiska arbetet ska kunna hålla hög akademisk klass måste vi som arbetar med undervisning och forskning få samma förutsättningar som idrottare, och samma förståelse för komplexiteten i uppdraget. Utan tillit till oss, vår kapacitet och hängivenhet för uppdraget, går det inte. Var och en av oss är unika och så måste det få vara. Topprestationer går ALDRIG att kvalitetssäkra eller målstyra. Vi som arbetar med undervisning och forskning på högskolan skulle kunna ses som spelarna i landslaget, och ledningen för högskolan kan liknas vid förbundskaptenen, vars uppgift är att skapa förutsättning för spelarnas förutsättningar att prestera på topp när det är dags för match.

Det finns ingen som helst anledning att nöja sig med mindre, tänker jag. Om vårt samhälle ska kunna bli ett KUNSKAPSSAMHÄLLE måste alla bidra. Det behöver inte kosta mer än idag, det är nog faktiskt så att kostnaderna kan sänkas betydligt om allt som inte främjar lärande och kunskapsutveckling rensas bort från organsationen. Dessutom kan mycket mer ansvar och administrativa uppgifter läggas på studenterna, som faktiskt får utbilda sig gratis på högskolan; det skulle bara vara nyttigt för dem och dessutom främjas kvaliteten i lärandet.

Utan någon jämförelse i övrigt tycker jag det är intressant att ställa (förutsättningarna som jag har att utföra) mitt arbete mot Björn Borg när han förberedde sig, kvalificerade sig till och sedan spelade och vann finalen i Wimbledon mot McEnroe. Genom åren har jag nog lagt ner ungefär lika många timmar på träning som Borg, och den mentala uppladdningen innan ett anförande på en konferens eller en offentlig föreläsning är i princip den samma. Ska jag kunna prestera på min intellektuella topp, vilket jag vill och anser att man både kan och ska kräva av alla akademiker, måste jag få vara fri att både förbereda mig på mitt eget sätt och sedan ansvara helt och hållet själv för utförandet. Det krävs av mig att jag kan och får vara totalt fokuserad på utförandet, åhörarna och resultatet. Allt som tar fokus från uppgiften påverkar kvaliteten negativt. Att tvingas hålla reda på en massa olika saker och datum, både före och efter kurserna ges, går ut över undervisningens akademiska kvaliteter och gör det omöjligt för oss lärare att prestera på vår intellektuella topp. Och den typen av inslag i arbetet blir fler och fler för varje år samtidigt som tiden som finns att utföra respektive uppgift krymper när arbetet ska "effektiviseras". Än så länge klarar jag att hålla en kvalitet i mitt arbete som jag kan acceptera, men det går bara för att jag har rutin och kunskap; men för varje ny generation lärare som går in i yrket sjunker kvaliteten och när min generation går i pension finns allt färre som minns hur det var en gång, vilket är konsekvensen av att kunskapen utarmas.

När ska vi fatta att man inte saknar kon förrän båset är tomt, och att kostnaderna för att ta igen det som förlorats i form av kunskap, akademisk kvalitet och intellektuell kapacitet vida överstiger "besparingarna" som görs idag? JU FÖRR DESTO BÄTTRE, för alla! Jag skriver inte detta för egen del utan för samhällets och dess långsiktiga hållbarhets skull.

Att förvalta ett liv

Antar att det har med åldern att göra, men jag har tänkt på detta på olika sätt sedan jag var ung. Hur förvaltar man sitt eller ett liv? Ett vanligt svar är att man bör sätta upp mål och sedan arbeta målmedvetet för att nå dessa, men det är bara en managementfloskel. Det jag har i åtanke är något helt annat och mycket mer verklighetsanpassat. Tanken om mål och strategier för lycka tar inte hänsyn till det oväntat oväntade som är regeln, inte undantaget i alla människors verkliga liv. Finanskriser, pandemier och klimatförändringar är realiteter som aldrig går att kontrollera och det finns inga garantier för att man klarar sig undan olycka och får vara frisk och leva ett långt liv. Allt det där måste man acceptera och ta med i beräkningen när man lägger upp riktlinjerna och skapar principer för hur man ska förvalta sitt liv. 

Om inte förr så i alla fall efter att man fyllt 50 bör man skaffa sig en strategi för resten av livet och alla dess olika eventualiteter, tänker jag. Att leva som om det inte fanns någon morgondag eller planera livet i detalj fram till hundraårsdagen är lika ohållbart. Det finns inga garantier för någonting och detta måste man ta med i beräkningen. I livet liksom i vardagen handlar det oavsett vad man gör och vad som händer om att sträva efter medveten närvaro i tillvaron. Förlorar man sig i drömmar eller oro om framtiden eller ältar det som varit kan man varken bli lycklig eller tillfreds i nuet. Det är inte på något sätt enkelt, men bara genom att försöka ökar man chanserna att livet blir så bra som möjligt och det är gott nog.

Både för att kunna ta vara på det som är här och nu och för att göra vad man kan för att undvika att bli sjuk är det viktigt att röra på sig och äta hälsosamt, liksom att inte få panik om man inte lever upp till ambitionen varje dag. Att vara vaksam på allt som görs utan eftertanke och att försöka undvika att det går slentrian i vardagen och livet, är viktigt. Innebörden i det som uppfattas normalt förändras hela tiden och är man inte vaksam är det lätt att skaffa sig dåliga vanor. Vi människor är bekväma av naturen. Ytterst handlar det om att förstå att ALLT som är verkligt värdefullt är värt att vänta på. Snabba kickar må vara belönande men det finns alltid ett pris att betala. Att leta efter ursäkter för att slippa röra på sig eller äta godis är inte att FÖRVALTA sitt liv.

Genom att läsa mycket och utbyta tankar och erfarenheter med olika människor, både i fysiska möten och på nätet, gör livet rikare. Bildning är ett bra mål av många olika skäl, men framförallt eftersom man aldrig blir färdig med det. Man kan börja när som helst och sedan fortsätta ända in i det sista. Ju mer man läser och lär sig desto lättare blir det att lära sig mer. Bildning fungerar på samma sätt som kondition och är lika hälsosamt. Att skriva är både ett sätt att vara närvarande och en minnesteknik som berikar tillvaron. Egentligen behövs inte så mycket mer för att förvalta sitt liv, men att resa, med närvaro och fokus på inspirerande upplevelser, som ofta finns på nära håll, är ett sätt att berika tillvaron och skaffa sig värdefulla erfarenheter och stimulerande intryck. Att åka till Thailand endas för att sola och bada är dock, med tanke på klimattrycket som en sådan resa innebär, motsatsen till att förvalta sitt liv. Hållbarhet handlar inte bara om samhället och framtiden, det handlar i högsta grad om det man gör här och nu.

En viktig aspekt av livet som man måste lära sig hantera är förändring. Kroppen förändras hela tiden även om man motionerar, äter sunt och lever ett rikt liv. Men det gör även samhället och kulturen, vilket man bara kan förhålla sig till, aldrig kontrollera. För egen del känns det viktigt att sträva efter att hänga med i utvecklingen utan att försöka ta efter de unga. Jag odlar min nyfikenhet, och den handlar lika mycket om att hålla koll på det som är nytt som att upptäcka innebörden i att bli äldre. Att bli gammal innebär att en del saker blir svårare, men det innebär också möjligheter. Det gäller att finna en balanserad väg mellan ytterligheterna. Att bli äldre och faktiskt inse att unga lever i en helt annan värld än man själv och att de inte har minnen av tiden när man själv var ung är viktigt, liksom att försöka förstå det nya utan att fokusera på att det är annorlunda, samt att inse att det inte nödvändigtvis är sämre.

Igår träffade jag mitt första barnbarn. Han är en månad och sov i min famn i en timme när jag satt och samtalade om livet med min dotter. Ett sådant tillfälle är en unik och ovärderlig händelse och upplevelse. DET är vad LIVET handlar om och jag menar att man har ett ansvar att vara medveten om detta samtidigt som man är närvarande i stunden. Dels ger det livet mening, dels ökar chansen att tillfredsställelsen blir större vilket i sin tur gör att man kan finna glädje i vardagen. 

Det fokuseras alldeles för mycket på prylar och spektakulära upplevelser samt lyssnas på tok för ofta och uppmärksamt på reklam och andra budskap vars syfte är att få en att känna sig missnöjd. Livet är inte en prestation eller en tävling utan en värdefull gåva som måste förvaltas.

Kontroll eller följsamhet?

Tänkande är en kraft som måste tämjas för att bli användbar. En kulturvetenskap som riktar uppmärksamhet mot processer och blivande, rörelse och förändring, kanaliserar krafter snarare än att kontrollera dem. Kultur är ett slags energi, en vågrörelse som rör sig genom samhället och som påverkar människorna och sätter delarna som utgör helheten i rörelse. Kraften uppstår och bygger momentum mellan. Energin är dock konstant och oförstörbar. Ofta har jag lekt med tanken om kulturvetaren som ett slags utövare av jujutsu. Kulturens rörelser kan man bara förhålla sig till, men eftersom rörelserna skapas i mellanrummen och både påverkar och påverkas av delarna går det att aktivera ett slags intellektuell jujutsu. Mycken energi riktas hela tiden åt olika håll och det öppnar möjligheter att omdirigera rörelsen. Stoppa den går inte. Jujutsu-mästaren möter krafterna som riktas mot hen med öppet sinne och använder dem för att avvärja hotet. Om ingen bryter mot gängse uppfattningar, om alla försvarar rådande ordning, upprätthålls status quo. Konformiteten dragen till sin spets är ett samhälle där alla ser ut och tänker exakt lika. Överfört till vetenskapen handlar det om att komma så nära sanningen och det rena förnuftet som möjligt. Om kunskapen ses som ett slags otämjd kraft kan man säga att Royal science handlar om att kontrollera kraften, medan minor science handlar om att kanalisera den. Även om jag vill vara fri vill jag egentligen inte vara fullkomligt fri, men det är ett kontraproduktivt och gigantiskt resursslöseri att tvinga forskare följa rigida och på förhand uppgjorda regler. Någonstans mellan ytterligheterna finns en väg fram.

Idag har konsensus kommit att bli ett slags tankemässigt paradigm. Kontroll och måluppfyllelse har blivit viktigare än öppenhet och nyfikenhet. För att samhället ska bli levande och långsiktigt hållbart behövs emellertid någon som vågar göra försök, tänka nytt och bryta mot normen, fler som gör uppror mot konformiteten och tänker själva, som bryter mönster och upptäcker världen och vetandet på nytt, igen och igen, var och en på sitt sätt. Konformism är av förklarliga skäl enklare att underkasta sig än att bryta mönster och tänka nytt. Ingen kommer att anklaga en om man följer flocken, om man inte sticker ut. Men vill man verkligen veta är konformism en dålig väg. Kanske har jag fel, men i så fall vore jag tacksam om detta påpekas för mig. Jag är inte rädd för att misslyckas. Bara så kan ny kunskap utvecklas. Friskt vågat, hälften vunnet. Eller med ett citat från Nietzsche (2008:66), som jag ofta återvänder till.

Jag hyllar varje slag av skepsis som ger mig tillåtelse att svara: ”Låt oss göra ett försök!” Men jag vill inte längre höra talas om alla de ting och frågor som inte medger experiment. Där går gränsen för mitt ”sinne för sanningen”, för där har tapperheten förlorat sin rätt.

Idag har det sorgligt nog kommit att anses bättre att följa planen och uppnå det resultat man planerat för än testa nya sätt att tänka och arbeta på och vara öppen för utfallet. Mellanrummets filosofi handlar om att bygga nytt, både med utgångspunkt i det gamla och med blicken riktad mot en öppen framtid, och om att förstå vikten av att bevara det som är bra och önskvärt, och göra sig av med det som av olika anledningar inte fungerar.

Andas in. Andas ut. Stanna upp. Tänk efter. Det skulle kunna vara ett slags mantra eller påminnelse om mellanrummens betydelse. Stop. Tyst. Reflektera, är en hälsosam och hållbarhetsfrämjande variant av Timothy Learys berömda mantra: Tune in, turn on, drop out. Det går att bli mer närvarande, men det behövs inga droger. Leary uppmanade till uppgivenhet. Det jag far efter är något annat. Stopp betyder gör ingenting utom att andas och vara närvarande. Tyst betyder skapa en rimlig förutsättning att använda den intellektuella kapacitet som alla förfogar över. Reflektera betyder tänk efter, ensam eller tillsammans. Vad vill jag? Vad är bra, för mig och för samhället? Vart är vi på väg? Vill vi dit? Vad är ett gott liv? När tiden bara rusar på är det lätt att drabbas av tunnelseende, och då är risken stor att man gör saker som man sedan ångrar. Stop. Tyst. Reflektera. Det är ingen uppmaning att röra sig i en speciell riktning. Bara en tanke. Låt oss göra ett försök. Vad har vi att förlora? Kommer vi fram till att det är bra som det är behöver ingenting förändras, och om vi kommer fram till att det skulle kunna vara mycket bättre är det hög tid att göra något, innan det är försent. Mellanrummets filosofi handlar om att skapa förståelse för förutsättningar för förändring, inte om att styra förändring. Stop. Tyst. Reflektera. Lägg örat mot marken, känn in och tänk efter. Det är här och nu, mellan då och sedan, som framtiden formas av oss gemensamt.

Förordet till boken om mellanrum

Just nu arbetar jag intensivt med den slutgiltiga versionen av manuset till min bok om mellanrummen, därför publicerar jag det som nu utgör bokens förord. Det kan komma att ändras, men fångar ändå känslan jag vill skapa.

Den här bokens tillkomsthistoria är allt annat än rak, vilket kan sägas vara symptomatiskt eftersom en av grundpremisserna för filosofin om mellanrummen är att det inte finns några genvägar till kunskap. En annan utgångspunkt är att vetande inte är något i kraft av sig själv, utan en konsekvens av människans begär efter mening i tillvaron, vilket är en dynamisk och förkroppsligad process. Kroppen härbärgerar såväl förnuft som känslor, och båda påverkar oundvikligen kunskapens tillblivelse och dess förändring. Citatet av Nietzsche i inledningen, där tron på ett rent förnuft avfärdas som en naiv dröm, är en typ av tanke som brukar kritiseras av förnuftets förkämpar (se t. ex. Pinker 2018), men jag har svårt att se hur det som sägs där skulle kunna falsifieras. Jag står tveklöst på kunskapens sida, men för att kunna försvara kunskapen måste man går till botten med frågan om vad kunskap är och hur den fungerar, och då tvingas man förr eller senare hantera det faktum att allt vetande skapas av människor och för människor, inom kulturella sammanhang.

Innan tankarna om kultur och kunskap presenteras mer ingående vill jag säga några ord om mig själv och den krokiga väg som tagit mig hit. Det är inte så man brukar göra i vetenskapliga texter, men det betyder inte att det är fel att göra det. Om det är något jag lärt mig under åren i den akademiska världen är det att forskare både präglas av och präglar ämnet man forskar om. Det spelar roll vem som forskar och skriver och jag värjer mig från alla försök att ge sken av något annat. Inom etnologin, som är det ämne jag disputerat i, brukar man säga att det inte finns någon tydlig gräns mellan forskningsämnet och forskarens personlighet, vilket boken Etnologiska visioner – där Lena Gerholm intervjuar 15 forskarkollegor om deras väg in i och syn på ämnet – tydligt visar. Forskning är i högsta grad personligt och det vore ovetenskapligt att bortse från eller underkommunicera detta faktum.

Att just jag skulle skriva denna bok eller en bok som denna höll jag länge för osannolikt. Att det tagit så lång tid att bli färdig, närmare tio år, beror delvis på att jag tvingats kämpa med mitt akademiska självförtroende. På grund av en kombination av osäkerhet, dyslexi och vad som idag troligen skulle diagnostiseras som ADHD, misslyckades jag nämligen kapitalt i grundskolan. Problemen i skolan handlade inte om lärandet eller bristande kunskapsintresse utan att om att jag hade svårt att hålla mig inom de angivna ramarna. Lärarna uppfattade mig som en dagdrömmare, men faktum är att jag aldrig förlorade fokus på kunskapen. Jag lyssnade uppmärksamt men kunde inte låta bli att associera till sådant som sagts på andra föreläsningar och fann ständigt nya kopplingar mellan ämnena. Jag bearbetade samhällskunskapen under historielektionerna, fysiken under biologin och utvecklade min känsla för språk när vi hade musik. Proven såg jag ingen mening med och pluggade därför aldrig inför dem, men jag var ofta bäst i klassen på oförberedda läxförhör. Mitt intresse för lärande var inte avgränsat till skolan, jag utvecklade förståelse för tillvaron genom att läsa tidningar, lyssna på radio, se på TV och lyssna på olika människor. Det är omöjligt att säga vad som var hönan och ägget, men jag kände mig annorlunda och utsattes för mobbing på högstadiet, vilket gjorde att jag utvecklade sensibilitet för stämningar och andra människors uppfattningar. Eftersom jag inte förstod varför jag mobbades funderade jag ständigt på vem jag var, vilka som gav sig på mig och varför. Under åren i grundskolan lärde jag mig följaktligen massor och utvecklade dessutom en kritisk, analytisk förmåga, men systemet betraktade mig som ett misslyckande. Trots alla problem och umbäranden i skolan är jag tacksam över att lärarna i hög grad lämnade mig ifred och att jag slapp diagnostiseras. Idag tar skolan ett mycket större ansvar för eleverna och deras resultat. För mig hade det varit förödande att uppmärksammas på det sättet. Förutsättningen för mitt lärande och förståelsen för världen och tillvaron som jag utvecklade var att fick vara i fred i min känsla av utanförskap och att jag kunde gå min egen väg.

Betygen på högstadiet räckte bara till en tvåårig yrkesförberedande linje och efter några år i en bagerivärld jag aldrig riktigt fann mig till rätta tog i började jag, efter två år på KomVux, studera vid Göteborgs universitet hösten 1991. Under åren som student läste jag en rad olika fristående kurser och slapp därmed följa en på förhand och av andra utstakad väg. På universitetet och i den relativa friheten jag hade som student på 90-talet fick jakten efter insikt och förståelse en riktning och mitt liv fick en mening. Etnologi var det första ämnet jag kom i kontakt med och jag fångades av tanken att det fanns något som hette kultur och att detta något både kan och bör undersökas vetenskapligt. Efter A- och B-kursen lockade andra ämnen också. Det ena gav det andra. Överallt öppnade sig nya världar av ny kunskap och fördjupad insikt. Efter sex år på grundnivå kände jag mig redo att ta steget till doktorand, och 2003 disputerade jag i etnologi vid Umeå universitet, på en avhandling (Nehls 2003) om förutsättningarna för jämställdhetsarbete i den svenska åkerinäringen. När jag väl fann min väg och först lärde känna mig själv som människa, sedan som kunskapssubjekt insåg jag att problemen jag brottats med under grundskoleåren närmast varit en förutsättning för att jag skulle hamna där jag är idag.

På ytan ser det kanske ut som det saknas en röd tråd i min utbildning och forskargärning, men alla böcker och kurser jag läst, alla studier jag genomfört och texter jag skrivit, rör på ett eller annat sätt förutsättningar för förändring. Jag blev docent på en studie om alkohol och droger i kulturen och kulturen i alkoholen och drogerna (Nehls 2009). Därefter har jag arbetat i olika projekt som bland annat har handlat om hållbar turism och kunskapsutveckling i samverkan (mellanarbetslivet och akademin). Intresset för mellanrummen har vuxit fram succesivt och det är först i efterhand jag inser att det är vad jag forskat om hela tiden. Kultur uppstår mellan människor och i olika typer av möten; därför går den bara att studera indirekt, genom att skaffa sig perspektiv och utveckla kunskaper inom andra områden. Arbetet på den här boken inleddes 2012 och dess tillkomsthistoria är lika vindlande som resten av min bildningsresa. Tankarna om mellanrummen har utvecklats organiskt och arbetet resulterade i tre skisser som publicerats open acess på nätet (Nehls 2016, 2017, 2018). Förslag till kunskapsteori för ett hållbart samhälle, är den gemensamma undertiteln för böckerna som alla på olika sättindirekt handlar om kultur, kunskap och (förutsättningar för) förändring. Den här boken hade aldrig kunnat skrivas om jag inte tagit omvägen via de där skisserna. Författande är en skapande verksamhet, en konstart och kunskapen förändras när resultatet publiceras. Jag tänker inte på samma sätt om kultur idag som när jag påbörjade studierna i etnologi eller när arbetet med det här projektet inleddes, och tankarna jag har nu kommer att förändras framöver i takt med att jag och mina kunskaper utvecklas och världen förändras.

Både sändaren och mottagarna av kunskap sätter oundvikligen sin prägel på insikterna som tas upp, används och förmedlas vidare. Det spelar med andra ord roll, både vem som skriver och vem som läser. Därför uppehåller jag mig vid vem jag är och vad jag gjort och ska även säga något om hur jag fungerar. Det är svårt att beskriva men har du någon gång sett en katt som koncentrerar sig på något, som är helt fokuserad, och som sprätter upp som en fjäder om den överraskas, då vet du ungefär vad jag upplever varje gång jag störs i arbetet. Jag kan superfokusera, men aldrig särskilt länge. En timme, max, sedan börjar tankarna vandra. Det tar på krafterna att fokusera och eftersom jag är dyslektiker går allt läsande långsamt. Om koncentrationen störs är det svårt att ladda om. Och det behövs så lite. Ett pling från telefonen, ett utrop i pendeltågets högtalare eller någon som knackar på dörren till kontoret för att ställa en ”snabb” fråga. Jag hoppar inte upp som katten, men inombords regerar jag på samma sätt. Adrenalinpåslaget och den ökade pulsen tröttar. Bara vetskapen om att koncentrationen kan avbrytas på ett ögonblick är påfrestande. Poängen är att jag har vant mig vid och accepterar detta som förutsättningar för mitt arbete som forskare. Och med åren har jag insett att det faktiskt också kan vara en fördel. Kreativiteten som jag på grund av dyslexin och svårigheten att stava tvingats utveckla kan vara ett fantastiskt redskap. Men den är lika ofta en förbannelse eftersom den följer sin egen irrationella logik och hela tiden tar mig till nya ställen. Kreativiteten är min kropps sätt att fly från instängdhet, en överlevnadsstrategi. Detta har jag kommit till insikt om först på senare år, när jag med utgångspunkt i kunskap och erfarenhet reflekterat över mitt livs historia. När jag försökt förstå varför jag misslyckandes i grundskolan, varför jag kände leda i det arbetsliv jag kastades ut i efter gymnasiet och vad känslan av instängdhet står för. Kreativiteten blir ett problem för mig och många andra eftersom samhället håller sig med en dubbel moral. Rätt kreativitet, det vill säga en kontrollerad, målstyrd och kvalitetssäkrad kreativitet som håller sig inom uppsatta ramar och leder till användbara resultat är omfamnad och hyllas. Verklig kreativitet, så som kreativitet faktiskt tar sig uttryck och fungerar i människors kroppar, fördöms dock eftersom den inte anpassar sig efter normen. Å ena sidan ska man tänka utanför boxen och vara härligt kreativ, å andra sidan ska man följa planen och anpassa sig efter rådande kulturella normer. Problemet är att det först i efterhand går att veta om resultatet av den kreativa processen är användbart eller värdelöst. Inställningen bygger på okunskap och bristande förståelse för hur människor faktiskt fungerar.

Jag är en varm anhängare av den intellektuella rörelse som går under namnet neurodiversitet och som omfamnar mångfald och främjar samverkan mellan olika personligheter. Liksom flugans öga består av tusentals facetter kan mänsklighetens samlade perceptionsförmåga och kognitiva kapacitet öka dramatiskt. Istället för att diagnostisera och medicinera människor för att få dem att anpassa sig till en allt smalare norm, skulle samhället och synen på normalitet kunna breddas och fler skulle därmed kunna integreras i arbetet med utvecklingen av kunskap. Olika forskare har inte bara olika kunskaper och erfarenheter, de har även olika personligheter. Allt det där sammantaget borde vara en tillgång. Tillsammans når man alltid längre än var och en på egen hand. Genom samverkan mellan olika forskare med olika kunskaper och kompetenser bredas sökfältet, växer verktygslådan och chansen ökar att resultatet av arbetet blir mer användbart. Tyvärr är det inte riktigt så man ser på varken forskarkompetens eller kunskap idag. Det finns ett slags norm i akademin, liksom i samhället i övrigt, som premierar den eller det bästa. Och det antas finnas en enda väg till kunskap, en best practice. Därför effektiviseras och standardiseras allt fler verksamheter. Konkurrens antas driva kvalitet och den som vinner kampen om medel och kan uppvisa flest artiklar och citeringar antas veta bättre, vilket det inte finns några garantier för. Forskningen har dessutom på senare tid strömlinjeformats allt mer. Bara den som använder rätt metoder, ställer rätt typ av frågor och besvarar dem enligt mallen kan räkna med att bli tagen på allvar, upphöjd till expert och därmed erhålla makt över kunskapen som sprids i samhället. Mångfalden minskar och dynamiken mellan olika forskare, olika perspektiv och typer av kunskap betraktas som ett problematiskt brus som måste reduceras.

För att ta in kunskap behöver man stanna upp och tänka efter samt ta sig tid att lyssna, inte bara på andra människor utan även på livet och världen. En förutsättning för detta är att intresset för mellanrummen ökar och bildningen tas till heder igen. Kulturen ger oss alla både inspiration att bli den vi vill och begränsar våra möjligheter. Genom livet har jag på en lång rad olika sätt kommit till insikt om att det mellanmänskliga kommer först och är viktigast. Människa blir man tillsammans och vi behöver varandra för att kunna vara oss själva. Jag, du och det som finns mellan oss är en enhet; vi är del av en mångfald. Tillsammans skapar vi kulturen som vi sedan antingen älskar eller hatar, och som antingen är hållbar eller ohållbar.