I många år har det talats, inte om utan när ett nytt virus skulle spridas över världen. Vi såg det alltså komma. Ändå gjorde vi inget. Vi fokuserade på vår egen ekonomi istället, på att få ut mesta möjliga av livet i form av spektakulära upplevelser och resor kors och tvärs över världen. Demokratin utnyttjades, först för att driva på för en politik av nedskärningar och sedan för att slippa ta hand om människor i nöd, som flyr för sina liv. Allt handlade om vad JAG skulle få, till lägsta möjliga pris. Skolan och vården offrades lättvindigt av politiker som lovade skattesänkningar, och välfärdens arbetare påtvingades ständiga effektiviseringar. Det såg bra ut på pappret och klimatförändringarna går så långsamt att problemen kunde viftas bort med hänvisning till ekonomins väl och ve eller till olika problem i närtid. Det är för dyrt sa man, vi har inte råd.
Omställningen av samhället och tänkandet började under 1970-talet. Nationalekonomen Milton Friedman lovade evig tillväxt, Reagan och Thatcher lovade skattesänkningar och ekonomin blomstrade. Börsuppgången var exempellös, och den har fortsatt med smärre kriser i form av olika typer av bubblor. Senast 2008. Uppgång på börsen och sänkningar av skatten har gått hand i hand så länge nu att det blivit det nya normala.
När jag läser om de stora influensorna på 60-talet läser jag dels att långt fler blev sjuka, dels att samhället inte påverkades nämnvärt. Samhället kommer att finnas kvar även efter denna influensa som i ett historiskt jämförande perspektiv visar sig vara ungefär lika smittsam och dödlig som tidigare influensaepidemier. Allvarligt nog och inget man kan eller ska ta lätt på, men delvis är KRISEN självförvållad. Vi hade en sjukvård med bredare marginaler, större kapacitet och mer personal innan nedskärningarna. Idag har vi i Sverige ett av världens dyraste och modernaste sjukhus, Nya Karolinska, som samhället pumpat in miljarder i, men som varslar personal och inte är till någon hjälp i det akuta läget. Det bygget och den politik som gjorde det möjligt är själva sinnebilden av vad som är sjukt i samhället. Virus har funnits lika länge eller längre än människorna, men skattesänkningar som urholkar demokratin och nedskärningar som drabbar samhällets själva fundament är historiskt sett nya företeelser. Även om jag är över 50 har jag knappt några egna minnen av hur det var innan, men å andra sidan har man talat om besparingar och nedskärningar ända sedan jag gick ut i arbetslivet runt 1980, när Sverige var världens mest jämlika land och klyftorna mellan de rikaste och vanliga löntagare var som allra minst.
Idag jobbar jag hemma med min bok om mellanrummets filosofi, och jag ser det som händer, krisen som vi är mitt uppe i som ett slags mellanrum. För mig framstår det som fullkomligt uppenbart att ingenting kommer att återgå till det normala efter att virusets verkan klingat av och samhället lämnar det akuta läget. Om vi inte drar lärdom av det som hänt förtjänar mänskligheten att gå under. Kan vi inte ens lära av våra misstag utgör vi ett hot både mot oss själva och livet på jorden. Jag ägnar tiden av väntan åt arbete med lärande och kunskap, för det kommer att behövas. Kunskap är det enda som kan hjälpa oss. Det fokus på produktion av nyckeltal som styrt och reglerat verksamheten på högskolan och övrig offentlig sektor, alltså New Public Management -- som är en effekt av de ekonomiska "framgångarna" -- var uppenbart ohållbart redan eftersom systemet offrade människorna till förmån för annat. Kunskapen behöver åter placeras i centrum. Det är uppenbart i dessa dagar.
Att fokusera på arbetet hjälper mig hålla oron på armlängds avstånd, och jag försöker även tänka på det jag ser som positivt med krisen vi nu är mitt uppe i. Jag tror till exempel att populismens dagar är över. Jimmie "jag vet inte" Åkesson satt aldrig inne med lösningen, och förslagen som läggs fram av M och KD för att "lösa" krisen, alltså YTTERLIGARE skattesänkningar och hårdare tag, visar bara ännu tydligare vad som är det verkliga problemet: Avsaknaden av marginaler, felprioriteringar och efterfrågan på politiker som säger vad vi vill höra och ger oss det vi önskar!
Vad samhället och mänskligheten behöver nu och framöver är ansvarsfulla ledare och en politik som bygger på kunskap och breda marginaler. Ingen vet vad som kommer att hända i framtiden, och därför är det inte ett legitimt skäl att dra ner på försvaret bara för att vi inte ser några allvarliga hot i närtid. Och att dra ner på sjukvården och skapa ett anorektiskt samhälle är huvudlöst.
På bara några dagar har stora delar delar av börsvärdet raderats, och marknaden står handfallen. I tider av kris blir det uppenbart att vi människor inte klarar oss utan ett samhälle som erbjuder trygghet och politiker som är handlingskraftiga, vilket i en demokrati oundvikligen innebär att skatten måste höjas och klyftorna minskas.
2 kommentarer:
Intressanta tankar! Jag kan inte låta bli att reflektera över det du pratar om och den betydelsen pengar och ekonomi har fått i våra samhällen och jag är enig med dig i stora delar. Kunskap är i särklass det absolut viktigaste, och något vi måste komma tillbaka till och lyfta upp ytterligare. Vi måste börja göra kunskap "sexigt" om du förstår hur jag menar? Hur det ska gå till kanske får bli ett eget ämne/inlägg.
Ska nu försöka få ner mina tankar på ett tydligt sätt, hoppas det kan genomföras. Kanske blir en del av träningen i att kommentera inlägg på din blogg =)
Det som slår mig och som jag nu reflekterar över efter att ha läst ditt inlägg, är att jag tycker se mig signaler från alla håll och kanter hur det ekonomiska systemet har fått övertaget, och det sedan lång tid tillbaka. Jag menar att vi växer upp med en indoktrinering, vi formas från barnsben, där det absolut viktigaste är att människan ska ses och (ut)nyttjas som en produkt, en effektiv och rationell varelse för att producera, konsumera, prestera och tillgodose det stora maskineriet (kapitalismen). Eftersom allting spelas i händerna på pengarnas värde och system så kommer, när ett stort uppvaknande och tillbakaförskjutning i ekonomi i form av stora världskriser (ex covid19), tillika inse och förstå den mentalitet, egoism, och brist på empati som människan bär på UNDER normaltillstånd.
Vi fostras i det stora hela och socialiseras, till att spela spelet enligt spelreglerna och då liknar jag spelreglerna vid vår nutida ekonomiska konsumtionssamhälle. Det är det som får strålkastarljusen på sig, det är det som ska placeras högt och värdesättas, det är det som ska få stå i epicentrum (jmr Covid19) och diktera hur människoliven ska formas för att förstärka det system som satts i rullning.
Kunskap hamnar i ett viloläge menar jag, i en sekundär prioriteringshög som först tas på allvar när ekonomin eller rådande system som enbart är baserat på pengarnas självgående och objektiva värde, blir lamslaget. För då måste vi kraftsamla all kunskap vi har, för att rädda ekonomin och det som vi så prekärt byggt upp under många decennier för att inte förlora det som vi så kärt varit del av och byggt upp.
Nej, jag tror vi behöver rannsaka oss själva och det vi byggt upp, jag tror vi behöver börja handla inte enbart utifrån våra egna egoistiska självuppfyllanden, men istället se sina medmänniskor som en stor del av familjen och inkludera mera, och det inte enbart när kriser faller mitt framför oss, men även under dagar när Covid19 inte är närvarande och lamslår hela samhällen och länder.
Tack Billy, för mycket kloka tankar! Det finns massor av viktiga lärdomar att dra av det som händer i dessa dagar, inte minst borde det stå klart för alla att kunskapen fungerar i alla lägen, till skillnad från ekonomin och annat som bara fungerar när allt är som vanligt, alltså när vi ändå inte behöver det. Jag tror på framtiden och hoppas att vi tar vara på lärdomarna och anpassar oss och samhället efter dem sedan, när krisen är över.
Skicka en kommentar