Tänk om vi gjorde tvärtom istället

Mottot för dagens samhälle är att söka intensivt efter granden i nästans öga och konsekvent bortse från bjälken i det egna. Bara förlorare erkänner sina fel och ljuger man bara tillräckligt bra kan man räkna med fortsatt stöd från sina följare. Joakim Lamotte är en produkt av den här logiken och hans radikalisering inför öppen publik är skrämmande att bevittna. För att rättfärdiga den uppseendeväckande skyddsvästen i TV häromsistens ljög han om att polisen uppmanat honom till detta, vilket inte stämmer. Jag tycker uppriktigt synd om honom, för han är slav under pengarna som bara flödar in när han agerar som hatsvansen önskar. Han är ingen självständig, kritiskt granskande journalist utan en producent av känslor, vilket är destruktivt för både honom och samhället.

Peter Birro sögs upp i samma malström under en period, men som jag förstår det ryckte han upp sig och tog avstånd. Idag vet jag inte riktigt vad han gör, men han underblåser i alla fall inget hat. En annan som kommit till insikt är Ann Heberlein som jag läser om i DN, där Erik Helmerson skriver:

Det finns en välkänd radikaliseringsprocess som drabbar en del debattörer. Från en obskyr tillvaro kan man börja uttrycka sig extremare – gärna med något föraktfullt om invandrare – och plötsligt få en helt annan respons än tidigare. Ju brutalare uttryck, desto mer hyllningar, och kanske desto mer pengar som flyter in på Swish från sympatisörer. 

Så snart debattören försöker mildra sitt resonemang förändras responsen: ”När vi påstår något som inte passar in i deras banala verklighetsuppfattning”, skriver Heberlein, ”förbyts kärlek till hat, beundran till förakt”.

Den som står utanför är ofta oförstående: Varför vill du älskas av anonyma hatkonton? Men en sådan fångenskap är svår att slita sig från. Man kan drabbas av Stockholmssyndrom och börja identifiera sig med sina kidnappare. Meningsmotståndarna blir också elakare; till slut kan man uppleva sig stå i en levande orkan där den enda som förstår och skyddar är följarskaran. 

Att göra slut med dem, som nu Ann Heberlein, kräver stort mod. Många i hennes situation slår indignerat ifrån sig tanken på att det ens skulle finnas hatsvansar. Jag tycker att hon är värd respekt och tänker inte vara en av dem som triumferande poängterar att hon minsann tidigare låtit annorlunda.

Jag kan bara instämma. För att åka till Kronogården och provocera krävs inget mod, bara girighet och bekräftelsebehov, men att bryta med hatsvansen som föder en krävs massor av mod. Därför är det så viktigt att inte håna eller kräva avbön. Det räcker att man visar tydligt var man står idag, för, som man brukar säga, det viktiga är inte varifrån en människa kommer utan vart man är på väg.

Efterfrågan på spektakulära avslöjanden om problem och missförhållanden är stor idag och när allt fler vill dra sitt strå till stacken sprider det sig en undergångsstämning i samhället, som blir självgående. Känslan av kris, kollaps och en nära förestående katastrof är det nya normala, trots att det bara är en känsla. Presskonferens efter presskonferens avlöser varandra där ansvariga ministrar grillas av hugade journalister som är ointresserade av det faktiska läget och istället söker intensivt och krampaktigt efter blottor i fasaden. Och hittar inte de ansedda journalisterna något kan man vara säker på att någon av oppositionspolitikerna är villiga att göra ett indignerat uttalande. Hjulen snurrar så fort att när Mikael Damberg igår presenterade regeringens lösning på problemen, den som oppositionen krävde, var det tydligen bara två journalister som dök upp. Verkliga lösningar och åtgärder som fungerar anses tragiskt nog ointressanta. Inte ens förnedringsrånen diskuteras längre. Nu går "alla" all in på att finna fel i ansvarigas agerande kring coronaviruset.

Sverige: Vart är vi på väg? Vem vill ta ansvar eller sprida kunskap om hur samhället VERKLIGEN fungerar när det enda som uppmärksammas är sådant som talar till och rör upp känslor?!