Under 2000-talet och särskilt under de senaste 10 åren, som en effekt av sociala nätverk, har det vuxit fram en ny klass i samhället. Alexander Bard och Jan Söderquvist kallar dem i boken med samma namn nätokrater, vilka förstår logiken på nätet och utnyttjar den för att dominera det offentliga rummet. Med hjälp av kraften som horderna av följare ger dem når de ut med sina olika budskap, och eftersom hastighet och räckvidd är det enda som betyder något i tyckonomin har kunskapen, som kräver analys och eftertänksamhet, fått svårt att få genomslag. Nätokraterna lever på att mobilisera känslor, vilket även Facebook, Twitter och Google tjänar pengar på. Länge menade många att tyckonomin var framtiden, och att det bara var att anpassa sig. Nya "yrken" har vuxit fram och idag drömmer många om att bli influencers och den med flest följare på Twitter får mest inflytande över det offentliga samtalet. Det har varit plågsamt att bevittna alla tyckare som debatterat snart sagt allt i TV och på sociala nätverk. Jag har mått illa av att tvingas lyssna på människor som putsat på sitt varumärke, samlat följare och generat klick genom att ha en åsikt.
I spåren av Corona försvann plötsligt alla medietränade förstå-sig-på-are, och det är så oerhört befriande. I tider av kris rensas allt ovidkommande bort och det verkligt viktiga träder fram ur bruset. Forskarna och alla som bygger sina beslut med utgångspunkt i kunskap har naturligtvis alltid funnits där, även om det bara var tyckarna som hördes. Anders Tegnell tråder fram som en hjälte och inger förtroende just för att han INTE är en skicklig debattör, och de som kräver att han ska hålla sig till det han sagt eller göra som den gapande hopen kräver, avslöjar sin okunskap och inkompetens. Nätokraterna var bara duktiga på en enda sak, att väcka uppmärksamhet och generera klick. Men det är ingen egenskap man bygger ett hållbart samhälle på. Jag hoppas innerligt att tyckonomin dör nu. Den har ställt till med tillräckligt redan, tillsammans med populismen som är dess följeslagare. Att SD, mitt under den värsta krisen i Sverige under modern tid, väljer att utnyttja riskdagens tid och resurser för att debattera frågan om avskaffande av danstillstånd är själva sinnebilden av hur sjuk populismen är och hur snabbt den normaliserades.
Anledningen till att Jimmie "jag vet inte" Åkesson, som gett dumheten ett ansikte och talar om att det är känslorna som räknas, kunde samla så många väljare var att kunskapens egenvärde under en lång rad av år utarmats och att forskning kommit att ses som ett särintresse. Om det inte var uppenbart innan kan ingen sansad människa nu tvivla på att hållbara samhällen byggs på en stabil grund av kunskap, och kunskap är något helt annat än åsikter. Kunskap kräver eftertanke och respekt, medan tyckonomin lever av och underblåser känslor. Hö, hö, högern och rasisterna har levt högt på rädslorna och misstänksamheten som de spridit, och vanligt folk köpte deras budskap. Väljarna belönades med sänkta skatter som gav mer pengar i plånboken, men till priset av nedskärningar på samhällsbärande institutioner som vård, skola och försvar. En del av krisen handlar om brist på vårdplatser. Jag hoppas innerligt att Corona blir en påminnelse om vad som verkligen betyder något i livet och vad som faktiskt är hållbart. Nätokraterna fortsätter som om ingenting har hänt, som om allt är som de vant sig vid. Skillnaden är att ingen vettig människa lyssnar på dem, och fejkkontna som utgör en stod del av deras fanbas är inte skapade för att främja ett sansat samtal med utgångspunkt i kunskap. Jag väljer att tro på människans förmåga att ändra åsikt och välkomnar alla in i kunskapens värld. Tänk om samtalet kan återupprättas och nyhetssändningarna även efter krisen fortsätter domineras av verkligt kunniga människor som bemöter varandra med respekt även om deras slutsatser av tillgängliga data skiljer sig åt. Det kändes för bara några dagar sedan som en utopi, men nu tror jag faktiskt att allt fler inser att tyckonomin var tomhetens triumf och att SDs känslostyrda politik aldrig var ett realistiskt alternativ.
Det borde vara uppenbart för alla att kunskapen behöver återupprättas, men för att det ska kunna bli så måste förståelsen för vad kunskap är och hur kunskap fungerar spridas. För att allmänheten inte ska dras in i tyckonomins tomma värld igen behövs radikala ändringar i skolans kursplaner. Redan i grundskolan borde det vara obligatoriskt med kunskaps- och vetenskapsteori. Utan en förstående och kritiskt medveten samt analytiskt driven allmänhet som förstår hur svårt det är att uttala sig med säkerhet om komplexa frågor och som respekterar kunskapen på kunskapens egna premisser finns inget hopp för mänskligheten. Drar vi inte lärdom av Corona och krisläget vi befinner oss i nu, tar vi oss inte tid att tänka efter, är problemen dömda att upprepas och nästa gång kan det mycket väl vara MYCKET värre. COVID-19 är för de allra flesta en lindrig sjukdom, tänk på det. Finns det inga marginaler när det oväntat oväntade slår till går det inte att skapa dem där och då. Argumentet att man kan skära i eller sälja ut välfärden för att sänka skatten är ett KÄNSLOARGUMENT, en åsikt. Man kan tycka vad man vill, men kunskap kräver respekt, förståelse och inte minst ödmjukhet.
Högskolan måste överge försöken att styra och produktionstänkandet som leder till fokus på nyckeltal. Kunskapen och forskares och lärares erfarenhet måste uppvärderas och placeras i centrum, vilket nu sker. När högskolorna nu stänger ner all verksamhet på campus och flyttar över till nätet innebär det att vi lärare och forskare får jobba hemifrån, med stöd i det vi vet och kan. Alla rutiner, planering och styrning faller platt till marken. Allt ovidkommande skalas bort, och jag hoppas innerligt att vi inser sedan att det är klokt att endast återinföra saker som det verkligen finns ett behov av, som bottnar i kunskap. Om allt inte rasar här under resten av våren, vilket jag är övertygad om INTE kommer att ske, förstår jag inte vilka argumenten skulle vara att återinföra styrningen och planeringen av forskningen och den högre utbildningen som kostar enorma summor och äter upp resurser som kommer att behövas för att återupprätta kunskapen i skolan, på universitet och samhället som helhet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar