Dagens bild: Människans problematiska förhållande till livet på jorden

Jag slutar inte hoppas på mänskligheten och min övertygelse om kunskapens värde är orubblig, men jag oroas över vart vi är på väg. Opinionsvindarna blåser isande kalla och förslag som för bara några år sedan var helt otänkbara läggs dag fram på löpande band. Opinionen tävlar om vem som anser att Sverige är sämst, trots att undersökning efter undersökning ger en annan bild. Yttrandefriheten är hotad, liksom asylrätten och anständigheten i vården, skolan och mötet med människor som flyr för sina liv. Egoismen och cynismen bärs liksom dumheten med stolthet och den som talar om medmänsklighet anklagas för att vara vänsterblivna godhetsknarkande; som om det vore en politisk ståndpunkt att bry sig om någon annan än sig själv och sitt saldo på banken.

Hur hamnade vi här, i en värld där det är viktigare att det känns bra än att vi agerar på sätt som vi vet är långsiktigt hållbart. Vårt sätt att leva tär på jordens resurser och spelar ut oss mot varandra. Till vilken nytta då? Dumheten firar dagligen triumfer, välfärden säljs ut och vid EUs yttre gräns dör människor på grund av krig och förföljelse medan vi här hemma gör allt i vår makt för att slippa se och bry oss om de andra. I jakten på pengar är ingenting heligt. Kunskapen och anständigheten offras för några kronor mer i plånboken, och när försämringarna märks allt tydligare växer stödet för populistiska, främlingsfientliga, antidemokratiska partier och partierna som försöker göra det rätta anklagas för handlingsförlamning.

Bild: Ajan

Jag tänker på drömmen om evighetsmaskinen, myten om grisen Särimner eller ymnighetshorn. Jag tänker på människans omöjliga längtan efter att få allt utan att göra något. Världens bästa sjukvård, gratis. Sänkt skatt och ökade utgifter. Allt hänger ihop och det finns ingen utsida dit problemen kan exporteras och varifrån lösningar kan importeras. Verkligheten fungerar dock inte så. Om vi tänkte mer på hållbarhet än lönsamhet i näringslivet skulle företagsledare tvingas fokusera mer på pengar som ett medel, än som ett mål. Idag handlar företagande om att generera mesta möjliga vinst, till varje pris. Det skapar ett hänsynslöst företagande som inte är bra för någon, inte ens för de där 85 personerna som tjänar mest. Pengar förvrider huvudet på människor och får oss att göra saker vi annars inte skulle. Vi får en moral som gör det okej att skövla regnskog, bespruta livsmedel, planera för produkters åldrande och smutsa ner grundvatten. Djur lider i köttfabriker och pumpas fulla med antibiotika som leder till resistens. När pengar och lönsamhet är viktigast blir allt annat sekundärt. Även du och jag och den natur och fauna vi behöver för att överleva. Pengar är ett medel, inte ett mål! Pengar är ett verktyg som kan användas för att bygga en relationsbyggande skola där fokus i undervisningen ligger på värdering av vetande, snarare än betyg och rätta svar. Pengar kan användas för att främja en annan och mer följsam politik som kan utgöra ett skydd mot alla de hot som finns, mot samtal, dialog och hållbarhet.

Det enda som skiljer sapiens från resten av djurvärlden och övriga grenar av familjen Homo är förmågan att föreställa sig saker. Föreställningsförmågan är både en gåva och ett gissel, och börjar man tänka på allvar kring ämnet öppnar sig en avgrund och risken är att man drabbas av svindel. Allt omkring oss är eller bottnar i (vilket är ett problematiskt ord, för det finns inga fundament) föreställningar om än det ena än det andra. Fast det tänker vi sällan på. Insikten om föreställningarnas roll för livet som vi känner och samhället som vi vant oss vid att ta för givet är omvälvande. Ett aktiebolag är ytterst en föreställning, och det är föreställningen som för samman och håller ihop människorna (och alla andra aktörer) som ansluter sig till företaget. Aktiebolag, pengar, lagar, kultur och så vidare (listan kan göras väldigt lång) är produkter av människans kollektiva fantasi och utan tro och tillit till arrangemanget faller det ihop som ett korthus.

Den kognitiva revolutionen utgör en vattendelare i livets historia på jorden. Fram till dess att människan erhöll eller uppfann förmågan att med hjälp av fantasi skapa föreställningar var skillnaden mellan människan och djuren obetydlig. Sedan hände något. Den kognitiva revolutionen är den första revolutionen i en lång rad revolutioner, men kanske den viktigaste, för alla andra har på ett eller annat sätt med denna att göra. Föreställningar styr mer än vi tror. Till exempel styrs vetenskapen och möjligheten att förutsättningslöst söka kunskap av föreställningen om att svaren på alla frågor är en eller ett, att det finns ett enda och bästa svar. Svaret på frågan om människan är dock inte ett utan flera. Svaret finns mellan biologin och (den kollektiva) fantasin. Människan är både kropp och ande, biologi och kultur. Viljan att veta är stark och den visar vad föreställningsförmågan kan göra. Den är en urkraft som kan försätta berg, ändra floders lopp, skövla regnskog, utrota djur och människor samt spränga alla möjliga typer av gränser. Till och med livets gräns utmanas av människans föreställningsförmåga, som gett oss atombomben som kan utrota mänskligheten och allt liv på jorden. 

Livet på jorden är isolerat till jorden. Det gäller för människorna liksom för kulturen, tänkandet, kunskapen och allt annat. Därför är det så frustrerande att se hur kunskap om kultur behandlas, för humaniora är vetenskapen om människan. Vill vi förstå allt det andra är det kunskap om föreställningar, deras roll, logik och funktion, vi behöver. Så länge vi väljer att förneka kulturen (som också är ett kulturellt uttryck, ett resultat av föreställningar) kommer människan att vara slavar under sina egna föreställningar, utan att vara medveten om det. Mänskligheten förfogar över enorma resurser och har kunskaper att förverkliga många drömmar. Fast vissa drömmar bör inte förverkligas, det har historien lärt oss. Eller det borde vi lärt oss av historien, men det har vi uppenbarligen inte gjort.

Det skulle kunna vara mänsklighetens bästa tid, men så är det inte riktigt. Genom århundraden skulle man kunna tro att människan lärt sig hantera jorden och livet, men det verkar inte räcka. Människan vill kontrollera och styra jordens utveckling. Kunskaper och erfarenheter som handlar om anpassning efter rådande förhållanden; till naturen, djuren och allt det som är okontrollerbart, glöms bort eller avlärs aktivt. Jag ser ett slags schizofrent förhållningssätt växa fram, som bygger på en kombination av hybris och dåligt självförtroende. Hållbarhet går inte att nå utan anpassning, inkännande lyhördhet och förståelse för komplexitet och ömsesidigt beroende. Hållbarhet är inget mål, det är ett förhållningssätt till kunskap, till naturen, livet och verkligheten. 

Allt och alla hänger ihop i ett slags väv. Utan mikrober, bakterier, svampar och växter klarar sig inte djuren, och utan djuren klarar sig heller inte växterna. Ensam är inte stark. Allt och alla är ömsesidigt beroende av varandra. Inget kom först och inget kommer sedan, allt blir till i samma livsframbringande process. Gränsen mellan natur och kultur är fiktiv. Det går inte att förstå livet utan att inse relationaliteten som tillblivelseprocessen drivs av. Människa har förmågan att se och förstå, så ansvaret vilar tungt på våra axlar. Vi kan tänka om och tänka nytt, vi kan ändra vårt beteende och påverka kulturen som utgör ramen för tankens universum. Ingen kan göra det på egen hand, allt är beroende av varandra. Det blir lätt ett slags låsning, men väldigt mycket är vunnet bara genom att stanna upp, tänka efter och minska på effektiviteten. Livet är en långsam process och genom att lägga örat mot marken och lyssna, uppleva, känna in och bara ta sig tid att försöka förstå är mycket vunnet.

Hugger vi ner träden och föraktar varandra slår det förr eller senare tillbaka på oss själva, liksom mannen på bilden som hugger yxan i trädet men som träffar sitt eget ben. Det är en bild av oss och vårt sätt att hantera den enda plats i hela universum där vi kan leva som människor.