Än så länge är vi bara i början av pandemin och det läge vi befinner oss i just nu kommer att gälla en lång tid framöver. Och det är lönlöst att vänta på att stormen ska blåsa över så vi kan återgå till hur det var. Corona och COVID-19 är en påminnelse om hur ohållbart vårt samhälle och sätt att tänka var, och drar vi inte lärdom blir det svårt att fortsättningsvis hävda att vi är rationella varelser. Insikten har uppenbarligen inte sjunkit in hos de flesta, men jag är övertygad om att den kommer att göra det. Att tänka om är svårt, även om läget är allvarligt och trots att man har en kniv mot strupen. Tillåter man sig att verkligen stanna upp och faktiskt tänka efter märker man dock att det inte bara går utan även är nyttigt.
Corona är en konsekvens av vårt sätt att leva. Det är detta som är så svårt att förstå och acceptera. Det är inte kineserna som ligger bakom och det finns ingen ondskefull konspiration eller något undanhållande av information. Det som händer bara händer och det enda vi kan göra är att hantera situationen på bästa sätt tillsammans. Vi har alla ett ansvar, både för vad vi själva gör och för konsekvenserna av våra handlingar. Vi har också ett ansvar för varandra och den enda plats i hela universum som vi kan leva på; alltså LEVA, till skillnad från ÖVERLEVA. Vårt sätt att hantera djur och natur har varit ohållbart länge och vi visste hela tiden att alltid handlade om när, inte om vi skulle drabbas av en pandemi. Den skulle kunna vara mycket värre, så vi ska vara tacksamma för att det räcker att isolera de äldre och idka social disans i vardagen.
Vad är viktigt egentligen, och vad är långsiktigt hållbart? Det är frågor utan givna svar som lämpar sig för tid i ensamhet och utan krav på prestation. Tar vi oss tid att ägna oss åt dessa frågor istället för att jaga förstörelse i väntan på att allt ska återgå till det normala uppnår vi dels inre ro, dels ökar chansen att vi kan undvika att hamna här igen.
Om det fanns en grundtrygghet i form av allmän A-kassa eller om vi alla arbetade färre timmar skulle avbräcket inte bli lika stort och fler skulle snabbare och lättar kunna förlika sig med läget. Istället har vi pressat oss och alla system till det yttersta i jakten på pengar som till stor del används för att hålla det ohållbara systemet igång. Varför skulle det vara önskvärt att ta sig tillbaka dit? Varför inte ta chansen att stanna upp och tänka efter? Corona kanske visar sig vara en välsignelse och precis vad vi behövde för att sätta igång med den omställning som vi alla innerst inne vet att vi förr eller senare kommer att tvingas genomföra. Det som är ohållbart går så länge det går, och sen går det inte längre. Vi trodde att det gick att sänka skatten och ändå vara rustade för det oväntat oväntade; eller många trodde det, kanske för att de inte ville eller orkade tänka på vad som är hållbart. Nu tvingas staten öka de offentliga utgifterna enormt och på kort tid. Hade vi istället för att skära ner på allt som gick att skära ner på för att sänka skatten investerat i det allmänna och tillsammans bidragit till att bygga upp buffertar och skapa marginaler i till samhället och tillvaron, skulle effekterna av pandemin inte bli lika allvarliga.
Nu när vi ändå sitter där i vår ensamhet kan vi ta oss tid att tänka efter och skaffa oss KUNSKAP. Vi har den möjligheten och det är ett tillfälle som troligen inte kommer tillbaka. Vi styr inte över pandemin, men vi har kontroll över våra egna tankar och sätt att agera. Och det vi gör nu kommer att få konsekvenser längre fram. Ingen vet vad som kommer att hända. Just därför är det så viktigt att planera för det värsta och hoppas på det bästa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar