INGEN vet något om framtiden eftersom den bara existerar i fantasin, och därför finns det heller ingen kunskap om den. Med en dåres envishet har jag och många andra också hävdat detta. Nu när alla planer spricker och inget blir som vi tänkt, när vi lever mitt i stormens öga, står och faller både vi och vårt samhälle med de kunskaper och kompetenser vi faktiskt förfogar över. Folkhälsomyndighetens dagliga presskonferenser presenterar hela tiden nya siffror och föreslår nya åtgärder med stöd i den för stunden bästa tillgängliga kunskapen. Kritiken mot Anders Tegnell och regeringen för att de inte gör si eller så, med hänvisning till enstaka studier som ger stöd för det som kritikerna menar är klokast att göra, är ovärdig och kunskapsvidrig. Det sättet att tänka har försatt oss i den prekära situation vi befinner oss i.
Lärdomen vi kan och som jag menar att vi bör dra av det som händer nu är för det första att det behövs marginaler. Det oväntat oväntade är inte undantaget utan regeln. Även om det går långt mellan kriserna är det huvudlöst att göra sig av med marginalerna, just eftersom ingen vet var och när nästa kris kommer eller hur den tar sig uttryck. Det fina med marginaler är att de kan användas för att göra livet drägligt i mellanperioderna, det är alltså ingen uppoffring. Om forskare och lärare, till exempel, som nu dignar under den enorma administrativa börda som NPM kräver (men som nu visar sig vara totalt meningslöst slöseri med tid och resurser), kunde ägna en del av sin arbetstid åt att förkovra sig genom att läsa och bidra till kvaliteten i olika typer av seminarier, skulle de kunna utvecklas och bli bättre och bättre med tiden, och när krisen väl kommer står de väl rustade för att hantera den nya och okända situation som skolan och den högre utbildningen befinner sig i. Samma gäller för den anorektiska vården där personalen redan under normala förhållanden går på knäna.
Många av kraven som förs fram från allmänheten bottnar i okunskap och naivitet. Gapet om stängda gränser och skolor samt beredvilligheten att acceptera undantagstillstånd skrämmer mig mer än smittan för COVID-19 (och jag är ändå astmatiker). Demagoger har i alla tider utnyttjat människors rädsla för att förändra samhället och ta makten, och sedan är det oerhört svårt att återinföra frihet och demokrati. Med en skola värd namnet och en högre utbildning där kunskapen placerats i centrum skulle förhoppningsvis fler inse vilka risker vi utsätter oss själva och samhället för, både i normalfallet (genom att kräva sänkt skatt eller falla för populismens lockelser) eller i tider av kris. Kunskap är inte lösningen, men i ett samhälle som strävar efter bildning är chansen större att politikerna tar kloka beslut än i ett effektivitets och vinstmaximerande samhälle som bara bryr sig om pengar.
I en tidigare post har jag skrivit om medborgarlön, som skulle innebära all alla medborgare har en grundtrygghet, vilket tar udden av rädslan för det okända. Den ekonomiska kris som Corona snabbt utvecklats till är till stor del psykologisk. Osäkerheten på arbetsmarknaden som förespråkarna för nyliberalismen hävdade var en förutsättning för lönsamhet visar sig nu blåsa under krisen. Medborgarlön innebär att det finns en inbyggd grundtrygghet som gör att fler skulle våga testa nya saker, vilket skulle kunna öka chansen att kreativa lösningar uppstår. Och de som inte är lika driftiga kan ägna tiden åt att ta hand om sig och sina nära och kära, eller förkovra sig och skaffa sig djupare kunskaper och utveckla bredare kompetenser.
Jag är orolig som alla andra, men mitt sätt att hantera kriser är att intellektualisera det som händer, och motivationen att slutföra arbetet med min bok om mellanrummen växer på kvadraten av problemen som nu rapporteras om. Mellanrummets filosofi handlar dels om att lära sig se och förstå vikten av fokus på här och nu, dels om att utveckla kompetens att orientera sig i okänd terräng (vilket vi nu alla tvingas till). Nu är och har alltid varit en plats mellan ett föränderligt då och ett öppet sedan. Både synen på framtiden och historien förändras i ljuset av det som är. Därför är det så viktigt att inte vara fixerad av att beskriva historien så exakt som möjligt, för då är risken att man fastnar där och blir ignorant både och nuet och framtiden. Och lever man i framtiden har man intecknat och i värsta fall kanske till och med belånat det som kanske kommer att hända, vilket det aldrig finns några garantier för. Vi människor är helt enkelt dömda att leva våra liv här och nu och det spelar ingen roll hur vi ser på detta, det är ett obestridligt faktum som jag menar att vi gör bäst i att acceptera och lär oss förstå och hantera.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar