Våra folkvalda politiker förvaltar det allmänna åt folket som helhet. Det är utgångspunkten för demokratin. Riksdagens ledamöter är alla VÅRA politiker. Vi får den folkliga representation vi förtjänar, som folk betraktat. Om vi faller för och lockas av politikernas löften om vad de ska åstadkomma är det vårt problem, inte politikernas. Det är samhället och vår gemensamma framtid vi gamblar med och det är oss själva vi klagar på när det inte blir som vi önskar.
Tänk vad skönt det vore ifall allt var regeringens och Löfvens fel; då skulle vi enkelt kunna byta ut honom mot någon mer kompetent ledare. Den tanken är dock farlig, för den gör att politiker börjar strida mot varandra och fokusera mer på sitt varumärke än på förvaltningen av det allmänna. När tanken väl slagit rot uppfattas det, i alla fall av utmanarnas anhängare, som en solidarisk gärning att stå i TV och misskreditera regeringen.
Politiker ska inte lova saker, de ska tala om sina visioner. Och efter valet, när folket sagt sitt, måste valrörelsen pausas tills det blir dags nästa gång, fyra år senare. Det går inte att både kampanja och förvalta landet samtidigt. I en tid när alla är överens om att mänskligheten står inför enorma utmaningar behövs ansvarstagande politiker som respekterar komplexiteten i uppdraget, både när partiet man företräder har makten och när det befinner sig i opposition. Dagens löftesfokuserade politik och den oundvikliga svekdebatten efteråt vänder människor mot varandra och banar väg för populism, som är ännu mer ohållbart.
Samhället har gått i baklås och staten är anorektisk, vilket gör att alla går på knäna för att leva upp till alla verklighetsfrämmande löften vi gått på i vår jakt på det parti som passar just mig bäst. Avsaknaden av sjukdomsinsikt gör att vi skyller på regeringen när problemen hopar sig, när det i själva verket är en konsekvens av vår egen orimliga önskan om att få mer samtidigt som vi betalar mindre. Vi ägnar oss åt ett kollektivt självskadebeteende och gräver vår egen grav.
Människa blir man TILLSAMMANS med andra och det är i möten mellan olika argument som kunskap uppstår. Drömmen om en frälsare som kan ge oss ALLT vi önskar oss må vara trösterik, men eftersom den är ohållbar och det sedan inte finns någon annan än vi själva att skylla på när sanningen uppenbarar sig, måste drömmen överges. För att inte samhället ska sprängas av spänningarna vi utsätter det för genom våra orimliga förväntningar måste ta oss igenom en kollektiv avgiftningskur och sedan ta på oss arbetshandskarna. Med gemensamma insatser och kan vi bygga ett land på kunskap, där dagens behov tillgodoses på sätt som inte äventyrar framtida generationers möjligheter att tillgodose sina behov.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar