Det är en mörk tid vi lever i och även om hoppet är det sista som överger oss människor finns det i dagsläget ingen ljusning. Vårt sätt att leva och tänka är nämligen ohållbart. Dels lever vi över våra tillgångar på alla sätt, dels förnekar allt för många att så är fallet och skyller problemen på andra. Dumheten är dock inte det värsta, det som skrämmer mig allra mest är avhumaniseringen av människor som flyr undan krig, svält och förföljelse, vilket drabbar både den som utsätts och den som utsätter. Det man tänker och gör mot andra slår obönhörligen tillbaka och drabbar en själv. Ingen kan vinna något för egen del på att bygga murar, stänga gränser och misstänkliggöra sina medmänniskor.
Ett kallt samhälle fostrar kalla och cyniska människor. För att klara hårda tider krävs medmänsklighet och värme samt marginaler och överseende med misstag, inte starkare gränsförsvar och överbefolkade fängelser. Problemen vi brottas med bottnar inte i invandring utan är en konsekvens av att vi slutat bry oss om varandra. Humanism och empati är inte tecken på svaghet utan en förutsättning för mänsklighetens överlevnad. Svaren vi söker finns i våra hjärtan som alldeles för många tappat kontakten med genom att odla sitt hat på nätet.
Att söka fel och brister hos andra leder aldrig till någon varaktig lösning. Regeringen och vår statsminister må vara svag, men det är vi som skapat den hopplösa parlamentariska situation som våra ministrar har att hantera. Ingen vid sunda vätskor litar mer på en indignerad oppositionspolitiker än den som faktiskt har makten och ansvaret för att styra landet. Och när det är svåra tider måste alla stå bakom landets ledning och ge ansvariga arbetsro, annars bidrar man till problemen snarare än till lösningen av dem. När krisen är löst finns det tid för utvärdering, men att lägga tid och energi på det här och nu är korkat, cyniskt och osolidariskt. Även om många tycker och tror en massa hade oppositionen inte klarat det akuta läget bättre eftersom förutsättningarna hade varit lika hopplösa för dem som för regeringen.
Uppblåsta egon som tävlar om vem som är störst och tuffast är inte lösningen på några problem. Manligheten har nått vägs ände och det är dags att testa något nytt. Empati, till exempel. Eller förståelse, förlåtelse och marginaler samt tid för eftertanke. Så länge vi väljer att försätta lärare, vårdpersonal och ansvariga myndighetspersoner i omöjliga situationer och sedan klaga när det inte blir som vi hoppades går det inte att skylla på någon annan. Om folkhälsomyndigheten har problem här och nu i det akuta läget är det inte folkhälsomyndighetens fel utan vårt eget fel. Det var vi som valde nedskärningar och skattesänkningar framför en hållbar förvaltning av samhället. När det går bra är det lätt att tänka att det inte drabbar mig eller oss, och det är tillåtet att tänka och agera så (i alla fall så långe vi lever i en demokrati) men det är helt förkastligt att anklaga människor i ansvarig ställning för att inte göra sitt jobb. Det är dumheten som talar! Vi måste göra upp med den toxiska maskulinitet som hotar både klimatet, miljön, folkhälsan och ekonomin.
En politik byggd på empati och medmänsklighet går att genomföra under ordnade former och kostnaderna behöver inte skena. Anser vi oss inte ha råd att ta hand om och hjälpa de allra mest utsatta slår vi in på en väg som leder mot avgrunden. Ingen skyddsväst eller jägarmundering i världen kommer att rädda oss. Hotet kommer inte utifrån och det är inte känslan som räknas. Oro kan bara lindras genom att vi tar hand om varandra, genom att vi förstår och litar på varandra. Empati är inte ett tecken på svaghet utan en värdefull mänsklig egenskap som hjälper både den utsatte och den privilegierade.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar