Dagens bild: Ensam bland folk

Människan är ett kollektiv och alla ser sig själva mer eller mindre genom andras ögon. Jag blir jag i mötet med dig och andra. Vi blir vi genom att reagera på varandra och dem vi möter. Många ser sig själva som unika, men eftersom snart sagt alla tänker så gör det oss mer lika än olika. Det är också därför det är så svårt att tänka utanför boxen. Vissa känner sig trygga i anonymiteten som det innebär att vara del av ett kollektiv, men vissa känner sig instängda.

Bild: Ajan

Att bryta sig loss från massan kostar på och ingen annan kan göra det åt en. Och vart ska man ta vägen? Någon utsida finns inte. Tar man sig från en gemenskap till en annan är man fortfarande instängd. Ingen vet på förhand hur det känns att uppfattas av andra som en ensamt geni, men väldigt många drömmer om just det. Någon väg tillbaka finns heller inte, in i den grå massan, efter att man en gång lämnat gemenskapen.

Ovanstående tankar är vad som omedelbart dyker upp i huvudet. Det är något med bilden som fångar mig, den talar till mig eftersom jag ofta känner mig som den där mannen som ropar efter en livboj. Tankarna vandrar och jag inser att jag skrivit om något liknande tidigare, med utgångspunkt i en sång från 1980-talet, som också fångade mig och fortfarande griper tag. Small Town Boy, med Bronski Beat, sjungen av Jimmy Sommerville, är en av låtarna på the soundtrack of my life. En av få tidiga blipp-bloppande datadicolåtar från 1980-talet vars produktion jag fortfarande tycker håller.

To your soul
To your soul
Cry
Cry
Cry

Låten drabbade mig under hösten 1984. Jag arbetade natt då, på ett bageri i Göteborg. Började klockan 10 på kvällen och arbetade fram till klockan sex på morgonen. Fem nätter ena veckan och sex den andra. Den där hösten minns jag som den mörkaste i mitt liv. Under flera månader såg jag bara dagsljus någon gång ibland när jag vaknade innan solen gått ner. Jag trivdes trots allt rätt bra med det mesta. Bodde i ett litet hyresrum i en villa i Backa med hon som senare skulle bli mor till mina barn. Tog de första stapplande stegen ut i vuxenlivet. Tjänade egna pengar och hade på sommaren där köpt en röd Sony Walkman som åt batterier och som jag spelade in blandband till. På ett eller säkert flera av banden fanns den där låten, med det där beatet och den ljusa rösten och den där sorgliga texten.

You leave in the morning with everything you own in a little black case
Alone on a platform, the wind and the rain on a sad and lonely face
Mother will never understand why you had to leave
But the answers you seek will never be found at home
The love that you need will never be found at home

En märklig höst. Då även Last Christmas med Wham släpptes och Do they know it's Christmas. En brytningstid i livet för mig. Det fanns ett före. Jag växte upp i Lerum utanför Göteborg och jag kände som den där killen i sången. Ensam, på väg ut i livet och en öppen och okänd framtid. Det jag sökte fanns inte där, men det var bara jag som förstod. Lerum accepterade mig inte och jag kände mig inte hemma. När jag skulle söka till gymnasiet var det självklart att jag skulle gå i stan. Livsmedelsteknisk var vad mina betyg räckte till, så det fick det bli. Ensam och osäker, nyfiken och rädd. Det fick bära eller brista och i vilket fall hade jag inget att förlora eftersom jag kände mig instängd även om jag inte var ensam.

Jag minns hur ledsen jag blev när mina nya kompisar, från Mölndal och Biskopsgården, tog för givet att jag kom från ett överklasshem i den fina förorten. Jag som aldrig riktigt känt mig hemma där och som under hela högstadiet påmindes om den känslan i korridorer och ute på kvällarna i samhället. När jag hittade nya vänner i bageriklasen kände jag det som jag kom hem, fast ändå inte. Jag möttes med en annan misstänksamhet. Till slut var jag trots allt ändå en i gänget, men den subtila känslan av att vara annorlunda släppte inte. Den bär jag fortfarande på.

Run away, turn away, run away, turn away, run away
Run away, turn away, run away, turn away, run away
Pushed around and kicked around, always a lonely boy

Ensam vandrade jag från huset i Backa till busshållplatsen i mörkret på kvällen. Ensam vandrade jag från hållplatsen på Friggatan, förbi Samskolan och vagnhallen och bort till bageriet. I mörkret och med musik i lurarna. Stämplade in och bytte om i källaren. Jag skötte ugnarna och den galne tysken satte degar. Det var bara han och jag i bageriet, och så två killar från Jugoslavien i packen. Jag kände mig ensam, men att klarade av att axla ansvaret gjorde att jag växte som människa. Tysken var sträng och förklarade alla nya moment en enda gång, sedan skrek han åt mig om jag gjorde fel. Han pressade både mig och produktionsapparaten till det yttersta. Vi hade inget gemensamt, utom yrket då och vi var ensamma tillsammans.

Jag sov på dagarna och tappade kontakten med vännerna. Jag kände mig ensam trots att jag var i ett förhållande. Jag skaffade mig ovärderliga erfarenheter på egen hand, där i bageriet på nätterna. Det var inte min dröm att jobba med bröd, särskilt inte på natten. Jag var ju allergisk mot mjöl. Ändå ångrar jag inget. Jag tog vara på möjligheten att rikta blicken inåt. Konfronterade mina demoner och började resan som jag sedan dess fortfarande är ute på.

You were the one that they'd talk about around town as they put you down
And as hard as they would try they'd hurt to make you cry
But you never cried to them, just to your soul
No, you never cried to them, just to your soul

Varje dag, i alla fall i sjuan, grät jag. Känslan av att vara iakttagen och de ständiga påminnelserna om att jag var annorlunda bidrog så klart, men egentligen handlade det om att jag har nära till känslorna. Det har jag fortfarande. Idag bryr jag mig inte om det, jag har insett att jag är annorlunda även om jag ser ut som alla andra. Brydde mig gjorde jag nog egentligen inte då heller; vad jag däremot brydde mig om var det faktum att jag inte fick vara ifred. Jag sökte ingen uppmärksamhet, jag ville inte vara i centrum. Ändå var jag det. En som inte rättade sig in i ledet och accepterade den anvisade platsen. Jag passade inte in, fast det visste jag inte då. Idag vet jag och nu förstår jag vad det är i den där låten som talade till mig. Den hjälpte mig för den visade att jag inte var ensam.

Run away, turn away, run away, turn away, run away (crying to your soul)
Run away, turn away, run away, turn away, run away (crying to your soul)
Run away, turn away, run away, turn away, run away (crying to your soul)
Run away, turn away, run away, turn away, run away
Cry, boy, cry
Cry, boy, cry
Cry, boy, cry, boy, cry
Cry, boy, cry, boy, cry
Cry, boy, cry, boy, cry
Cry, boy, cry, boy, cry
Cry, boy, cry, boy, cry
Cry, boy, cry, boy, cry

Det var vad jag gjorde där, efter gymnasiet. Jag rymde, från allt. Därför passade nattarbetet mig, även om det var en plåga. Jag tyckte om att sitta på bussen på väg hem till vårt rum i Backa. Julljusen lyste och vi hade det bra. Jag var del av något som jag byggde från grunden. Jag omskapade mig själv. Grät inåt och lärde känna mig själv på andra sidan. Det är skönt att gråta, även om det inte löser något. Jag var inte så mycket på väg från något som jag var på väg till. Livet låg framför mig och det var öppet även om det just där och just då kändes mörkt och kallt och hopplöst.

You leave in the morning with everything you own in a little black case
Alone on a platform, the wind and the rain on a sad and lonely face

Ensam är inte stark, det har jag aldrig trott. Men att kunna vara ensam och konfrontera sig själv är nödvändigt för att växa som människa. Och det gjorde jag den där hösten och under de kommande åren fram till den oundvikliga dagen då jag sa upp mig från ett annat bageri, på Vårväderstorget på Hisingen. Då jobbade jag också, i princip i alla fall, natten. Jag började klockan två och höll på till klockan 10 eller 11. Jag sov några timmar före jobbet och några timmar efter. Då befann jag mig på botten, och först där och så var jag redo att bryta med det gamla på allvar.

Run away, turn away, run away, turn away, run away
Run away, turn away, run away, turn away, run away
Run away, turn away, run away, turn away, run away
Run away, turn away, run away, turn away, run away
Run away, turn away, run away, turn away, run away
Run away, turn away, run away, turn away, run away

Livet levs på insidan av olika gemenskaper och med blicken i backspegeln. Bryter man sig loss finner man snart att gräset inte är grönare på andra sidan, de flesta är som folk är mest. Jag känner mig fortfarande ensam, men idag gör jag det tillsammans med nära och kära. Jag är fortfarande på väg och har förlikat mig med insikten om att jag aldrig kommer fram. Jag skulle inte vilja göra om resan, men jag är tacksam för det jag fått vara med om, vem jag blev och vart resan tagit mig. Jag flyr inte längre och känner inget behov av någon livboj. Jag är annorlunda, det påminns jag fortfarande om, men idag är det snarare en tillgång än ett problem. Det har varit en kamp, och jag njuter av det som en seger. Den känslan kan ingen ta ifrån mig.