Självständighet och kritiskt tänkande i Coronans tid

Under intervjun med Anders Tegnell i Aktuellt igår, där han bland annat fick frågan om han inte är rädd att ha fel (som om han ensam bestämde över den svenska strategin), känner jag ett stort behov av att skriva om skillnaden mellan kritisk och kritiserande. Jag har examinerat uppsatser hela veckan och studenterna har alltid problem att förstå skillnaden, och det är inte så konstigt om allt fler journalister medvetet eller omedvetet ställer frågor som bygger på tanken att den man intervjuar alltid har fel eller agerar bedrägligt. På presskonferensen tidigare på dagen svarade Tegnell journalisten som ställde den insinuanta frågan hur det kom sig att man på dagen sa att läget i landet var stabilt när man på kvällen sa att läget i sjukvården i Stockholm allvarligt. Alla tänkande människor som VERKLIGEN lyssnar på vad Tegnell säger förstår vad man menar och inser att läget kan förändras snabbt, och att det inte är hans fel. Han svarade journalisten, klokt och tålmodigt, att medierna också har ett ansvar för hur de rapporterar. Vi har ALLA ett ansvar för vad vi för vidare och hur vi agerar.

Grävande journalister har en oerhört viktig uppgift i en demokrati; det är därför alla diktatorer kontrollerar medierna och fängslar journalister. Grävande journalister gör dock grundlig research och letar belägg för att kritiken som förs fram är berättigad. Att ställa misstänkliggörande frågor är närmast motsatsen till grävande journalistik och det underminerar demokratin. Om det är någon som borde utsättas för kritiska frågor är det Jimmie Åkesson som la ut ett eget tal till nationen där man misstänkliggör regeringen och den svenska strategin för att lotsa vårt land genom krisen på bästa sätt. Varken våra folkvalda eller journalisterna ska ägna sig åt att kritisera i detta läge. Det kommer en tid när vi både kan och bör granska både strategin och regeringens agerande kritiskt, men då bör även tidigare regeringars agerande granskas. Nedskärningarna som gjorts under en lång rad av år och som vi nu måste hantera konsekvenserna av var också del av en strategi; en populistisk strategi för att nå makt genom att lova folket sänkt skatt och mer pengar till det offentliga.

Kunskapen behöver återupprättas, och därför måste det satsas, framförallt på skolan. Kunskaps- och vetenskapsteori borde vara obligatoriskt redan i grundskolan. Och medvetenheten om att lärare är lika lite ansvariga för konsekvenserna av deras arbete som Anders Tegnell är för sitt. Utan föräldrar och elever som tar ansvar för sitt eget lärande och en befolkning som lyssnar på myndigheterna och agerar i enlighet med riktlinjerna, (istället för att dels trotsa dem, dels kräva stängda gränser, karantän och förbud) kan samhället aldrig bli hållbart. Förstår blivande studenter inte vad det innebär att tänka självständigt och kritiskt blir den högre utbildningen inte högre, och då finns en allvarlig risk att det går inflation i akademiska titlar, vilket banar väg för populism som underblåses av journalister som ställer insinuanta frågor eller bjuder in till debatt för att slippa ställa några frågor överhuvudtaget.

Samhället vi lever i har på bara några veckor ställts om helt. Högskolans verksamhet gick från en dag till nästa från att vara huvudsakligen campusförlagd till att att bedrivas via nät. Kurserna och allt arbete pågår som vanligt för min del, men jag arbetar nu mer hemifrån och i ensamhet. Hade jag inte skolats i kritiskt, självständigt tänkande, eller om jag lyssnat på ledningen och förlitat mig helt och hållet på reglerna, det vill säga bejakat New Public Management och lydigt accepterat alla direktiv från det administrativa, ekonomistyrda systemet som skapats för att nå största möjliga genomströmming, hade omställningen varit plågsam och kvaliteten i arbetet hade blivit lidande. Nu känner jag mig istället fri och kan äntligen ägna mig åt det som är viktigt, det jag anställts och det skattebetalarna betalar för, nämligen lärande och kunskapsutveckling tillsammans med intresserade studenter. Det känns lite ensamt, men det kompenseras mer än väl av känslan att inte vara övervakad utan istället litad på. Jag är övertygad om att kvaliteten förbättras, och planerna som tidigare styrde mitt arbete allt mer i detalj är nu ändå helt värdelösa i dessa dagar.

Under seminarierna i veckan har jag försökt få studenterna att förstå vilken omvälvande tid vi går igenom just nu. Jag har bett den reflektera över det faktum att artiklarna de läst under arbetet med sina uppsatser och resultaten av deras studier mycket väl kan visa sig inaktuella och värdelösa nu och framöver. Drar vi lärdom av det som hänt, och det vore ju idiotiskt att INTE göra det, kommer mycket av forskningen inom ämnet företagsekonomi att vara irrelevant. I en ny värld behövs nya teorier som kan förklara det som händer och andra sätt att se både på styrning och behovet av kontroll. Hur det blir med den saken vet ingen, men om det blir så, säger jag till studenterna, har arbetet med uppsatserna ändå inte varit förgäves. I alla fall inte för studenterna som tagit uppgiften på alvar och verkligen velat lära sig arbeta självständigt och kritiskt. Dessa kompetenser är själva förutsättningen för att klara sig genom tider som dessa där läget förändras hela tiden och där ingen kan gå på autopilot (vilket är syftet med NPM). Kritiskt självständiga studenter och lärare bygger tillsammans upp kompetensen att orientera sig i den mer eller mindre okända terräng som framtiden ALLTID utgör.

Kunskapen förändras hela tiden, vilket illustreras med all önskvärd tydlighet under de dagliga presskonferenserna, och den enda hållbara strategin är att förändra den på daglig basis, med utgångspunkt i kunskaperna som hela tiden växer om Corona och COVID-19, erfarenheter från andra länder och med utgångspunkt i läget i vårt land. När Jimmie Åkesson kritiserar regeringen för att man inte agerar som i Italien eller när journalisterna ställer insinuanta frågor rörande förändringar i beskeden från ansvariga myndigheter är det motsatsen till kunskap, det är populism. Och ska vi nu jämföra med något land kan vi titta på USA, som har en populistisk president vid makten, som har noll koll på läget och som mycket väl kan driva landet in i en katastrof som saknar motstycke i historien.

Skillnaden mellan kritisk och kritiserande är som synes allt annat än trivial. Utan en utbredd förståelse för vad det innebär att ta eget ansvar och i avsaknad av kompetens att agera självständigt i okänd terräng med stöd i kunskap som hela tiden förändras hotar demokratin och vårt öppna samhälle att utvecklas i samma riktning som SDs föregångsland Ungern som nu mer är en diktatur. Tar vi inte ansvar nu kan Sverige snabbt förvandlas till något helt annat, vilket är värre än konsekvenserna av Corona. Det är på ALLVAR nu, på en lång rad olika men sammanlänkade områden.