Girighet och kontroll är härskartekniker och försöken att flytta kunskap och kompetens från individer till system bygger på misstänksamhet och leder till känslor av maktlöshet som i sin tur utgör grogrund för drömmar om en stark ledare som skyddar mina intressen mot alla hotfulla andra. Det är receptet på undergång, och vi som bor här i Sverige kan tacka vår lyckliga stjärna att vi inte föll för populisternas förföriska budskap. Den grundtrygghet som utgjort fundamentet för vårt land har utarmats, men nu under Coronakrisen visar det sig tack och lov att tillräckligt mycket av den finns kvar för att vi ska kunna klara oss igenom och ta oss tryggt över på andra sidan. Ansvariga politiker och myndighetspersoner träder fram och tar ansvar och visar sig mycket kompetenta på ett ödmjukt sätt; alltså så långt ifrån Trumps skrävlande man kan komma. Tegnell leder oss igenom krisen med sitt lugn och tålamod och regeringen lyssnar på forskarna som i sin tur lyssnar på experter i andra länder och bildar sig en uppfattning om vad som är bäst för Sverige att göra just här, just nu.
Sverigevännen Jimmie Åkesson säger: Varför gör vi inte som Danmark eller Italien? Och Ulf Kristersson säger (klädsamt försiktigt) att det görs för lite och för sent. Och det är exakt vad dessa partier alltid har sagt. Deras strategi har varit att visa på problem och klaga på hur dåligt det är i Sverige. Budskapet om att det är invandrarnas fel och att vi står inför en systemkollaps har varit deras mantra. Var det inte uppenbart innan är det ställt bortom varje tvivel nu: Sverige står starkt eftersom majoriteten fortfarande känner tillit till sina medmänniskor och våra myndigheter. Trots år av nedskärningar inom vården visar personalen där vad som bygger hållbara samhällen: Ansvar! Och det är en ödets ironi att Kuba sänder läkare till Italien. Här nu avgörs det vad som är hållbart och vem man kan lita på. Och det är INTE marknaden.
Idag fortsätter arbetet som lärare på distans. Från hemmakontroret ska jag leda uppsatsseminarium hela dagen, och samma imorgon. Efter att högskoleverksamheten upphörde på Campus lämnades jag ensam med mina uppgifter. Alla möten ställs in och den betungande administrationen som sagts borga för kvalitet i verksamheten har i princip övergivits. Högskolesverige leds nu av tillit och ansvar. Som lektor har jag alltid känt att mitt huvudansvar varit tredelat. Jag har alltid varit lojal med skattebetalarna, kunskapen och studenterna; i den ordningen. Och jag har alltid hävdat att enda sättet at nå verklig kvalitet i verksamheten är att högskolans ledning låter lärarna ansvara för kvaliteten i undervisningen. När New Public Management visar sig vara totalt värdelöst känner jag dock mest sorg och finner ingen som helst glädje i att kunna konstatera att, vad var det jag (och väldigt många med mig) sa?! Jag är utbildad att ta ansvar och jag växer som människa och blir mer produktiv om jag känner mig litad på. Och det är också så jag ser på mitt uppdrag som lärare. Det handlar om att fostra ansvarskännande och tillitsfulla studenter som kan förvalta samhället och demokratin.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar