Corona visar att New Public Management aldrig var lösningen

Under många år har jag levt med en gnagande känsla av att leva i en låtsasvärld, ett hittepåsamhälle där känslor och åsikter tas på lika stort allvar som kunskap och kompetens. På bara några dagar har allt förändrats. Nu är det på riktigt. Oppositionsindignationen lyser fortfarande igenom, men den dominerar inte nyhetssändningarna och den tar på tillbörligt allvar; det vill säga avfärdas som oseriös.  Plötsligt är det forskare som intervjuas på allvar i TV, istället för experter som debatterar. Förändringen gick oerhört fort. Tänk vad märkligt ändå, att vi behövde drabbas av sjukdom för att tillfriskna. Jag hoppas innerligt att vi inte faller tillbaka i de destruktiva mönster som präglat samtidsdebatten under de senaste 10 åren. Nu när KUNSKAPEN placerats i centrum på riktigt vore det tragiskt om känslorna tilltäts ta över igen.

Vi har nu ett gyllene tillfälle att ställa om och överge en hel massa saker som aldrig var bra. Betänk att vi nu ställer in möten för att världen INTE ska gå under, och det gör att det samhällsbyggande, verkligt viktiga arbetet utförs effektivt och att tillgängliga resurser används ändamålsenligt. Jämför med hur det ser ut i vardagen där mötena bara blir fler och fler och den administrativa bördan ökar hela tiden. Om det var så att New Public Management faktist fungerade och samhället gick att styra och man kunde planera för alla behov skulle inte allt vad styrning och planering heter fara all världens väg, vilket är fallet här i det akuta läget. Låt oss dra lärdom av detta och sedan, efter krisen, endast återinföra möten som det finns verkliga behov av och håll administrationen på ett absolut minimum.

Förändringar som går långsamt och införs gradvis vänjer man sig vid, det blir det nya normala, och därför uppfattas kritikerna som problemet istället för det som kritiseras. Lärare och vårdpersonal har under lång tid kritiserat New Public Management för att ta fokus och resurser från det verkligt viktiga, vilket nu blir smärtsamt tydligt. Läs till exempel vad som står i denna debattartikel i Dagens Samhälle, och förklara sedan i ljuset av behoven som uppstår här under epidemin hur prioriteringarna som gjorts fram till nu kan anses kloka och nödvändiga.

Regionerna har cirka 29 000 läkare. Samtidigt, enligt statistik från Sveriges kommuner och regioner (SKR), finns cirka 46 000 administratörer och chefer, alltså fler administratörer än läkare. Denna byråkrati har ökat med 36 procent inom landstingsvården sedan 2010 och deras lönekostnad har ökat mer än dubbelt så mycket som för sjuksköterskorna, som i stället minskat i antal i flera regioner. Direktörerna i regionerna har löner som är långt över Sveriges statsministers.

Det ser ut ungefär på samma sätt på högskolan. Tron på styrning och kontroll har blivit en sektliknande religion och om det inte var uppenbart tidigare borde det vara det nu. Administrationen är som en gökunge som bokstavligen äter upp en allt större andel av resurserna som samhället lägger på vård, omsorg och utbildning. Till ingen som helst nytta. Ingen efterfrågan administratörernas arbete i dessa dagar och rutinerna fungera bara i teorin. Läkarna och vårdpersonalen agerar nu med utgångspunkt i den kunskap och beprövade erfarenhet som innan Corona betraktades med misstänksamhet och sågs som ett kvalitetsproblem.

Här finns en konflikt mellan två grupper, som ingen politiker vill tala om. Vi som jobbar i verkligheten och springer i kulvertar mellan vårdavdelningar och patienter. Vi är de närande, producenterna. Utan oss stannar sjukvården. Trots det har vi mycket litet att säga till om. Sedan har vi kastet av överbetalda direktörer, byråkrater och ”kommunikatörer” som lever högt uppe i organisationens topp, utan att träffa patienter. De är den resursslukande, tärande sektorn, med stort inflytande över vårdens resurser.

Detta är "vad fan vi får för pengarna", och drar vi inte lärdom av det som händer nu förtjänar vi inte att kallas för ett kunskapssamhälle. Samhället vilar nu bokstavligen på läkare, forskare och andra med kunskaper och erfarenheter, människor som arbetar med uppgifterna som sjukhus och skolor ska arbeta med. Jag hoppas att vi kan inse och erkänna att New Public Management aldrig var lösningen och att vi drar lärdom och låter läkare läka, sjuksköterskor vårda och lärare lära.

Jag hoppas också innerligt att vi inser att populism och skattesänkarmentalitet är förkastligt eftersom det bara "fungerar" när allt är som vanligt. Politiker och andra ansvariga i samhället ska inte ge oss vad vi vill ha, och väljer vi ändå, mot bättre vetande, att gå på känsla kommer vi att stå där med byxorna neddragna nästa gång det oväntat oväntade drabbar oss; om vi inte gått under av leda på ändlösa möten eller bränt ut oss av administrationens krav innan dess vill säga.

Det är uppenbart att samhället kan ställas om snabbt och att arbetet som nu utförs med stöd i kunskap och erfarenhet fungerar alldeles utmärkt, liksom att New Public Management är värdelöst när det väl gäller. Drar vi lärdom av detta och agerar i enlighet med den kunskap vi samlar på oss här under krisen är ett annat och mer hållbart samhälle ingen utopi, det är bara att fortsätta på samma sätt som nu. Ingen kommer att sakna administrationen, kostnaderna kan sänkas och kvaliteten ökar; alltså PRECIS vad vi lovades av förespråkarna för New Public Management.