Hållbarheten kommer an på kunskapen och vår förmåga att ta ansvar

När läget blir akut och krisen slår till är alla hänvisade till sina faktiska kunskaper och verkliga kompetenser, eftersom all planering far all världens väg och reglerna som styrt verksamheten blir obsoleta. Kris eller inte, livet går hela tiden oundvikligen vidare och det måste alltid hanteras oavsett hur det ser ut i världen. Vi har alla vetat att det är så. Ändå lockades vi av planerarnas löften om bättre kvalitet till lägre pris och marknadsliberalernas löften om lägre utgifter och högre inkomster. Lägerhållning hörde till historien, sades det. Just-in-time är modellen. Och visst, det gick så länge det gick. Politikerna tävlade om vem som lovade att sänka skatten mest, utan att kvaliteten skulle bli lidande. Ekvationen hölls ihop med hjälp av regler och rutiner. Tecknen på att det där inte fungerade ens i normalfallet fanns där. Varningsklockor ringde och många gick in i väggen, men så länge ekonomin pekade uppåt slog vi dövörat till. Föreställningen om att det offentliga slösade med skattepengarna höll illusionen vid liv om att det går att få mer för mindre. Vissa skyllde problemen på invandrarna eller sossarna. Det blir lätt så när man ska försvara det omöjliga och när illusioner ska hållas vid liv till varje pris.

Faktum är att det offentliga inte kan SLÖSA med pengar, i alla fall inte så länge som pengarna stannar kvar och snurrar i det ekonomiska systemet här hemma. Så länge vi lever i en demokrati är skatt en investering i samhället och dess långsiktiga hållbarhet, oavsett vad pengarna används till. Det är ingen politisk åsikt, det är ett faktum som bygger på kunskap om hur ekonomi och samhällen fungerar. Den som tvivlar på riktigheten i påståendet behöver bara slå på TVn och titta på nyheterna. Marknaden har på bara några veckor kollapsat över hela världen. När entreprenörerna som betraktat sig själva som samhällets och ekonomins ryggrad överges av sina kunder och flödet av pengar upphör avslöjas det verkliga värdet av deras kompetenser och alla timmarna de lagt ner på att bygga upp sina verksamheter. "Det är vi som drar in pengarna", sa en del av dem. Hur hamnade vi då här? För många innebär krisen ett brutalt uppvaknande och även om det svider tvingas även den mest ihärdiga försvarare av oreglerad kapitalism inse att ekonomin är lika beroende av samhället och skattebetalarna som skattebetalarna är av ekonomin. Pengar existerar bara i fantasin och dess värde är avhängigt styrkan i relationerna mellan människor. Ensam är inte stark och ingen kan mer eller är bättre än kunskaperna och kompetenserna man faktist besitter.

Vad kan vi dra för lärdomar av Corona och COVID-19? Den viktigaste lärdomen, som jag ser det, är att växande klyftor och ojämlik fördelning av tid, pengar och kunskap är ohållbart och försvagar samhället. Hade det funnits en in byggd grundtrygghet som kommer alla till del hade lika många företag gått i konkurs, men det mänskliga lidandet hade varit mindre. Oron inför framtiden som hotar att lamslå människor i kris hade kunnat lindras om vi hade medborgarlön. Och sedan när vi kommer ut på andra sidan kan återuppbyggnaden gå snabbare eftersom färre släpar efter. Kommer ens chanser att lyckas an på hur mycket pengar eller vilka föräldrar man har går det ut över samhället som försvagas och därför inte kan erbjuda alla det skydd som FNs deklaration om mänskliga stipulerar.

Jag vet inte riktigt vad jag vill säga här. Låter bara tankarna vandra. Det är mitt sätt att hantera det osäkra läget. Framöver är planen att ta vara på tiden som frigörs av och tillfället som distansarbetet hemifrån innebär. Jag ska ta mig an högen av olästa böcker och ägna mig åt skrivande. Jag ska utveckla min förmåga att ta ansvar och kompetensen att orientera i okänd terräng. När planerna, kontrollerna och rutinerna som fick mig att känna mig instängd nu löses upp som dagg i morgonsolen stärks jag i övertygelsen om att både arbetslivet och samhället står och faller med individernas kunskaper och kompetenser. Hållbarheten avgörs av befolkningens samlade förmåga att ta ansvar och därför är tillit så oerhört viktigt. Tillit är inget man ska behöva förtjäna, det är en gudagåva som bara kan förvaltas. Satsar vi på bildning, bygger in marginaler, ser till att det finns lager av förnödenheter och inför medborgarlön och litar på varandra, kommer kompetensen att ta ansvar att växa till sig över tid och nästa gång krisen slår till står vi rustade och kan snabbt ställa om både mentalt som individer och konkret som samhälle, utan att stå handfallna. Det är våra nuvarande ledares och företrädares för myndigheterna kompetens och förmåga att ta ansvar som lotsar oss genom krisen. Vi är lyckligt lottade som aldrig helt köpte nyliberalismens tomma löften. Opinionssiffrorna visar tack och lov tendenser till att populismen och rasismen är på tillbakagång. Det som händer i USA och Ungern manar förhoppningsvis till eftertanke. Demokratin är bräcklig och den blir aldrig starkare än vi gör den. Därför är kunskap så viktigt och förmågan att ta ansvar, för sig själv och andra, avgörande.

Ska vi kunna lära av historien behöver bildningen tas till heder igen. Den tar tid och kostar pengar, men det är liksom skatt ingen utgift utan en investering som avgör hur hållbart samhället blir. Kanske ska vi införa sex timmars arbetsdag, eller fyra? På det sättet skulle fler dela på arbetstillfällena som finns och effektiviseringsvinsterna som fram till nu ansamlats i samhällets och ekonomins yttersta toppskikt skulle komma alla till del. På det sättet skulle tid frigöras som skulle kunna användas för att utveckla kunskap och kompetens att ta ansvar och förståelse för betydelsen av tillit. Drar vi lärdom av det som händer finns det hopp och framtiden kan trots allt bli ljus. Jag väljer att tro att det är möjligt och ägnar tiden av väntan åt att förkovra mig, det är mitt sätt att ta ansvar och leder till att min förmåga att orientera mig i okänd terräng ökar.