Vi har levt i ett låtsassamhälle så länge nu att kunskap kommit att betraktas som en formalitet, i bästa fall. För många har kunskap kommit att uppfattats som närmast en synonym till åsikter, och när den tanken väl slagit rot är det fritt fram att ställa forskare mot tyckare och forskningsresultat mot åsikter. Forskning har följaktligen kommit att betraktats som ett särintresse. För att överleva i den ständiga och allt mer intensiva kampen om resurser har akademin under de senaste 20 åren förvandlats till en produktionsenhet som allt mer liknar ett företag som värnar sin egen överlevnad på en hänsynslös marknad. Forskare konkurrerar allt mer mot varandra och samarbetar allt mindre, vilket är en konsekvens av rådande organisations- och styrningsmodell.
New Public Management bygger på tanken att man kan planera, styra och effektivisera även lärande (och vård), och forskning bedrivs idag enligt mönster från industrin. Tanken bygger dels på att man kan veta något om framtiden, dels att man kan styra utvecklingen, vilket nu visar sig vara ett fatalt feltänk. För mig som undervisar i företagsekonomi blir det smärtsamt tydligt hur ohållbart produktionstänkandet och den allt mer tillämpade forskningen varit. Väldigt mycket av det som studenterna läser och lär sig bygger på studier som beskriver den verklighet som rådde innan Coronakrisen slog till och förlamade världen. Väldigt mycket av kunskaperna som studenterna får sig till livs och resultaten av studierna som jag förväntas examinera visar sig nu vara värdelösa för att kunna navigera i den nya värld som krisen oundvikligen kommer att tvinga fram (som ingen vet något om), vilket är plågsamt att tvingas konstatera. Klarar vi att ta oss ur krisen finns det följaktligen MASSOR av oerhört viktiga lärdomar att dra!
Jag oroas över tecknen jag ser i min vardag som pekar på att många forskare, lärare och högskoleledningar bara väntar på att allt ska återgå till det "normala". Corona är dock inte sjukdomen, COVID-19 är bara ett symptom på hur ohållbart vårt sätt att leva och organisera vardagen, samhället och arbetslivet varit, under en mycket lång rad av år. Tar vi oss helskinnade ur det akuta läget har vi fortfarande en lågintensiv miljökris att hantera. Om den akademiska världen inte drar lärdom av det som händer i världen just nu är akademin inte akademisk. Det är på allvar nu.
Forskare ska ägna sig åt forskning, det vill säga kunskapsutveckling; inte producera så många artiklar på så kort tid som möjligt eller jaga citeringar och pengar i jakt på meriter. Lärare ska undervisa, det vill säga arbeta med lärande och utveckla förståelse för kunskapens väsen och dess möjligheter och begränsningar, tillsammans med studenter; inte överföra fakta så effektivt som möjligt eller ansvara för att hålla genomströmningen på en hög och jämn nivå.
Tanken och fokuset på GRUNDFORSKNING behöver tas till heder igen. Det är omöjligt i det högt uppdrivna tempo som råder idag, vilket förhindrar att forskare stannar upp och tar sig tid för reflektion, eftertanke och kunskapsfokuserade samtal. Det tar tid att läsa och hålla sig uppdaterad, och den tiden har idag tragiskt nog bortrationaliserats. Det behövs mer av tvärvetenskapliga samarbeten som har KUNSKAPEN i fokus. Utan ömsesidig förståelse för (olika sätt att se på) kunskap och forskning över vetenskapliga disciplingränser utarmas akademin. Debatten om genusforskningen som förpestat tillvaron i högskolevärlden på senare tid är ointellektuellt och symptomatiskt nog har den delvis drivits av aktörer utanför akademin, vilket visar att kunskap uppfattas som ett slags åsikt. För att kunna förstå och analysera komplexa processer som samhällsbyggande och hållbarhet krävs inte evidens och säkra svar som bygger på historiska data. Verkligheten förändras och det oväntat oväntade är inte undantaget, utan regeln! Verkligt vetenskapligt tänkande handlar om att utveckla kunskaper och kompetenser som kan användas för att orientera sig i OKÄND terräng, vilket vi alla nu och en lång tid framöver kommer att göra.
Det framstår nu, mitt i krisens öga, som om det allvarligaste problemet är allmänhetens bristande förståelse och förmågor rörande just detta. Aldrig tidigare i mänsklighetens historia har så många människor genomgått högskoleutbildning, och ändå är förståelsen för det heroiska arbete som utförs på Folkhälsomyndigheten med Anders Tegnell i spetsen skrämmande dålig. Jag har länge förespråkat mer av bildning och försöker så gott det går i min undervisning att få studenterna att släppa taget om alla manualer som NPM tvingar fram eftersom det är enda sättet att styra verksamheten mot på förhand bestämda mål. Jag sliter som ett djur för att få gehör från arbetsledningen för vikten av, och kämpar med studenterna för att få dem att förstå innebörden i, VETENSKAPLIGT tänkande.
Drar den akademiska världen inte lärdom av det som händer just nu är den ingen AKADEMI, tänker jag. Placeras inte KUNSKAPEN i centrum och överges inte affärsmodellerna som hämtats från näringslivet, som efter bara några veckor av minskad efterfrågan riskerar att kollapsa, är det bättre att samhällets investeringar i högre utbildning läggs på något annat. Kritiken mot nuvarande system har hörts från många håll länge, och förhoppningsvis kan den nu äntligen lyssnas på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar