Pedagogik och kulturkritik 8

Idag ska jag skicka ett första utkast av min tänkta lärobok till förlagsredaktören. Inget kontrakt är skrivet, men hen säger sig vara intresserad. Jag har arbetat intensivt med manuset sedan strax innan jul och kan just nu inte fokusera på något annat. Under arbetet har jag knutit an till boken och den känns väldigt viktig för mig. Därför blir det ännu en post hämtad från arkivet, om fortsättningen på min tenta som jag skrev när jag gick den högskolepedagogiska kursen. Det är två poster kvar, och där knyter jag ihop säcken. Här handlar det fortfarande om droger på film.

Manlig agens och kvinnlig reagens

Eftersom genus är ett viktigt forskarperspektiv för mig vill jag även försöka påbörja en diskussion kring hur man kan förstå missbrukarframställningarna av män och kvinnor. Frågan jag ställt mig till det (högst begränsade) materialet är, hur iscensätts manligt och kvinnligt missbruk? Svårare än så behöver det inte vara att sätta igång en kritisk diskussion. Här ska inget bevisas, det är frågorna och incitamenten till olika diskussioner som är det viktiga.

Min syn på könsidentitet står i djup tacksamhetsskuld till Rosi Braidotti (1994), som i sin tur hämtar inspiration från Gilles Deleuze. Och det är också så som jag ser på kunskap, som ett givande och tagande inom ramen för en oavslutbar kommunikation mellan olika aktörer, mänskliga såväl som icke-mänskliga, teknologier och materialitet. De bilder som här analyseras och de filmer som de hämtas från betraktas därför mer som reglerande teknologier än som representationer. Det är funktionen och den makt som kan sägas vara knuten till bilderna som jag är intresserad av att diskutera, inte bilderna i sig. Detta val av analytiskt angreppssätt motiverar jag med hjälp av ett citat från Braidotti (1994:98f) som efterlyser nya teorier för att förstå hur kön görs. Sådana teorier hittar hon hos Deleuze, och hon menar att de kan användas för att uppmärksamma subjektivitetens processuella karaktär, materialteters och teknologiers betydelse, samt de konkret situerade förutsättningar som subjektivitet struktureras på. Braidotti menar att genus är något som bör (om)definieras till att förstås som en subjektivitet som förvärvas inom ramen för en kommunikativ process mellan materiellt institutionella och diskursivt symboliska praktiker. Den processen ska inte förstås som något som pågår medvetet, utan fungerar på samma sätt som Deleuzes tankar om kontroll. Denna syn på genus är på samma sätt som (kontoll)makten tveeggad. Här finns lika stor potential till empowement som det finns till disciplinering. Mitt incitament att använda dessa tankar i analysen av missbruk på film är att en ökad medvetenhet är en förutsättning för förändring av rådande förhållanden.

Hur ser det ut på film när mäns och kvinnors missbruk skildras? Det kan knappas komma som en chock för någon att man gång på gång när man granskar filmer där missbruk skildras, ser manlig agens och kvinnlig reagens, det vill säga kvinnors missbruk används oftast för att påvisa något annat än just kvinnligt missbruk. I filmens värld liksom i så många andra sammanhang är det männen som står i fokus. Jag har bara hittat tre filmer där kvinnligt missbruk står i fokus, och det är dels de relativt likartade filmerna 28 Dagar och When a man loves a woman, dels den realistiska skildringen Christiane F. Wir kinder vom Bahnhof Zoo. Om man utgår från dessa skildringar blir det tydligt att det är skillnad på att vara manlig och kvinnlig missbrukare, och att mannen utgör (missbrukar)normen (jfr Trulsson 2002:86ff, Jansson 2002:126, Hilte 2002:166 & Andersson 1999:34). Personporträtten av manliga missbrukare är vidare ofta mer sammansatta än porträtten av kvinnorna. Och så gott som överallt agerar männen självständigt (så gott det nu går som missbrukare), även när de sjunkit djupt ner i missbruket och blivit slavar under drogerna. En ”skakande” film, som ”man inte bör missa”, står det på filmboxen. Filmklassikern The panic in needle park, med Al Pacino i huvudrollen beskrivs som ”en sällsynt realistisk och rå film” och ett citat från Aftonbladet lyder, ”Alla borde se den.” Filmen Blow, förmedlar den ”sanna berättelsen om Georg Jungs liv och om priset han fick betala för sin egen variant av The American Dream”, ett slags skruvad hjältesaga. Om filmens innehåll stämmer med hur det gick till, då har huvudrollskaraktären tusentals människors liv på sitt samvete, ändå framställs han på ett sätt som gör det uppenbart att historiens dramaturgi syftar till att väcka medkänsla för honom. Filmen Farväl till Las Vegas, passar väl in i detta mönster av heroiserande skildringar av manliga missbrukare. Destruktiva människor utövar uppenbarligen en stark lockelse på väldigt många människor, och huvudrollsinnehavaren Ben (spelad av Nicolas Gage) är den mest destruktive av alla. Han har bestämt sig för att supa sig till döds på en månad, i Las Vegas. Ingen, och inget kan stoppa honom från att fullfölja sitt självpåtagna uppdrag. Här som i så många andra sammanhang backas beslutet upp av en kvinnlig möjliggörare, som i filmens handling spelar rollen av den fåfängt ömhetssökande, prostituerade Sera, som i sitt desperata sökande efter kärlek finner sig i att hjälpa Ben att dö. Den poäng jag vill göra här har med manlighet att göra. För hur långt ner som Ben än sjunker, hur mycket han än dricker och hur dåligt han än mår – så behåller han ändå sin manlighet, vilket bevisas i filmens slutscen där Ben och Sera återförenas efter ett bråk, på ett sjaskigt motellrum. Här hittar hon honom, och paret har sex. Sedan dör Ben. Ett tydligare symbolspråk man kan knappast tänka sig. Manlighet är med andra ord omöjligt att supa bort. Män, män och åter män som tas på allvar och som framställs som handlingskraftiga hur djupt ner de än sjunker i missbruket, eller som beskrivs som sympatiska, hur många liv de än har på sitt samvete. Om man jämför dessa skildringar med hur den (inte helt) fiktive artisten Rose framställs i filmen med samma namn blir skillnaden uppenbar. Rose skildras verkligen som ett offer, vilket blir uppenbart när hon i slutet av filmen faller tillbaka i det missbruk hon lämnat och kort därefter dör på scenen.

Andra sätt att ta sig an kvinnligt missbruk är att göra som i 28 Dagar. Den filmen lanseras som en komedi, och When a man …(bara av titeln märker man vems perspektiv berättelsen utgår från) har fått benämningen drama. I båda filmerna placeras kvinnorna, av myndigheter och äkta män, på behandlingshem i inledningen av filmen. Därmed får man egentligen aldrig se dem speciellt nedgångna. I 28 dagar får man följa Gwen (som spelas av Sandra Bullock) under processen av tillnyktring och avgiftning på behandlingshemmet och under gruppterapi. Eftersom det är en komedi är stämningen oftast lättsam. Filmen slutar lyckligt med att hon kommer hem, gör upp med sin pojkvän och därefter lever lycklig som nykter. When a man loves a woman, är en något mer ambitiös beskrivning av processen som leder den kvinnliga missbrukaren Alice (spelad av Meg Ryan) till ”sin personliga botten.” Väl där beslutar hennes man tillsammans med läkaren att hon ska läggas in på ett behandlingshem. Därefter blir det uppenbart att skeendet beskrivs utifrån mannens perspektiv, för filmen handlar egentligen om hans problem med att leva med en alkoholist. Det hans göranden och låtanden samt reaktioner man framförallt får följa via kameralinsen. Alice blir på det sättet endast ett slags fond mot vilken mannen får spela ut hela sitt känsloregister. Nära slutet av filmen ger han upp och flyttar från hemmet. Men i slutscenen, på ett AA möte (enda gången man får höra Alice berätta om sitt missbruk), tar han henne tillbaka. Han förlåter henne, nu när han äntligen förstår hur svårt hon har haft det. Och hon tar tillbaka honom. Båda dessa filmer slutar alltså i någon mening lyckligt. Christiane F. skiljer sig dock ganska mycket från mönstret som annars är så tydligt. Här möter man i början av filmen tonårsflickan Christiane. I filmens inledning berättar hon om hopplösheten hon känner över sitt liv i förorten till Berlin. Här placeras hon alltså i ett sammanhang där hon vantrivs. Hon längtar bort till ett annat sammanhang. Europas modernaste diskotek. Väl där kommer hon snabbt i kontakt med droger och efter att ha blivit kär i en missbrukande kille provar hon själv heroin och börjar efter ett tag att prostituera sig för att få ihop pengar till missbruket. När hennes syster dör av en överdos får hon dock hjälp att ta sig ut ur miljön. Hon flyttar till sin mormor i en annan del av Tyskland. Filmens styrka, med mitt perspektiv betraktat, är att det är en skildrig av ett sammanhang i väldigt hög grad. Här är det inte drogen, heroinet som utmålas som boven i dramat, här är det i mycket högre grad det totala sammanhanget som ger upphov till konsekvenser. Visst skildras Christiane som ett offer, men hon visa också prov på agens. Christiane F. är dessutom, i sin skildring av människor och miljöer, påfallande lik Ett anständigt liv.

Om jag avslutningsvis bara kort ska nämna en film som utifrån mitt teoretiska perspektiv framstår som ännu mer lyckad än Christiane F. så vill jag framhålla filmen Traffic. No one gets away clean, från 2000. Det är en komplex historia där ett antal parallellhandlingar vävs ihop och bildar ett sammanhang. Här får man följa småstadspolisen i Mexico som jagar narkotikasmugglare. Man får även följa den korrupta polischefen, också i Mexico, som egentligen är narkotikakung. Vidare handlar filmen om den högt uppsatte domaren som får i uppdrag att leda kampen mot narkotika i USA, och hans dotter som dras ner i missbrukarträsket. Ett annat spår i filmen handlar om den rike droghandlaren i USA, som sätts fängelse och hans fru som lejer en mördare för att döda huvudvittnet. Man får även följa polisens i USA arbete. Filmen visar hur komplext problemet med droger är, att det inte finns några enkla lösningar, och framförallt, att verkligheten är en och odelbar och att allt hänger ihop i ett komplicerat nätverk av aktörer.