Igår skickade jag iväg manuset till nästa lärobok som jag arbetat med sedan strax innan jul. Ett manus på 161 sidor som jag bedömer är ungefär halvfärdigt. Jag började jobba på det i samband med sista korrekturläsningsvändan av den lärobok som kommer ut om två veckor, Hur blir högre studier högre? Det var dels ett sätt att hantera otåligheten, dels ett sätt att ta vara på det flow jag befann mig i under hösten och arbetet med en bok jag visste skulle bli utgiven. Manuset jag skickade till redaktören igår vet jag inte vad som händer med; förlaget är intresserade, mer vet jag inte. Nu har jag dock en tanke jag tror på och ett underlag att arbeta vidare med, senare i vår. På något sätt kommer boken att ges ut. Jag hoppas på att förlaget vill ge ut den, för jag ser den som del två av den första boken. Men det står och faller inte med dem, det finns andra förlag, eller så ger jag ut den på nätet. Den vetskapen gör arbetet mer meningsfullt och ger nerv åt skrivandet. Att bli läst är ett inspirerande ansvar och få saker gör mig så tacksam och glad som att få vara med och hjälpa människor lära och utveckla kunskap.
Nu är jag på väg till jobbet. Jag ska spela in filmer till en uppsatskurs på nätet som jag ansvarar för, och ett möte. Sedan är det välbehövlig helg och vila. Och på måndag börjar jag läsa mitt kulturboksmanus igen. Tanken var att jag skulle göra det under julledigheten, men jag insåg att det hade blivit för splittrat, jag fokuserade på läroboken. Jag drabbades även av stundens allvar. Efter snart tio år är det nu sista vändan med manuset som på minst sagt snirkliga vägar kommit att anta den for det har. Texten har vuxit fram parallellt med bloggandet, och en lång rad utkast till tankar har publicerats här först. Tre förarbeten har publicerats på nätet. Först slog jag mig till ro med det, men när jag publicerade den sista boken kände jag att jag inte var färdig med tankarna, inte riktigt än. Nu är jag dock redo att gå vidare, men först ska jag korrekturläsa manuset till boken som fått den preliminära titeln: Omvägar till kunskap om kultur. Försök till formulering av en mellanrummets filosofi. Får jag den inte antaget på ett förlag blir jag besviken, men det hindrar mig inte att gå vidare. Jag skriver framförallt för att lära och utvecklas. Att bli läst är en bonus, och att få möjlighet att ge ut böcker en ynnest; men mitt skrivande står och faller inte med bokförlagens inställning till det jag skriver. Jag vet att jag har något viktigt att förmedla och jag har upparbetat egna kanaler för att nå ut.
Tanken med denna post är att reflektera över mitt arbete och dess olika delar och vilka krav som ställs på mig som akademiker. Med undantag för helgernas röda dagar jag jag arbetat med undervisning, handledning, examinering och planering av vårterminens kurser. Idag kommer ett gäng tentor och uppsatser som ska bedömas. Hade jag velat hade det räckt att fokusera på det jag måste, men då vore mitt arbete mindre akademiskt och inte särskilt intellektuellt stimulerande. För att jag ska kunna ha någon nytta av den utbildning jag fått möjlighet att skaffa mig, landets högsta och dyraste utbildning, måste jag skapa egna uppgifter. Skriva böcker, till exempel. Jag gör det med glädje och klagar inte. Det finns absolut ett värde i att leva under press. Kan man bara hantera situationen och är lyhörd inför kroppens signaler blir det mer gjort än i avsaknad av krav. Många lever dock på gränsen och jag har lärt mig den hårda vägen att det är svårt att veta var den där gränsen går, och att man aldrig kan kontrollera vad som händer i det privatliv som man som akademiker med ambitioner delvis måste offra för kunskapens skull.
Det jag sörjer och ser som ett problem är att det jag gör vid sidan av, det arbete som utförs med kunskaperna och kompetenserna jag skaffat mig under min akademiska utbildning inte räknas. Jag röner väldigt liten uppskattning för mitt skrivande från arbetsgivaren. I princip det enda som räknas är ANTALET artiklar som publiceras i internationella vetenskapliga journaler, och hur mycket pengar man drar in, så klart. Jag skulle med andra ord kunna göra minsta möjliga på jobbet utan att någon skulle reagera eller bry sig. Det är jag dock oförmögen till. Jag jobbar inte i första hand för lönen; det är kunskapen och möjligheten att lära och utvecklas som driver mig och har drivit mig sedan det tidiga 1990-talet. Min inställning och mina ambitioner är samma nu liksom då, men akademin och den högre utbildningen har förändrats, radikalt. Kultur är mitt forskningsområde och kultur är förändring, så jag vet vad jag talar om. Det var inte bättre förr, det är inte vad jag säger. Förändring är oundviklig, men det betyder inte att förändringen lever sitt eget liv. Det spelar roll vad som värdesätts och vilka beslut som tas och handlingar som utförs. Vi får inte det samhälle och den akademi vi önskar, vi får vad vi förtjänar. Om kunskapen inte anses ha ett egenvärde i praktiken kan och kommer den högre utbildningen aldrig att bli högre, och därmed blir samhällets kostnader för skola och utbildning ett cyniskt slöseri med pengar. Det gör ont att tvingas se på och vara del av den avakademisering som implementeringen av New Public Management innebär. Än så länge orkar jag kämpa för kunskapen, men det finns så klart en gräns. Lärande och kunskapsutveckling är inga soloprojekt, det krävs en kritisk massa för att det ska hända något.
Om det inte vore för det faktum att livet på jorden, mänskligheten och samhället var i desperat behov av kunskap och förståelse vore problemen jag pekar på inga problem, men det är inte bara jag som klagar över min situation; jag använder min egen vardag för att peka på generella och allvarliga problem som bara kan lösas med mer och bättre kunskap, vilket endast kan utvecklas i en värd och ett samhälle som värderar kunskap högre än pengar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar