Vad är och hur fungerar ett forskningsråd?

Sedan 2015 har jag arbetat i ett forskningsråd som tyvärr kommer att avvecklas under detta år. Inte så att jag blir arbetslös, för det handlar bara om ett åtagande motsvarande 10 av en heltidstjänst som redan är fylld till brädden. Det är ändå trist, för arbetet har känns viktigt. Interkulturell dialog är det begrepp och det tema som vi arbetat med. Vi har arrangerat konferenser, seminarier och utbildning, skrivit en antologi och initierat mindre forskningsprojekt. Med tanke på hur lite tid och resurser vi fått till vårt förfogande är jag stolt över hur mycket vi åstadkommit under åren. Sex forskare, fem på tio procent och en på halvtid. Nu läggs det dock ner av lite oklara anledningar.

Rådets arbete utvärderades efter tre år, och resultatet av den där utvärderingen har delvis legat till grund för beslutet att dra in hälften av finansieringen och därför avvecklas det nu. Om utvärderingen verkligen handlade om vad vi faktiskt har arbetat med, om resultatet av vårt arbete utvärderats och det framkom brister i det arbetet, vore det logiskt att lägga ner rådet. Utvärderingen gjordes dock av ett företag i Stockholm som arbetar professionellt med utvärderingar, och redan under telefonintervjun (de kom inte ner till Göteborg) märkte jag vartåt det lutade. Företaget utgick strikt från en mall som hade väldigt lite med vårt uppdrag och våra ambitioner att göra och fokuserade på nyckeltal och det som "levererats". Och trots att rådets ledamöter påpekade att ett FORSKNINGSRÅD inte kan avkrävas mätbara resultat på samma sätt som andra typer av verksamheter blev slutsatsen att rådet inte fungerat (enligt den standardmall man utgått från när man gjorde utvärderingen). Lägg därtill lite internpolitik, kamp om resurser och prestige, och beslutet att lägga ner var ett faktum. Det är så här det fungerar och jag har inget att invända i sak; utom att vi aldrig riktigt fick chansen.

Ett FORSKNINGSråd består av en grupp forskare som agerar på olika sätt med aktuell kunskap och lång erfarenhet som utgångspunkt. Ett forskningsråd är en remissinstans, en intellektuell resurs som man kan vända sig till och få råd av inför viktiga beslut som ska tas. Detta förstod inte politikerna och tjänstemännen, för det var inte så det fungerade. Eller också förstod man, och när utvärderingen kom fick man en anledning att lägga ner. Men ingår det verkligen i politikernas och anställda som arbetar på skattebetalarnas uppdrag att ta egna beslut som motiveras med utvalda eller beställda, skräddarsydda studier? Nu kostar inte rådet särskilt mycket, i sammanhanget handlar det om kaffepengar, men det är ändå slöseri med resurser att inte använda möjligheten att få ta del av forskares vetenskapligt grundade synpunkter. Vi fungerade trist nog som ett slags kuttersmycke, som en ursäkt eller något man kunde skryta om.

Nu när rådet läggs ner går regionens skattebetalare miste om rådet och dess samlade kompetens. Vi forskare finns så klart kvar, men vill man dra nytta av våra kompetenser får man betala för det, till en helt annat taxa än kostnaden för rådet. Hälften av kostnaden har ju vi forskare betalat ur "egen" ficka, i och med att vi lagt fem procent av vår kompetensutvecklingstid på arbetet. Det gör mig ledsen att se hur ansvariga politiker suboptimerar verksamheten, som de fått skattebetalarnas ansvar att hantera på ett för samhället som helhet bästa sätt, genom att "spara" på en verksamhet som man bara finansierar till hälften, och som dessutom består av forskare som drar in miljoner i forskningsmedel, som regionen nu avtackar sig tillgången till.

Erfarenheterna jag skriver om är mina och utgör inget bevis, men detta är inte den enda upplevelsen inifrån av New Public Management som jag har, så helt anekdotiskt är det inte. Och jag är inte ensam. Många har liknande upplevelser, och det kommer nästan dagligen rapporter om hur man säger upp personal inom vården för att sänka de löpande kostnaderna och få budgeten i balans, på pappret; för att sedan hyra in läkare och sjuksköterskor till en mycket högre kostnad för att verksamheten ska fungera någorlunda (och då ligger människor som inte är dödssjuka ändå i korridorerna på akuten i upp till 15 timmar). Jag kan se mig själv i spegeln och skattebetalarna i ögonen, och är stolt över arbetet jag utfört inom ramen för den del av tjänsten som utförts i rådet. Och vi hade kunnat åstadkomma så mycket mer utan att det kostat ett öre mer, om vi verkligen fått arbeta som ett forskningsråd; det vill säga utan krav på att producera mätbara resultat. Nu fick vi lägga en stor del av  tiden åt att arbeta med planer och skriva protokoll som ändå inte godkändes. Till vilken nytta?