Man kan vara kritisk mot kapitalismen utan att förorda kommunism. Det är inte svart eller vitt och handlar inte om antingen eller. Vill man förstå måste man inse hur komplexa samband det finns i världen och verkligheten och att makten inte är jämnt fördelad i världen. Kultur uppstår mellan människor och förstärker eller försvagar makten. Viljan att få det man önskar och strävan efter att äga har varit en framgångsrik strategi som gjort människan till jordens härskare.
Kapitalismen i sin rena och råa form tar inga andra hänsyn än begäret efter ägande och kontroll, därför måste den balanseras och regleras för att inte livet på jorden och klimatet ska riskeras. Människans önskningar måste anpassas efter förutsättningarna för att inte bli självförbrännande. Tyvärr lyser den typen av insikt med sin frånvaro i dagens infekterade debattklimat. Kapitalismens förvarare tar till snart sagt vilka medel som helst i sin kamp för oinskränkt äganderätt och ser alla varningar och kritiska synpunkter som ett hot mot deras egen existens, när det i själva verket är tvärtom.
Bild: Ajan |
"How dare you", sa Greta Thunberg när hon talade i FN. Och försvararna av den eviga tillväxten attackerade direkt, med ryggmärgen och utan en tanke på morgondagen eller någon annan än sig själv och sina egna önskningar. Det kanske känns bra att döda och äta den sista varelsen av sin art, vilket är det mest exklusiva man kan tänka sig, men det är en cynisk önskan och ett helt galet sätt att tänka och agera. I Australien brinner det och miljontals utrotningshotade djur dör i lågorna, som ytterst orsakats av människans orimliga önskningar om att få alla sina önskningar uppfyllda, samtidigt som ledarna i landet förnekar att klimatförändringarna drivs på av människan. How dare you, behöver fler säga, oftare!
Hur har vi mage att dyrka en valuta och ett ekonomiskt system som gör det möjligt att byta regnskogens myllrande mångfald mot palmolja? Allt talar för att det bara är en tidsfråga innan vi tvingas tänka om, men kapitalismens lockelser och människans oförmåga att tänka på andra eller ta ansvar för kommande generationer, bjuder motstånd. Bara för att man kan betyder inte att man bör eller att det är oproblematiskt.
Kunskap saknas inte, det är i viljan att veta och förmågan att ta in det brister. Karl-Bertil Johnsons pappa visar hur kapitalismen fungerar. När han utbrister: "Den var ju MIN" efter att han fått höra att hans som skänkt julklappsgåvan som han fram till dess inte brydde sig ett dugg om till de fattiga, visar han vad som är det enda han bryr sig om; sig själv. Därför har han heller inga problem att senare hylla sin son när det visar sig att hans rika vänner tycker att det var en god idé. Sådan är kapitalismen, en efterhandskonstruktion och en strategi för att tillgodose människans kortsiktiga begär efter makt och trygghet. Fortsätter utvecklingen når vi förr eller senare en punkt där kapitalismens försvarare liksom Karl-Bertil Johnsons pappa tvingas tänka om. Problemet är att när den tiden kommer kan det mycket väl vara försent.
För den som inser allvaret och ser problemen är Noas ark en räddningsflotte, men för den som är rikast av de rikaste och redan äger allt är det en chans att ägna sig åt conspicuos consumption, för att tala med Vebelen. Det må kännas bra för den som lever i överflöd, men eftersom det är dåligt för allt och alla andra, har vi som ser och förstår ett ansvar att säga ifrån, innan det är försent. Kapitalismen behöver regleras för att den inte ska föröda sig själv och dra oss människor och livet på jorden med sig i fallet.
1 kommentar:
Vitalis N.
Framtiden måste betyda ett nytt lifmed ett nytt innehåll, inte blott t. ex. femte digniteten af vår »masskultur» men ännu mindre
ett konstgjordt »naturtillstånd» eller någon sorts reträtt till den »gamla goda tiden». Den kan
komma, den framtid, som svarar mot vårt behof, blott genom fortgång till en ny
omedelbarhet, som försonar innehåll med form och som tystar våra frågor efter upphof och
mening med tillvarons själfklara grund och lifvets oanfäktliga värde.
Med mindre äro vi ej hjälpta, och mot något lägre få vi därför icke i sista hand rikta våra
sträfvanden. Det drömmes mycket om framtiden i våra dagar. Äfven vetenskapen och konsten
drömma därom, de kanske allra mest. De drömma om »framtidsstat», »framtidsreligion»,
»framtidsspråk», »framtidsmusik», om det »nya» och »tredje riket», »ny moral» o. s. v. Utan
tvifvel lida dessa drömmar af mycken utopism men enligt min mening alldeles inte därför att
de begära det omöjliga, emedan de sätta målet för högt. I själfva verket förhåller det sig
genomgående på fullkomligt motsatt vis. Jag har aldrig funnit »radikalerna» anspråkslösare
än när det gäller att begära. Då nöja de sig alltid med smulor, som fallit från deras bord, som
verkligen lefvat, verkligen genomtänkt, genomnjutit och genomlidit lifvet. De plocka
begärligt upp hvad dessa pröfvat och kastat bort såsom mindervärdigt, lögnaktigt och intigt.
Det är denna anspråkslöshet af andligt armod och i den löjliga föreställningen, att bredden
och längden skola gifva hvad man inte väntar af höjden, den moderna framtidsutopismens
väsen ligger. Däremot böra vi väl akta oss för att beteckna någon framtidsdröm såsom
utopisk, därför att dess flykt i sanning är djärf och hög.
Om den "reala socialismen-kommunismen"var en gång s.k. alternativ då är den idag hjärnspöke i "liberala kapitalismens" historieskrivning. System som är baserad på obegränsad,okontrollerad och expansiv grund i en begränsad och jämvikts baserad värld ter sig som perpetum mobile eller undergångsstyrd dvs. självdestruktiv system.Den gamla omskrivningen "med mänskligt ansikte" har kastat sin mask och visar nu sin fulla svintryne.
Skicka en kommentar