Författare skriver inte artiklar

Många drömmer om att bli författare, men få inser vad som krävs för att bli det. Man blir inte bara författare, det är en är en förvärvad egenskap som tar tid och kräver massor med arbete. Utan att skriva, och man måste skriva mycket och länge, blir man inte författare. Är man känd kan man få ge ut böcker, men FÖRFATTARE är något annat. Jag ser det som en hederstitel. Det är något som andra utnämner en till, det är inget man bestämmer över själv. Författare blir man genom att lära sig hantera språket och först när man skaffat sig en egen stil, och det krävs också kunskap och förståelse. Författande är med andra ord en bildningspraktik.

Man kan skriva i olika genrer. Jag skriver om kunskap och kämpar för bokens plats i den akademiska världen där artiklar dominerar allt mer. Boken handlar liksom det högre seminariet om utveckling av bildning och forskares intellektuella förmåga. Det handlar om de akademiska egenskaper som krävs för att skriva böcker och essäer och som i dagens produktionsorienterade högskolevärld är hotade. Min erfarenhet är att artikelskrivande snarare handlar om att knäcka koder; det är så jag fått det berättat för mig av forskare som lyckats. Filmerna på YouTube och texterna som handlar om artikelskrivande fokuserar på formen och när man väl lärt sig hur man gör kan den fyllas med olika typer av innehåll. En bok är något helt annat. Varje bok är unik och utgör ett alldeles eget intellektuellt universum.

Vill man bli författare finns ingen kod att knäcka; det är en personlig, förvärvad och intellektuell egenskap som kräver tid och engagemang. Boken är en dynamisk helhet som passar för att fånga och beskriva den typen av kunskap, det vill säga kunskap där helheten är större än delarna. Artiklar fokuserar på delarna och utgår från en helt annan kunskapssyn som bygger på tanken att världen är komplicerad och går att bryta ner i delar som antas kunna sättas samman till en fungerande helhet. Jag menar inte att det ena är bättre än det andra, bara att världen och verkligheten är större än en snäv och produktionsorienterad akademisk kultur. Båda sätten att skriva och tänka behövs för att samhällets behov av kunskap ska kunna tillgodoses.

Sedan jag blev docent (genom en kombination av en bok och ett antal artiklar) har jag arbetat på det som jag ser som mitt livsverk, den mellanrummets filosofi som jag menar behövs för att förstå kultur. Jag hade skrivit tre böcker innan jag började blogga i samband med att jag blev docent, och Flyktlinjer är en central del i mitt skrivande liv. Bloggen är platsen där flödet av texter och tankar publiceras, det är här som skrivandet tar plats och jag kan fånga tankar i flykten öva mig i sätt att uttrycka mig på, men FÖRFATTANDE är något annat. Jag har skrivit tre förarbeten till min stora bok, mitt livsverk, om mellanrummet, som publicerats på nätet, open access. Men det är först här under hösten som jag nått ett slags genombrott i författandet. Något hände med mig när jag fick min lärobok, Vad gör högre utbildning högre?, antagen. Plötsligt såg jag det jag redan visste i ett helt nytt ljus och insåg att det hänt något med skrivandet, att jag utvecklat en egen stil.

Under julhelgen har jag arbetat på en ny lärobok, ett slags uppföljare eller andra del till/av läroboken som kommer den 31 januari. Det gick av bara farten och jag kände att jag var tvungen att skriva färdigt det första utkasten till den boken så jag kan presentera mina tankar och ett genomtänkt upplägg för förlaget, innan jag tar upp arbetet med kulturboken om mellanrummen igen. Nästa vecka skiftar jag fokus och väntar på vad redaktörens utlåtande. Det blir en bok oavsett, eller två böcker. Och jag hoppas att båda antas på förlag och kan ges ut, men jag vet samtidigt hur svårt det är. Fast det är inte därför jag skriver.

Jag värnar boken som artefakt för att jag värderar bildning så högt. I all högre utbildning har boken en central funktion, och kompetensen att läsa böcker ser jag som en nyckelkompetens för kunskapsutveckling. Att läsa och skriva artiklar är något helt annat än att skriva och läsa böcker. Båda kompetenserna behövs och det viktiga är det som händer mellan. Om boken och författarna bortrationaliseras från akademin påverkar det universitetens själ och det riskerar att växa fram en mekanisk och instrumentell syn på kunskap. Boken är liksom människan organisk och intellektuell.