Akademisk kvalitet går inte att säkra

Mångfald är nyckeln till hållbarhet på livets och tillvarons alla områden. Anledningen till det är att framtiden är öppen. Ingen vet hur det kommer att bli och följaktligen vet ingen heller vilka kompetenser och kunskaper som kan komma att visa sig viktiga och användbara. Mångfald är en garanti för långsiktig hållbarhet, inte minst i den akademiska världen. Monokulturer må vara framgångsrika på kort sikt, men den enda vägen leder alltid förr eller senare fel, just eftersom framtiden är öppen. Det spelar ingen roll hur mycket fakta om historien och samtiden man har: ingen VET vad som kommer att hända, särskilt inte på några års sikt och därför måste ett brett spektrum av kunskaper och kompetenser hållas levande. Det är ingen kostnad utan en investering. Försöken att strömlinjeforma den akademiska världen och styra högre utbildning och forskning efter ekonomiska principer är universitetsvärldens motsvarighet till skövlingen regnskogen för att producera palmolja.

Akademisk är ett ord som beskriver en unik och ömtålig kvalitet. Eftersom jag nyligen läst den fantastiska boken Ålevangeliet kommer den upp i huvudet när jag försöker beskriva vad jag far efter. Akademisk kvalitet är lika ömtålig som ålen, och båda håller på att försvinna för att de inte behandlas med respekt för sina respektive unika förutsättningar. Där och när förhållandena och betingelserna inte är de rätta försvinner både den gåtfulla ålen och det akademiska klimatet. Det spelar ingen roll hur utvecklade kvalitetskontrollsystem man skapar eftersom det som går att fånga är något annat än det man vill och behöver fånga. Akademisk kvalitet är nämligen själva antitesen till kontroll.

Den akademiska friheten regleras i lag av en anledning. Tyvärr är akademiker inte mer än människor och allt fler forskare och högskolelärare underkastar sig olyckligt nog kontroll och välkomnar styrning av en lång rad olika anledningar. Problemet är att man kan kontrollera människor, men aldrig framtiden, kunskapen eller några som helst AKADEMISKA kvaliteter. Människor och processer kan målstyras och det går att bygga system för säkring av kvalitet, men allt det som gör akademin akademisk kräver respekt, ödmjukhet och kan bara nås genom personligt engagemang, ödmjukhet inför svårigheten och nyfikenhet, vilket kräver tillit och avsaknad av krav på prestation av nyckeltal.

Valfriheten och de privata ägarnas möjlighet att plocka ut vinst ur skolan leder till att gapet mellan betygen och kunskaperna ökar och på högskolan går det inflation i titlar. Det är en oundviklig konsekvens av skolans marknadsanpassning och universitetens avakademisering. Universitetet håller på att utvecklas till en plats där ödmjukhet uppfattas som ett tecken på svaghet. Akademin håller på att bli en intellektuellt död plats där bara iskalla siffror från auktoriserade källor accepteras. Fråga Lund som en gång var ett mönsterexempel på ett akademiskt samtal där kunskapen, bildningen och ömsesidigt lärande stod i centrum har reducerats till lättsam underhållning, och det högre seminariet har förvandlats till en plats för ränksmideri och strategisk planering för framgång i kampen om medel och publiceringar. Kunskapen håller på att rationaliseras bort från samhället, liksom mellanmänskliga och ömsesidigt belysande möten med kunskapen i centrum. Och det är en konsekvens av försöken att styra och kontrollera den akademiska kvalitet som man bara kan förhålla sig ödmjuk inför och anpassa högskolan efter.

Jag vänder mig mot alla uttryck för och försök att kontrollera, styra och effektivisera lärande och forskning. Vägen till kunskap är en omväg. Lärare ska inte instruera utan undervisa, dela med sig av sina kunskaper och värna kunskapens värde. Först när samhället som helhet respekterar och värderar kunskapen högt och när tilliten till lärarna ökat kommer en kunskapsskola att kunna växa fram, och en sådan skola bygger på mångfald och där finns utrymme för olika sätt att se på kunskap och lärande. Att inte lita på dem som vigt sitt liv åt kunskapsutveckling, egna studier och år av mödosamt arbete är ett enormt slöseri med skattemedel och människors tid. Kvalitet i högre utbildning är enkelt, inte svårt. Men det kräver tid, tillit och verkliga möjligheter att värna kvaliteten. Så länge jag som lärare inte (utan att riskera att dra på mig klagomål) kan säga till den som sitter och snackar med sina kompisar på föreläsningen, eller hen som släntrar in mitt i föreläsningen eller klagar på att det är för mycket att läsa, den som pillar på sin mobil eller som sitter tyst och vägrar delta i seminariearbetet, kan ingen kunskapskvalitet uppnås. Att det inte ställs större krav på studenterna, eller att deras insatser aldrig utvärderas, att allt fokus riktas mot lärarnas arbete, visar var ansvaret för kvaliteten i kunskapen som ska bygga vårt land ligger. På lärarna, som förväntas fixa detta. Läraryrket blir därmed ett otacksamt arbete. Verklig kvalitet får vi först när vi börjar lita på lärarna, istället för att som idag misstro dem. Kunskap kan bara växa om den som verkligen visat sig värdig (det vill säga offrat sitt liv och all sin tid på kunskap och lärande) får ansvar för kvalitetsarbetet, och först när det är upp till studenterna att själva skaffa sig kunskapen genom eget ansvar, hårt arbete och extern kontroll av deras arbete.

Kunskapen utarmas och när förståelsen för kunskap sjunkit till en vis nivå blir det allt svårare för forskare att stå emot och försvara helt nödvändiga akademiska värden. Populismen knackar på dörren och fältet ligger fritt för alternativa fakta, det vill säga fakta som stödjer den politik som genererar flest väljare och mest mandat. Pengar och makt, makt och pengar. Kampen om kunskapen är riggad och forskningen kommer aldrig att kunna vinna gehör för sina kunskapskrav så länge kunskapen inte har ett egenvärde. Hade kunskapen ett egenvärde skulle landets högskolor och universitet inte styrts av professionella LEDARE och i enlighet med ledningsfilosofier hämtade från näringslivet. Då hade akademin styrts kollegialt, av forskare och med kunskapen och lärandet i centrum.

Det finns inga genvägar till vetande, därför går kunskapskvalitet aldrig att kontrollera, men genom att garantera lärare och studenter tid att verkligen jobba med kunskap och framförallt tillit till den komplexa processen kommer man långt. Lägg därtill ett omgivande samhälle som verkligen tror på och uppskattar kunskap för kunskapens egen skull så är det komplexa och svåra uppdraget att höja kunskapsnivån i landet inte längre ett omöjligt uppdrag, utan en inspirerande utmaning som landets bästa hjärnor och mest engagerade personer kommer att kämpa för att ta sig an. Ge oss lärare och forskare förutsättningar att bygga en akademisk akademi och jag kan lova att kvaliteten kommer som ett brev som skickades på den tid när vi fortfarande hade ett fungerande postväsende, innan posten konkurensutsattes för att nå "bättre" kvalitet i verksamheten ...