Ännu en gång passeras en milstolpe här på Flyktlinjer. Sedan starten har det blivit 4200 poster. Ingen stor sak. Antalet poster är inte det viktiga. Jag skriver för att utveckla min förmåga att hantera språket och för att fånga tankar i flykten. Jag skriver för kunskapens skull, för att dela med mig av insikter och reflektioner rörande samtiden som jag är oförmögen att inte lägga märke till.
När jag vaknar på morgonen är och har alltid huvudet varit fullt av tankar. Bloggandet hjälper mig dels att sortera och finna ro, dels är det ett bibliotek eller ett arkiv av tankar som jag använder som underlag för andra texter, i andra sammanhang. Läroboken som kom ut förra veckan utgår till dels från texter som publicerats här först, dels under skrivprocessen, dels tidigare. Samma gäller för båda böckerna som jag arbetar med parallellt just nu. Och det finns underlag till åtminstone tre böcker till.
Författare kan man bara bli genom att skriva och det har jag gjort dagligen och strukturerat nu i snart tio år. Nu betalar sig arbetat, men det har hela tiden varit vägen fram och det dagliga skrivandet som gjort mödan värd. Jag är tacksam för böckerna, för det blir ett slags bekräftelse på att jag har något att säga, men det är de dagliga uppdateringarna som ger mening åt skrivandet. Blir jag läst är det en bonus och om någon uppskattar det jag skriver blir jag glad, men jag är ödmjuk inför det faktum att det alltid är läsaren som avgör, aldrig författaren. Det finns så enormt mycket texter där ute och bara de texter som fungerar och vars innehåll slår av en ton hos den som hittar fram till dem blir lästa.
För lite drygt ett år sedan ändrade Google algoritmerna som styr sökresultatet, och från en dag till en annan försvann nästan en tredjedel av läsarna. Det säger något om hur nyckfullt läsandet är idag samt hur mycket makt mediernas ägare har över innehållet och vilka bilder av samtiden som når spridning och påverkar den allmänna uppfattningen. För mig handlar bloggandet även om detta, om att lära känna nätetes logik; inte för att nå ut till fler eller kontrollera utan för att det är kunskap jag behöver för att förstå kulturen jag både forskar om och lever i. Rasismen och den allt mer radikaliserade högern i Sverige och resten av världen är till dels ett resultat av algoritmer som underblåser känslor och lever på uppmärksamhet, ju starkare desto bättre.
Från första dagen på högskolan tänkte och kände jag att jag kommit hem, att det var där jag ville vara. Sedan dess har kunskap och lärande varit mitt liv och det är där jag finner mening i tillvaron. Jag vill inte bli färdig och räknar varken bloggposter, dagar, terminer eller år. Jag vill utvecklas som forskare, författare och människa och jag vill bidra med mina kunskaper och erfarenheter i arbetet med att bygga ett bättre och mer hållbart samhälle. Att blogga är ett sätt, att skriva böcker och undervisa är andra. Ett tredje sätt är att engagera sig i samhällsdebatten, även om jag är kritisk mot den och tror mer på samtal.
Jag är rastlös, men samtidigt uthållig. Får jag bara göra det jag är eller är satt att göra på mitt eget sätt tar jag ansvar är och går att lita på, vilket denna den 4200de bloggposten är ett tecken på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar