Drogernas essens, begär och materialitet
Den Holländske 1600-talsfilosofen Barouch Spinoza har sagt att en kropp bara är vad den kan göra, och att vi aldrig kommer att kunna veta var gränserna för detta görande går. När Deleuze tar upp denna tanke formulerar han det i termer av att varje kropp utgör en multiplicitet, vilket betyder att den bara kan definieras i förhållande till alla de sätt på vilka den kan relatera till samtliga krafter och matrialiteter med vilka den kan ingå allianser. Summan av alla de möjliga (även hypotetiskt möjliga) allianser som en entitet kan ingå, talar Deleuze om i termer av entitetens/fenomenets essens, vilket är ett ganska kontroversiellt begrepp inom humaniora idag. Men den essens som här åsyftas är inget som har något med en inre kärna att göra, tvärt om, den essens jag talar om för att definiera vad en drog är hänvisar till en spårbar utsida som går att undersöka och belägga med hjälp av vetenskapliga metoder. Drogernas essens utgörs med detta sätt att tänka av samtliga kopplingar/allianser drogen kan göra. Det bör påpekas att jag här inte gör någon skillnad mellan droger på film och ”riktiga” droger. När jag talar om drogernas essens gör jag det med en beundrande blinkning till Deleuzes (1998:136) begrepp maskiniskt fylum, vilket är ett annat sätt att tala om abstrakta maskiner.[1]Det maskiniska fylumet ska förstås som något som existerar före alla de substanser som vi vanligtvis benämner droger. Fylumet föregår alltså drogen och det som gör en drog till en drog enligt detta tänkande blir alla de ”konstituerande sammansättningar” som krävs för att en substans ska komma att betraktas som en drog. Essensen här blir då allt det vi förväntar oss av en drog, snarare än drogens kemiska sammansättning, som dessutom kan variera på ett högst påtagligt sätt dels över tid, dels i olika sociala sammanhang. Kokain har till exempel inte alltid betraktas som en drog (jfr Nordegren & Tunving 1986). Och det blir därmed mitt motiv för att, så att säga, klumpa ihop allt som har med droger att göra i en och samma dimension. Talet om drogerna, allt det som känns igen som en drog och all teknologi, all materialitet som kan kopplas samman med drogerna; det benämns här drogens essens, drogens maskiniska fylum, och undersöks i artikeln som olika sidor av samma sak. För att försöka att illustrera hur drogernas maskiniska fylum tar sig uttryck i vårt nutida kapitalistiska (kontroll)samhälle, och för att illustrera hur ett begär efter droger kan sägas föregå de aktiva substanserna, använder jag mig av Deleuzes och Latours tankar om hur en analys av kultur kan genomföras, som ett nätverk bestående av analytiskt jämställda aktörer (både människor och saker) med samma förmåga till agens.
Deleuze syn på begär
När jag av övertygelse om riktigheten i ovanstående tankar övergav tron på att det i världen finns en implicit logik och en inbyggd strävan efter jämvikt och att det bara är människor som kan göra skillnad i världen, då upptäckte jag att det blir mycket enklare att förstå alkoholens och drogernas kolonisering av vår kultur. För det jag ser när jag studerar ämnet droger utifrån detta perspektiv är en accelererande spridning i rummet av aktörer som verkligen befinner sig i rörelse, som överallt pockar på uppmärksamhet och ständigt söker efter nya sammanhang att ingå i. Alkoholen och drogerna, betraktade som aktörer, äger en fantastisk förmåga att ingå allianser med i princip vad som helst, inte bara människor utan även andra former av materialitet. Debatten om den så kallade alkoläsken, som ju kan sägas vara en förening/allians mellan materialiteterna alkohol och läsk, är bara ett exempel. Alkoholen och drogerna har en sällsynt förmåga att till sig knyta en hel massa olika aktörer, såväl mänskliga som icke-mänskliga. Och alla dessa aktörer kan alltså sägas vara drivna av ett begär som försätter dem i rörelse, men det är viktigt att lägga märke till att begäret föregår aktörerna, det finns där innan aktörerna äntrar scenen. Jag väljer alltså att utgå från att begäret, det vill säga önskan att ingå allianser, är universellt och föregår allt annat. Detta begär finns överallt i universum, inte bara hos människor. Det begär som jag talar om, det som får entiteter att söka sig till varandra är ett och det samma på alla skalnivåer, från världens minsta partiklar ända upp till rymdens galaxhopar (jfr Wilber 2000). Människan befinner sig på en av dessa nivåer, samhället vi lever i ska förstås som något som finns på en ett par skalnivåer över oss som tänkande subjekt. Men det är samma begär som får oss att gå samman och får alla andra aktörer att gå samman. Det är samma begär som får oss att dra efter andan eller som får oss att gå ut i köket och tappa upp ett glas vatten, som gör att vi köper en film eller går på bio för att se en film där missbruk skildras. Samma begär som får vissa individer att köpa och injicera eller på annat sätt sätta sin kropp i samband med droger (det vill säga alla substanser som känns igen som droger). Detta tänkande är en konsekvens av Deleuzes krav på att inte dela upp världen, det är också mitt sätt att försöka inbegripa alla människor i analysen. Droger är en angelägenhet för alla, inte bara för socialarbetare och missbrukare. Vi bär alla på samma begär, det tar sig bara olika uttryck för olika individer.Rörelsen som begäret drivs av accelererar i varje led, vilket i sin tur leder till att processen snabbt blir komplext oöverblickbar. Sådana insikter kan naturligtvis leda till känslor av uppgivenhet, men jag menar att bara för att det är omöjligt att fullt ut förstå en (kulturell) process så kan man ändå fortfarande försöka förstå själva processens mekanismer, dess inre logik samt vilka krafter det är som verkar. Överfört till studier av kultur handlar det om att undersöka när och hur det normala och självklara blirjust självklart och normalt. Och det är just vad Foucault (1993 & 2002), Deleuze (1998) och Latour (1993 & 2005) gör på olika men ändå kompatibla och högst användbara och stimulerande sätt. Det är även vad jag gör i denna artikel, försöker analysera hur det går till när droger och alkohol möts på filmens immanensplan. Eftersom jag utgår från att det inte går att göra någon fundamental skillnad mellan världen där ute, och bilderna av världen, så ser jag det följaktligen som minst lika viktigt att betrakta filmerna som ett sammanhang. Därför är det viktigt att i analysen beakta såväl publiken, utan vilken filmen aldrig skulle existera, som alla de teknologier (också en nödvändighet för allt filmskapande) och den materialitet som använts och mobiliserats för att vi ska kunna se film. Det är mitt sätt att ta hänsyn till Foucaults uppmaning till forskarvärlden att ta hänsyn till, slump, åtskillnadoch materialitet. Filmerna som strax ska presenteras har jag vidare valt att betrakta, för det första som ett slags Händelser, istället för att studera dem som resultatet av en i kulturen inneboende diffus process. För det andra läser jag filmerna som sammansättningar av ett urval (Händelse)serier, istället för att behandla dem beskrivningar av något enhetligt och skapat av solitära genier. För det tredje väljer jag att se filmernas innehåll/handling som uttryck för Regelbundenheter, vilket är mitt sätt att protestera mot alla eventuella uppfattningar om att det skulle finnas originalitet i samhället. För det fjärde väljer jag i min analys att leta efter Möjlighetsvillkor, snarare än efter betydelser. Jag väljer alltså med andra ord att se filmerna som en sammansättning (assemblage) av mänskliga och icke-mänskliga aktörer.
[1]För Deleuze är det viktigt att man inte låser fast begreppen, därför uppfinner han ständigt nya begrepp. Det gör han för att rikta uppmärksamheten bort från begreppen och för att göra läsaren uppmärksam på vad begreppen gör med tänkandet. Det är användandet av begreppen som är det viktiga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar