Allt viktigt händer mellan

Att vara människa innebär å ena sidan att överleva rent fysiskt, och å andra sidan att hantera konsekvenserna av förmågan att tänka, inte bara den egna förmågan utan även den samlade, kollektiva förmågan. Dessa två aspekter och den föränderliga relationen mellan dem måste hanteras över tid för att livet och samhället ska bli hållbart. Både kroppen och intellektet (förmågan att tänka) har behov som måste fyllas. Kroppen behöver energi, näring och aktivitet för att inte bli sjuk och degenerera, och intellektet behöver stimulans för att inte bli rastlöst. Båda aspekterna är varandras förutsättningar; kroppen påverkar intellektet och vise versa. Och det gäller även samhället. Om inte dess fysiska aspekter, det vill säga människorna och deras kroppar, mår bra påverkas kulturen negativt. Och en dysfunktionell kultur kan föröda människornas kroppar. För att tillblivelseprocessen ska bli hållbar måste det råda något slags balans mellan, men eftersom balans är ett relationellt och dynamiskt fenomen går det inte att styra eller kontrollera. Livet är liksom samhället en uppstättning komplexa system, långt ifrån jämvikt, där slumpen spelar en en betydande roll och där även mycket små fluktuationer kan ge upphov till dramatiska konsekvenser, åtminstone över tid.

Det handlar aldrig om antingen eller, utan alltid om mer eller mindre av både och. Allt viktigt som händer utspelar sig mellan. Om kroppen inte mår bra fungerar inte tänkandet och den som inte kan tänka ordentligt får svårt att ta hand om sin kropp. Både människor och samhällen kan fastna i såväl onda som goda spiraler, men att slå sig till ro med det som är fungerar aldrig. Vi är alla dömda att hantera dagarna som obönhörligen kommer, en efter en, så länge vi lever. Och det vi gör eller låter bli idag får konsekvenser för morgondagen, både på ett individplan och ett samhällsplan. Allt som tänks och görs spelar roll, men ingen kan styra eller kontrollera förändringen. Ekonomin går upp och ner som ett resultat av spelet mellan tillgång och efterfrågan. Politiken förändras när människors önskningar och övertygelser förändras, men det går inte att veta säkert vad som är hönan och vad som är ägget.

Jag har levt länge med dessa tankar och har samlat på mig massor med exempel som både gör tankarna begripliga och stärker mig i övertygelsen om dess relevans. Under de närmaste veckorna ska jag ta mig tillbaka in i skrivandet om dessa saker och det känns lite högtidligt. Det går naturligtvis att arbeta med ett bokmanus hur länge som helst, men nu har jag bestämt mig för att det är sista varvet. Några vändor med korrkturläsningar blir det så klart, men när jag läser det jag skrivit nu gör jag det med ambitionen att få till ett manus som fungerar. Eftersom jag vill samtala om det jag skriver måste jag publicera mina tankar, och då måste jag släppa tag om dem, vilket visat sig vara svårare än jag trodde. Fast å andra sidan ligger det helt i linje med denna bloggposts inledande tankar, och för att ta mig ur resonemnaget klipper jag in en passage hämtad från boken, som handlar om just dessa saker.

Vägen till komplexa mål är inte och kan inte vara rak. Paradoxalt nog måste man ibland släppa på kraven om kontroll och korrekthet för att uppnå förståelse. Att gå vilse är inte alltid av ondo, ibland behöver man hamna fel för att komma rätt. När man bör göra det är emellertid svårt att veta, men det råder ingen tvekan om att det är bra att göra det ibland. Först i efterhand kan man uttala sig om resultatet. Det finns ingen position utanför den samhälleliga gemenskapen varifrån man kan bedöma vad och hur man ska göra i respektive fall. Några garantier för framgång finns inte, men försöker man inte når man inga resultat alls, det är helt säkert och väldigt enkelt att förstå. Samtalet utgår från tanken att ingen någonsin har helt rätt, och att även om sanningen aldrig är relativ så är kunskapen det, eftersom den alltid är förmedlad och mer eller mindre byggd på tolkning. Ett sätt att se på det jag försöker göra här är att läsa boken som ett försök att skissa på konturerna till en ny kulturvetenskaplig tankestil. Jag undersöker förutsättningarna för en mer samtalsinriktad epistemologi.

Samtalets mål är utbyte av tankar, fokus ligger på givande och tagande. Ömsesidiga övertaganden av tankar som fungerar, inspiration och interaktion är vad det handlar om. Samtalar gör man för att lära sig mer. Vem som säger vad är underordnat, det viktiga är inte det som sägs utan vad som händer sedan. Min ambition är att väcka lusten att tänka fritt på egen hand om över sådant som är svårt och jag presenterar lämpliga verktyg för den typen av intellektuell verksamhet. Inte för att undervisa. Vägen till bättre kunskap och fördjupat vetande, till bildning, är outgrundlig. Det finns ingen karta att följa, inga genvägar. Bara hårt arbete. Att prestera på toppen av sin förmåga, just vid gränsen för vad man klarar av är krävande, men det är bara då man utvecklas, när man vågar sig ut i okänd terräng där man är hänvisad till kunskaperna och kompetenserna man faktiskt förfogar över och behärskar. Skapandet och värnandet av sammanhang präglade av trygghet är avgörande för samtalsklimatet och utfallet av utbytet, liksom att det finns tid att tänka tankar till slut och utrymme för att lyssna utan att värdera och döma.