Pedagogik och kulturkritik 10

Det är nu många år sedan jag gick den obligatoriska, högskolepedagogiska kursen; över tio år sedan. Kursens innehåll gav mig inte så mycket, men dess upplägg och alla möten med lärarna på kursen och kollegorna som också gick kursen var givande och det jag lärde mig på seminarierna och genom samtalen om lärarvardagen på högskolan bär jag fortfarande med mig. Med åren har jag stärkts i övertygelsen om att det inte är INNEHÅLLET på en kurs, det som går att utvärdera, som avgör dess kvalitet utan relationerna som uppstår under kursens gång. Kunskap uppstår i möten mellan människor som är intresserade och vill lära, den kan inte överföras från lärare till student. Kunskap går inte att producera, den utvecklas och förändras relationellt. Därför är jag kritisk till talet om "obehöriga" lärare på högskolan. På högskolan är alla lärare, alternativt är alla studenter. Högre studier är ingen man blir färdig med, alla kan alltid bli bättre och det är strävan efter att utvecklas och lära mer som gör verksamheten på universitetet akademisk. Försöken att kontrollera och styra verksamheten leder inte till mer och bättre kunskap.

Mitt eget lärande påbörjades långt innan jag startade mina studier och det pågår fortfarande. Den högskolepedagogiska kursen är en integrerad del av en komplex process som resulterat i det jag vet och kan idag. Kursen i sig betyder varken mer eller mindre än annat jag lärt mig, på olika sätt. Kunskap går inte att avgränsa, och kurser är inget man betar av på en lista för att nå ett på förhand uppställt och tydligt definierat mål. Kunskap är ett äventyr; för mig är det så. Därför reagerar jag så starkt på försöken att styra och kontrollera. Utan frihet (under ansvar) kan jag inte lära och utveckla kunskap.

Visioner och ansvar istället för visshet

En helt central utgångspunkt för mitt arbete är att inte finns en Teori eller Sanning om vare sig samhället, kulturen, historien, framtiden eller pedagogiken. Jag utgår även från att ingen människa slipper undan nödvändigheten att tolka och vill därför med mitt sätt att skriva vetenskap och att vara lärare/handledare på, uppmuntra studenterna och mina läsare att tänka själva och våga tolka annorlunda (jfr Kristensson Uggla, 2002:368ff). Detta är viktigt just eftersom det inte finns någon enkel verklighet som det går att få direkt tillgång till eller som man kan referera till för att rättfärdiga och grundlägga teorier eller sanningar. Ingen har i alla fall lyckats övertyga mig om att det funnits någon given stor Sanning som gått förlorad men som kan återupptäckas eller att det finns någon framtida stor Sanning som väntar på att upptäckas. Det lilla jag tycker mig ha förstått av fysikens senaste rön i allmänhet och strängteorierna i synnerhet, har snarare stärkt mig i tron på att vi människor är utlämnade till oss själva, vårt kollektiva handlande och våra visioner. Därför tycker jag att pedagogik är viktigt. Men det är inte viktigt att det finns ett ämne, en vetenskaplig disciplin som heter pedagogik. Det tror jag är en insikt som ganska väl sammanfattar min uppfattning. Jag menar i förlängningen av det, och med inspiration från Foucault, att alla vetenskapliga discipliner är problematiska, dock inte verksamheten som bedrivs inom disciplinerna, utan själva uppdelningen i olika ämnen/discipliner. Jag vill därför inte dela upp kunskaperna i pedagogiska kunskaper och kulturvetenskapliga. Jag ser kort och gott alla bra och användbara kunskaper som viktiga. Därför är det oerhört viktigt för mig att ständigt försöka utmana och helst riva ämnesbarriärerna som finns inom akademin. Inte minst är detta viktigt i mitt projekt om droger och alkohol.

Förhoppningsvis framgår det av detta arbete att jag har lärt mig väldigt mycket positivt under denna högskolepedagogiska kurs, och dessa kunskaper kommer naturligtvis att användas i mitt framtida arbete både som lärare och som forskare. Den kanske viktigaste insikten jag fått under min tid som student på den högskolepedagogiska introduktionskursen 2006/07 har jag sparat till sist och den är formulerad som ett slags pedagogiskt credo: Pedagogik handlar om ansvar, att ta sitt ansvar som lärare och att hjälpa studenterna ta sitt ansvar för sina studier. Det jag vill säga med den formuleringen är att vi alla aktivt och entusiastiskt bör bejaka osäkerheten, komplexiteten och motsägelsefullheten, konstruktivt i byggandet av det framtida samhället. Vi bör hellre använda vår kreativa förmåga till att försöka formulera visioner för hur vår gemensamma framtid skulle kunna se ut, än till att leta efter vad som eventuellt kan erkännas som sanning. Viktigt att förstå är dock att det är först när dessa nya tankar ”satts i verket” och används ute i samhället, av många aktörer, som det går att uttala sig om tankarnas värde. Grunden för det arbetet och den synen på kunskap är en väl utvecklad förmåga till ansvar, men inte ett personligt ansvar hos ett fåtal utan ett kollektivt ansvar som inte känner eller accepterar några som helst gränser.