Det är viktigt att hålla fast vid denna definition och dessa insikter, annars har vi snart inga samhällen och ingen jord att leva på, där mänskligheten kan utvecklas och bli bättre på att vara MÄNNISKA och leva i harmoni med resten av livet på jorden som mänskligheten är en integrerad del av. Människan har i alla tider drömt om och idealiserat det perfekta och det verkar ligga i den mänskliga naturen att underordna sig auktoriteter. Att utveckla en välvillig generell artificiell intelligens ser jag därför som en, i bästa fall naiv, dröm.
Oavsett vilka förmågor en artificiell intelligens kan komma att utveckla så går det inte att komma ifrån att det handlar om ARTIFICIELLA förmågor. Jag ser hela projektet som en modern variant av den kristna kyrkans dröm om och längtan efter Messias och den frälsning och det löfte om evigt liv som prästerna lockar de troende med. Med Nietzsche ser jag det som ett uttryck för den slavmoral som han varnar för. Frälsningen som människan i alla tiden drömt om kommer inte UTIFRÅN, den måste växa fram mellan och inom oss människor, annars är det ingen FRÄLSNING.
Jag förstår drömmen och är också imponerad över människans förmåga, men till skillnad från teknikutvecklarna menar jag att förmågan måste användas för att förbättra MÄNNISKAN och den MÄNSKLIGA, inte för att försöka förverkliga drömmar om en helt annan värld än den värld vi människor är sprungna ur och del av. Vi äger inte jorden, vi är och förblir beroende av livsbetingelserna på planeten Tellus, och är vi inte ödmjuka inför detta faktum finns en uppenbar risk att vi använder våra intellektuella förmågor på sätt som leder till att vi föröder den enda plats i hela universum där vi kan leva som MÄNNISKOR.
Jag är humanist, värnar humaniora och skissar på en mellanrummets filosofi, av ovanstående och nedanstående skäl. Jag tror på människan, men skräms av hur mänskligheten agerar med och mot varandra och naturen.
Jag ser ett skriande behov av en annan humanism och en annan syn på kunskap. En människo- och kunskapssyn som närmar, istället för fjärmar och som förstår värdet av det som är mellan, det som delas och som alla samtidigt är del av. Idag fokuseras på enskildheter, det som är mätbart och på individen, på jag. Delar av politiken försöker locka väljare genom att förpacka sitt budskap på ett sätt som appellerar till mig. Jag ska få vad jag vill ha, på mina villkor. Det är möjligt, det är ingen utopi, lovar politikerna. Du kan ha kvar kakan och äta den. Även om det är omöjligt är det vad som utlovas, och ansvaret för resultatet lastas över på medborgarna.
Hur vi än vänder och vrider på det är det vi som har att hantera varandra. Jag kan inte få min vilja igenom utan att det går ut över dina önskningar. Därför vänder vi oss mot varandra när vi röstar på den som lovar det omöjliga. Därför behövs en annan humanism, en ny humanism som utgår från det mellanmänskliga. För det är där jag blir jag, i mötet med dig. Det är med dina ögon jag ser och uppfattar mig själv. Jag är ett meningslöst begrepp utan du, och därför är vi det enda som betyder något.
Kulturen är det som hålls samman, av dig och mig och alla andra. Samtidigt är kulturen det som förenar oss. Jag blir jag genom att förhålla mig till det som vi skapar tillsammans. Kulturen ger mig uppslag att blir den jag vill, lika mycket som den begränsar mina möjligheter. Därför är det mellanmänskliga det som kommer först, det är där jag blir till. Utan du, inget jag. Vi behöver varandra för att kunna vara oss själva.
Överallt finns denna typ av relationer. Fast vi ser bara enskilda delar och individer, för vi ser det vi väljer att se. Därför behövs en ny humanism, ett slags relationism. Ett tydligare fokus på vi och det vi gör tillsammans. Framtiden skapas när vi ömsesidigt relaterar till varandra och det är den samlade kraften i allas önskningar och handlingar som ger oss framtiden. Fokuserar vi mer på oss själva än varandra och det som förenar oss, det mellanmänskliga, ökar klyftorna mellan individerna.
En klyfta är ett gap, ett allvarligt hinder för överföring av information mellan människor. Och det vet vi, att avsaknad av information triggar igång fantasin. När vi människor inte vet blir vi nyfikna och den saknade informationen bistår fantasin med. När klyftorna ökar minskar tillgången till information och risken att vanföreställningar uppstår ökar dramatiskt. Därur och med stöd i grundlösa påståenden får alla tvivelaktiga partier sin livsluft. Paradoxalt nog ger klyftorna upphov till en rädsla som skapar behov av ökade klyftor. Växande klyftor är en ond cirkel med andra ord. Och rika gör sig föreställningar om fattiga, liksom fattiga skapar bilder av de rika. Veckopress och medier, som tjänar pengar på behovet av information ökar sin omsättning, skapar fler bilder och underblåser fantasier. Klyftor kan bildas och öka på olika sätt och det är vad som håller på att hända i Sverige idag.
Mellanrum är något helt annat än en klyfta, något väsensskilt. Ett mellanrum är en relation, en del av helheten. Mellanrum kan vara mer eller mindre stora, men det som gör dem till mellanrum är att det finns en relation mellan parterna som är åtskilda. Mellanrum håller ihop, klyftor tvingar isär. Utan mellanrum finns inga relationer. Jag, du och det som finns mellan oss är en enhet. Om jag lever på min sida av en klyfta och du på din finns bara två ensamma individer. Därför är det katastrofalt för ett samhälle att klyftorna växer, för det sliter isär samhället inifrån. Om detta är en tendens eller process som eldas på av medborgarna, om ökade klyftor inte betraktas som ett problem utan som ett tecken på ökat välstånd, då är både fattiga och rika förlorare.
Forskning visar inte att vi människor ofta inte vet vårt eget bästa, men av erfarenhet från forskning och med stöd i en massa olika studier, samt efter att ha reflekterat över frågan under många år, har jag stärkts i uppfattningen, att människor har en tendens att önska sig sådant som inte är bra för dem, även om de vet att så är fallet. Människor tenderar helt enkelt konsekvent att överskatta sin egen förmåga. Det har visat sig att majoriteten av befolkningen anser sig vara bättre än genomsnittet. Det betyder att vi inte kan lita på vårt eget omdöme. För att jag ska bli bättre behöver jag dig och vi behöver varandra och tillsammans är vi beroende av livsbetingelserna här på jorden. Vad vi behöver är en intelligens som förstår och kan hantera det, inte orimliga drömmar om en frälsande ARTIFICIELL intelligens.
Oavsett vilka förmågor en artificiell intelligens kan komma att utveckla så går det inte att komma ifrån att det handlar om ARTIFICIELLA förmågor. Jag ser hela projektet som en modern variant av den kristna kyrkans dröm om och längtan efter Messias och den frälsning och det löfte om evigt liv som prästerna lockar de troende med. Med Nietzsche ser jag det som ett uttryck för den slavmoral som han varnar för. Frälsningen som människan i alla tiden drömt om kommer inte UTIFRÅN, den måste växa fram mellan och inom oss människor, annars är det ingen FRÄLSNING.
Jag förstår drömmen och är också imponerad över människans förmåga, men till skillnad från teknikutvecklarna menar jag att förmågan måste användas för att förbättra MÄNNISKAN och den MÄNSKLIGA, inte för att försöka förverkliga drömmar om en helt annan värld än den värld vi människor är sprungna ur och del av. Vi äger inte jorden, vi är och förblir beroende av livsbetingelserna på planeten Tellus, och är vi inte ödmjuka inför detta faktum finns en uppenbar risk att vi använder våra intellektuella förmågor på sätt som leder till att vi föröder den enda plats i hela universum där vi kan leva som MÄNNISKOR.
Jag är humanist, värnar humaniora och skissar på en mellanrummets filosofi, av ovanstående och nedanstående skäl. Jag tror på människan, men skräms av hur mänskligheten agerar med och mot varandra och naturen.
Jag ser ett skriande behov av en annan humanism och en annan syn på kunskap. En människo- och kunskapssyn som närmar, istället för fjärmar och som förstår värdet av det som är mellan, det som delas och som alla samtidigt är del av. Idag fokuseras på enskildheter, det som är mätbart och på individen, på jag. Delar av politiken försöker locka väljare genom att förpacka sitt budskap på ett sätt som appellerar till mig. Jag ska få vad jag vill ha, på mina villkor. Det är möjligt, det är ingen utopi, lovar politikerna. Du kan ha kvar kakan och äta den. Även om det är omöjligt är det vad som utlovas, och ansvaret för resultatet lastas över på medborgarna.
Hur vi än vänder och vrider på det är det vi som har att hantera varandra. Jag kan inte få min vilja igenom utan att det går ut över dina önskningar. Därför vänder vi oss mot varandra när vi röstar på den som lovar det omöjliga. Därför behövs en annan humanism, en ny humanism som utgår från det mellanmänskliga. För det är där jag blir jag, i mötet med dig. Det är med dina ögon jag ser och uppfattar mig själv. Jag är ett meningslöst begrepp utan du, och därför är vi det enda som betyder något.
Kulturen är det som hålls samman, av dig och mig och alla andra. Samtidigt är kulturen det som förenar oss. Jag blir jag genom att förhålla mig till det som vi skapar tillsammans. Kulturen ger mig uppslag att blir den jag vill, lika mycket som den begränsar mina möjligheter. Därför är det mellanmänskliga det som kommer först, det är där jag blir till. Utan du, inget jag. Vi behöver varandra för att kunna vara oss själva.
Överallt finns denna typ av relationer. Fast vi ser bara enskilda delar och individer, för vi ser det vi väljer att se. Därför behövs en ny humanism, ett slags relationism. Ett tydligare fokus på vi och det vi gör tillsammans. Framtiden skapas när vi ömsesidigt relaterar till varandra och det är den samlade kraften i allas önskningar och handlingar som ger oss framtiden. Fokuserar vi mer på oss själva än varandra och det som förenar oss, det mellanmänskliga, ökar klyftorna mellan individerna.
En klyfta är ett gap, ett allvarligt hinder för överföring av information mellan människor. Och det vet vi, att avsaknad av information triggar igång fantasin. När vi människor inte vet blir vi nyfikna och den saknade informationen bistår fantasin med. När klyftorna ökar minskar tillgången till information och risken att vanföreställningar uppstår ökar dramatiskt. Därur och med stöd i grundlösa påståenden får alla tvivelaktiga partier sin livsluft. Paradoxalt nog ger klyftorna upphov till en rädsla som skapar behov av ökade klyftor. Växande klyftor är en ond cirkel med andra ord. Och rika gör sig föreställningar om fattiga, liksom fattiga skapar bilder av de rika. Veckopress och medier, som tjänar pengar på behovet av information ökar sin omsättning, skapar fler bilder och underblåser fantasier. Klyftor kan bildas och öka på olika sätt och det är vad som håller på att hända i Sverige idag.
Mellanrum är något helt annat än en klyfta, något väsensskilt. Ett mellanrum är en relation, en del av helheten. Mellanrum kan vara mer eller mindre stora, men det som gör dem till mellanrum är att det finns en relation mellan parterna som är åtskilda. Mellanrum håller ihop, klyftor tvingar isär. Utan mellanrum finns inga relationer. Jag, du och det som finns mellan oss är en enhet. Om jag lever på min sida av en klyfta och du på din finns bara två ensamma individer. Därför är det katastrofalt för ett samhälle att klyftorna växer, för det sliter isär samhället inifrån. Om detta är en tendens eller process som eldas på av medborgarna, om ökade klyftor inte betraktas som ett problem utan som ett tecken på ökat välstånd, då är både fattiga och rika förlorare.
Forskning visar inte att vi människor ofta inte vet vårt eget bästa, men av erfarenhet från forskning och med stöd i en massa olika studier, samt efter att ha reflekterat över frågan under många år, har jag stärkts i uppfattningen, att människor har en tendens att önska sig sådant som inte är bra för dem, även om de vet att så är fallet. Människor tenderar helt enkelt konsekvent att överskatta sin egen förmåga. Det har visat sig att majoriteten av befolkningen anser sig vara bättre än genomsnittet. Det betyder att vi inte kan lita på vårt eget omdöme. För att jag ska bli bättre behöver jag dig och vi behöver varandra och tillsammans är vi beroende av livsbetingelserna här på jorden. Vad vi behöver är en intelligens som förstår och kan hantera det, inte orimliga drömmar om en frälsande ARTIFICIELL intelligens.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar