Metareflektioner över (livet med) Flyktlinjer

Flyktlinjer är motsatsen till målstyrning. Det är en inre och yttre upptäcktsresa med bildning och vishet som mål. Jag vill förstå, inte förklara. Jag skriver för att lära och utveckla kunskap tillsammans, inte för att undervisa. Kunskap går inte att överföra från en till en annan, den uppstår och förändras mellan. Detta är tankar som dykt upp under skrivandet, men som utvecklats genom att stötas och blötas mot texter och tankar jag snappat upp på olika sätt och i olika forum. Kunskapen är inte isolerad, den finns och förändras överallt. Det viktiga är därför inte vad man läser utan hur man läser det.

Idag ska jag arbeta med min lärobok och publicerar därför ännu en text från arkivet. Denna gång en stipendieansökan, som inte vann bifall men som ger en bild av hur jag tänker och vad jag vill och tror fungerar. När jag får förfrågan om att komma och föreläsa frågar jag alltid om det utgår arvode, och den blygsamma summa pengar jag drar in investerar jag i bloggen på olika sätt, delvis enligt följande tankar.

Folkbildning, kunskapsspridning och högskolans försummade tredje uppgift

Lyhördhet är viktigt för alla som vill studera och förstå kultur, liksom ödmjukhet inför livets och tillvarons komplexitet. En tvärsäker kulturvetenskap är inte en vetenskap om kultur. Det är kulturvetenskapens moment 22. För att erkännas som forskare idag avkrävs man säkerhet och prognoser för framtiden. Kultur, som är mitt forskningsområde, fungerar inte på det sättet, och därför blir det svårt för kulturforskare att agera i akademin idag. Det är inte bara ett problem för kulturvetare, det är också ett problem för människor och samhället eftersom det påverkar kunskapsutvecklingen. Om man bara lyssnar på den som är tvärsäker och kan visa evidens för det som sägs kommer den som vill säga något, den som vill vara med och påverka utvecklingen, att tvingas uttrycka sig säkert och peka på evidens, vilket inte alltid är det mest vetenskapliga sättet att uttrycka sig, särskilt inte om det är kultur man vill veta något om och lära sig förstå. Mycket talar för att vi lever i en kulturförnekande kultur, vilket paradoxalt nog, oundvikligen också är en kultur; en kultur som får kulturforskare att framstå som mindre vetenskapliga än andra forskare och som därför påverkar synen på kulturen och gör den osynlig genom att kunskapen om den inte tas på allvar. Därför vänder jag mig till XXX för att söka pengar för att kunna bedriva kulturforskning på kulturens villkor.

Bakgrund

Sedan 2011 driver jag bloggen Flyktlinjer vars syfte är att sprida kunskap om olika aspekter av kultur till allmänheten. Arbetet är ideellt och bloggen är reklamfri, vilket är viktigt. Jag skriver både för att nå ut och för att utvecklas som tänkare själv. Sedan starten har det blivit över 4000 bloggposter. Bloggen har klickats på över 900000 gånger och besöks dagligen av runt 300. Bloggen är den plats där snart sagt allt mitt skrivande och tänkande börjar. Där sätts de första tankarna på pränt och testas inför publik. Sedan plockar jag ut det som fungerar, tematiserar, redigerar och arbetar om. På det sättet har jag skrivit både föreläsningar och artiklar samt fyra böcker, och två till är på gång.

Ändamål

Sedan starten har jag levt på inspiration och en ohejdad lust att skriva men det blir med tiden allt svårare att finna nya ingångar. Jag söker därför på detta sätt pengar för att utveckla bloggen och för att få möjlighet att fortbilda mig lite på mer på djupet inom områden som knyter an till mitt forskningsområde men som jag inte är utbildad i. Bästa sättet att utveckla ny kunskap, har jag märkt, är att åka på konferenser som ligger utanför mitt eget område, vilket kostar mer pengar än jag har möjlighet att skaffa fram på annat sätt än stipendier.

Jag tänker mig fyra större konferenser, inom medicin, psykologi, statistik och fysik vilket är områden som tangerar mitt forskningsämne och som jag tror skulle kunna bidra med impulser till nya serier bloggposter och i förlängningen till min utveckling som kulturforskare och författare. Jag har märkt att konferenser är ett slags mellanrum eller undantagstillstånd där jag skriver och tänker bättre än annars, men trots att det gör mig till en bättre kulturforskare finns det idag tyvärr ingen möjlighet för min arbetsgivare att betala för konferensresor som ligger utanför mitt eget forskningsområde.

Förklaring och argument

Orsaken till att jag valt bloggen som medium för kunskapsspridning är att jag tagit intryck av de franska filosoferna Gilles Deleuze och Félix Guattari och deras tankar om nomadologi som kan sägas handla om att lära sig se och hantera komplexitet och förstå kulturens fundamentala öppenhet samt undersöka möjligheter till och förutsättningar för förändring. Min forskning handlar mer om att förstå vad som skulle kunna bli, än om att slå fast vad som är, vilket gör bloggen till ett perfekt verktyg eftersom den når ut snabbt och är interaktiv. Den som vill forska om och förstå kultur måste röra sig och förändras, tillsammans med det man studerar: Metoden kan aldrig vara given på förhand, den måste uppfinnas vartefter och förändras med det som studeras. Kunskapsobjektet och den studerade kontexten bestämmer hur, vad och vart. Och frågan är viktigare än svaret, för frågan styr perceptionen och kognitionen. Det som fungerar är bra och det dysfunktionella är dåligt. Närmare än så går inte att komma en definition av nomadologin. Kulturen är skapad av oss som lever och verkar här och nu. Fler behöver tänka mer på vad de vill och börja reflektera över varför de gör som de gör. Det är första steget mot förändring, och när det steget väl är taget är det bara att fortsätta, ett steg i taget. Om och när många vill samma sak ökar chansen dramatiskt att det blir så även om den här typen av processer aldrig går att styra mot ett mål.

Flyktlinjer handlar inte om att leda något i bevis, utan om att uppmuntra till reflektion, om att främja nytänkande och utmana det givna. En levande och hållbar kultur kan inte måttbeställas eller tvingas fram; även om det är målet kan man bara hoppas på och förhålla sig ödmjuk inför resultatet. Nyttan med denna typ av forskning uppstår i mötet med andra tankar och i reflektionen över det som sägs. En enskild kulturforskare kan aldrig fånga alla aspekter av kulturen som undersöks. För att resultatet ska bli användbart behövs intresserade läsare som inte bara passivt tar emot utan kommer med invändningar. Utan läsare som reagerar och rättar till felen som oundvikligen finns här och var i alla framställningar utvecklas ingen kunskap. Utan samverkan med dem forskningen handlar om och berör blir kulturforskningen obskyr. Kulturvetenskapliga texter som inte är skrivna för att engagera och som mottagaren förväntas förhålla sig passiv till motverkar själva syftet med forskningen som för nomadologen handlar om att öka engagemanget och främja uppkomsten av olika förståelser för kulturen som kan ligga till grund och bilda utgångspunkt för samtal om det som var, är och kan bli.

Jag känner verkligen att jag hittat en uppskattande läsekrets och att tankarna jag sätter på pränt når ut. Det är så klart själva poängen med att publicera texterna. Men värdet av bloggen ligger inte i de enskilda delarna utan i helheten. Det ligger i sakens natur att alla bloggposter inte är lika genomtänkta och det är en del av poängen med Flyktlinjer och viktigt att det får vara så. Ibland har jag fel och misslyckas i mitt uppsåt att vara logiskt stringent och opartiskt kritisk. Vissa analyser haltar. Jag är inte perfekt och det vill jag därför heller inte ge sken av, vilket annars är ett slags norm inom vetenskapen. Många ser kunskap som ett logiskt koherent och sammanhållet system och forskningen som ett pusselläggande där varje enskild bit har ett fast värde som adderas till helheten i takt med att bitarna läggs på plats. I ett sådant paradigm måste varje bit vara felfri för att helheten ska anses vara vetenskaplig. Om en bit innehåller fel faller hela kunskapsbygget. Och så är och fungerar det i många områden. Vissa frågor kan bara besvaras på det sättet och med utgångspunkt i den kunskapssynen. Fast det är inte så jag ser på kunskap. Är det kultur man vill veta något om måste man inse att helheten är skild från delarna, att det inte finns någon linjär kausalitet mellan delarna och helheten. Kunskapen om helheten uppstår i dynamiken mellan delarna och därför har felaktigheter, hugskott, missförstånd och geniala infall alla lika stort värde, inom ramen för helheten, är viktigt att tilläga.

Värdet med Flyktlinjer finns i helheten, i processen som sådan, i rörelsen framåt, förändringen och upprepningarna. Det som skrivits och finns att läsa där är lika mycket del av helheten som det som ännu inte skrivits, och det som står mellan raderna. Flyktlinjer handlar inte så mycket om kunskap om kultur som den speglar kulturen och pekar på betydelsefulla aspekter av den liksom faror och risker som finns inbyggda i den men som är svåra att se om man inte skaffar sig perspektiv. Jag skriver och läser det jag skriver för att bli bättre på att se och förstå kulturen som jag liksom alla andra lever i och står begravd i upp till halsen. Kunskapen om kultur finns liksom värdet med Flyktlinjer i helheten och dynamiken mellan delarna, i spänningarna, motsägelserna och komplexiteten. Skriver man om kultur är det inte lika viktigt att tänka sig för innan man sätter ord på sina tankar som om man skriver om andra områden. Kulturvetaren är del av och befinner sig mitt i sitt studieobjekt. Att skriva om kultur är delvis att skriva om sig själv och kulturvetenskap handlar om att upptäcka både delarna och relationerna mellan; därför skriver jag lika ofta om mig själv och blir jag ibland personlig, på gränsen till privat, som jag skriver om filosofi och dagsaktuella händelser. Det är i mångfalden av ingångar och uttryck, tankar och stilar, grepp och ämnen som värdet med Flyktlinjer står att finna.