Dagens bild: Vinnare blir förlorare, förr eller senare

När jag fick syn på dagens bild kom jag direkt att tänka på en tanke jag burit med mig sedan avhandlingsarbetet, om manlig makt och överordning som ett slags Pyrrhusseger. "Alla" ser upp till och åtrår makten, men den anses inte värd mödan och umbärandena som krävs för att uppnå den. Min avhandling handlade om lastbilförare och jag utgick från ett kritiskt maskulinitetsperspektiv. Jag såg omgående att truckermaskuliniteten, som jag mötte både bland förarna jag intervjuade och åkte till utlandet med, och i filmer, artiklar och i andra sammanhang, var kompatibel med sådana manligheter som på film har gestaltats av till exempel John Wayne och (med vissa reservationer) Clint Eastwood. Det är en typ av manlighet som också brukar förknippas med sammanslutningar som motorcykelklubben Hells Angels (se Charpentier 1996, Thompson 1967) eller kustjägarna (se Jacobsson 1998). Denna typ av manlighet brukar inom mansforskningen karakteriseras med följande fyra kännetecken: 1. Fjollighet, nej tack: behovet att vara annorlunda än kvinnor. 2. Det stora hjulet: behovet att vara överlägsen alla. 3. En stadig bit: behovet att vara oberoende och känna personlig tillförsikt. 4. Ge dom ett helvete: behovet att vara mer kraftfull än andra, med våld om så krävs (jfr Harrison m fl 1995:237). Med undantag kanske för den sista punkten stämmer denna karakterisering väl in på myten om truckers som jag vill återknyta bekantskapen med innan jag går över till diskussionen om bilden.

Som utgångspunkt för en analys av den här formen av manligheter väljer jag att utgå från en välkänd sångtext av countryartisten Jonny Cash: ”A boy named Sue”. Vad som gör låttexten användbar i detta sammanhang är att den ger ett inifrånperspektiv på den process som man tvingas genomgå för att tillägna sig det som beskrivs i ovanstående punkter.

Låttexten är en berättelse om en pojke som av sin far, strax innan denne övergav hemmet, fick namnet Sue. Att som man vara döpt till ett kvinnonamn är inom ramen för den kontext där pojken växer upp ungefär det värsta man kan tänka sig. Genom hela sin skolgång trakasseras han också på grund av sitt namn och när Sue växt upp drar han på grund av skam från stad till stad. Eftersom han inte accepterar att bli hånad hamnar han ständigt i slagsmål. ”Livet är inte enkelt för en pojke som heter Sue”, säger han. Att fadern övergav familjen känner han ingen bitterhet över, men eftersom denne givit honom ett flicknamn har han tilldelat sig själv en livsuppgift, att söka efter fadern och döda honom. Slutligen finner han honom, på en bar. Mötet resulterar oundvikligen i en våldsam uppgörelse mellan männen, först med knytnävarna, sedan med kniv. Far och son hamnar slutligen ute på gatan, uppställda mitt emot varandra med laddade pistoler. Avgörandet är nära. Just innan Sue ska avlossa den förlösande kulan, ler fadern mot sonen och säger:

Den här världen är hård och om en man ska klara sig i den måste han vara tuff. Jag visste att jag inte skulle finnas där för dig, så jag gav dig det där namnet och tackade för mig. Jag lämnade dig i trygg förvissning om att du skulle bli tuff eller dö. Det är det där namnet som har hjälpt dig att bli stark. Det märker jag när vi slagits. Du har din fulla rätt att hata mig, och jag skulle inte anklaga dig om du dödade mig. Men innan du gör det borde du tacka mig för dina muskler, ditt mod och din manlighet – För det var jag som gav dig namnet Sue!

Förklaringen leder till försoning. Men, och det är själva poängen med att presentera låten här, när Sue tänker på egna eventuella barn säger han avslutningsvis, med eftertryck, att de ska få namn som: ”Bill, George eller vad som helst. Utom Sue”. Den uttrycksfullhet som Jonny Cash lägger bakom orden när han räknar upp de klassiska pojknamnen vill jag se som ett tecken på ambivalens i förhållande till det manliga ideal som presenteras i sången. Det Sue tvingats utstå i sitt liv har visserligen försett honom med eftertraktade manliga attribut, men eftersom han poängterar att han inte tänker ge sina egna barn kvinnonamn, kan man misstänka att det inte varit mödan värt. Det kostade helt enkelt mer än det smakade.

Kanske tänker mannen högst upp på prispallen samma sak. Han verkar inte riktigt kunna njuta av segern. Hans blick är fixerad vid timglaset vid hans fötter där sanden obönhörligen rinner neråt. Hans tid på toppen är utmätt, och det gäller inte bara honom utan alla vinnare.

Bild: Ajan

Manlighetsidealet som mytens trucker lever efter handlar om mäns rätt att röra sig i världen för att söka frihet. Den enda relationen han verkligen bryr sig om är den med lastbilen. Kampen om positionen är dock stenhård och det krävs enormt mycket av den som vill försvara sin plats. Enligt en sådan manlighetslogik måste kampen fortsätta, inte bara tills en av kombattanterna avgår med segern, den fortsätter även efter det. Manligheten är en kamp om makt och inflytande som aldrig tar slut. Det finns bara plats för en vinnare. Alla kommer därför förr eller senare att bli förlorare, men genom att koncentrera all uppmärksamhet mot den som solar sig i glansen av sin senaste vinst, högst upp på prispallen, hamnar den aspekten i skymundan. Övriga ser den inte, men den som står där ensam på toppen ser, förstår och tvingas hantera känslan av att allt det han kämpat för kommer att tas ifrån honom.

Vi behöver uppmärksamma det faktum att även vinnaren, förr eller senare, blir förlorare när en mer kompetent utmanare träder in i den eviga kampen. Tittar man på tungviktsboxningen med sådana glansögon är det en enda lång rad av förlorare man ser, vinnarna kliver aldrig upp i ringen och står inte på prispallen, de arrangerar galorna som lockar publik som betalar för att se på när männen kämpar med varandra om de där 15 minuterna i rampljuset innan de oundvikligen glöms bort eller betraktas som patetiska föredettingar.

Det är en sorglig bild av människans otillräcklighet och tillkortakommande. Det där timglaset kanske kan förklara varför män med makt ger sig på Greta Thunberg. Deras hat handlar inte om henne utan om deras egen rädsla över att hon ska få mer uppmärksamhet än dem trots att hon inte deltar i deras kamp om makt och inflytande. Hon kämpar för kunskapens, mänsklighetens och livets på jorden överlevnad, inte för sin egen skull. Hon ser det där timglaset också, men tolkar det inte personligt; hon ser och förstår att det är vårt sätt att leva och tänka (och se på manlighet) som är problemet. Vägen vi slagit in på är en återvändsgränd. Slår vi in på en mer ödmjukt samtalande väg kan alla bli vinnare, men då måste vi inse att vinsten inte handlar om att jag får ta emot folkets jubel eller blir rik, utan om att vi får det bättre tillsammans.