Pedagogik och kulturkritik 7

Lärande handlar om så mycket mer än den kunskap som redogörs för i skolans läroplaner. Livet, kulturen och samhället är resultatet av lärande. Det var utgångspunkten för den "tenta" jag skrev när jag gick den högskolepedagogiska kursen, och det är så jag tänker fortfarande. Det är också därför jag menar att pedagogikämnet har fått lite för mycket makt över lite för många områden idag. När jag skriver om kultur skriver jag om lärande, det var så jag tänkte och min förhoppning är fortfarande att kunna sprida den insikten för att främja samtal om kunskap och det som händer mellan människor. Det är utgångspunkten både för de två läroböcker jag skrivit/håller på att skriva och den kulturvetenskapliga jag hoppas kunna bli färdig med här i vår. Här handlar det om drogerna i kulturen. Förstår vi deras roll och varför människor efterfrågar denna typ av berättelser kan vi bättre förstå vad det är människor söker när de köper och brukar droger.

Hur berättas drogerna

Om jag då tar fasta på vad som sagts hittills och låter ovanstående tankar guida mig genom mitt material då finner jag för det första att DVD-filmer förpackas i boxar som bjuds ut och får ett pris på en ekonomisk marknad, det är så filmerna sprids över världen och därför är det viktigt att inte lämna dessa utanför analysen. Om man tittar närmare på boxarna ser man omgående att de på olika sätt försöker locka fram ett begär efter just den film som ligger i deras box. I min analys här riktas alltså intresset mot filmer där droger har tilldelats en framträdande roll i handlingen. En analys av ett högst begränsat urval av sådana filmer kan se ut så här: Filmen Stoned - the wild and wicked world of Brian Jones, har redan i sin titel en ordlek som tydligt visar vilka aspekter av 1960-talsrockstjärnans liv som uppmärksammas, vilka begär filmen anspelar på och samtidigt är med om att skapa. På boxen står vidare, ”Sex droger och rock ’n’ roll”, ”…otroligt underhållande.” Marknadsföringen av filmen förmedlar alltså även en positiv bild av droger, den får man så att säga på köpet.

En annan film som jag tror aldrig gick upp på bio, men som säljs på lågprishyllorna i videobutiker runt om i landet är filmen Dazed and Confused. Den tar också hjälp av drogerna för att pocka på uppmärksamhet och för att väcka ett begär efter att äga filmen. På dess DVD-box kan man läsa om denna tonårsfilm (som inom parentes sagt inte nämnvärt skiljer sig från andra filmer, det vill säga inslaget av droger i filmen är högst begränsat och utgör inte alls något centralt tema), ”För att inte glömma virkade mössor och kristaller. Det var rock’n’roll, droger och naivitet, men framförallt var man ’Dazed and Confused.” Drogerna används alltså här som ett sätt att marknadsföra filmer som egentligen handlar om något annat. Det begär som redan finns i vår kultur efter (bland annat) droger används således för att sälja en (kultur)produkt, och alla inblandade aktörer tjänar på denna allians eftersom samtliga får hjälp att spridas över världen.

Två andra exempel, vilka knappast hade blivit mycket till film om inslaget av droger helt tagits bort från handlingen är Fear and Loathing in Las Vegas, och Sideways. Handlingen i den förra utgörs i princip av ett konstant rus som skildras, så att säga, inifrån – som publik får man via och med hjälp av kameralinsen följa hur ett drogrus kan se ut och upplevas av den som tagit droger. Det är också på det sättet filmen marknadsförs, som just ett drogrus: ”Buy the ticket. Följ med på färden.” För att peka på andra aspekter av begär vill jag uppmärksamma det faktum att Fear and Loathing …är en filmatisering av en bok av journalisten Hunter S. Thompsson, som mest var känd för sitt bruk av droger. Genom detta ”samarbete” mellan olika aktörer (filmen, boken, författaren, regissören m.fl. och drogerna) ökar den kulturella spridningen av alla inblandade parter.

Sideways är en film som på liknande sätt använder alkohol som handlingens motor, dock med reservationen att här är det rollkaraktärerna som berusar sig och detta skildras med ett utifrånperspektiv. Filmen marknadsförs inte riktigt lika uttalat med hänvisning till alkoholen och vinet, men den kanske främste aktören (i Latours betydelse av ordet) i filmen är ändå vindruvan Pinot Noire. Och försäljningen av och intresset för viner innehållande just druvan Pinot Noire ökade till exempel efter att filmen haft premiär (se t.ex. Bergquist 2007). ”Sidewayseffekten”, som den kommit att kallas ser jag som ett konkret exempel på hur det begär som redan finns i världen kan kanaliseras genom en film och få försäljningen av, till exempel, vin gjorda av druvan Pinot Noire att öka (liksom i förlängningen av detta intresse även resorna till Kaliforniens vindistrikt). Exemplet visar hur drogernas abstrakta maskin fungerar, för väldigt få av de berörda aktörerna kan sägas ha något samarbete, ändå kan effektenbli att de ömsesidigt tjänar på uppmärksamheten.

Begäret finns där som ett bakomliggande omättligt sug, och den kultur vi omger oss med kanaliserar det bara på olika sätt (jfr Deleuze och Guattari 2000). Därför är det en alldeles för enkel förklaring på bruket av droger att hänföra det till några isolerade missbrukande subjekt. Missbruket av droger är bara några av en hel massa olika ytterlighetskonsekvenser av det i samhället inneboende begäret som finns mellan samtliga aktörer och entiteter i världen. Drogerna blir på det sättet inte det huvudsakliga problemet. Svaret (eller åtminstone ett av dem) på frågan hur man ska komma tillrätta med drogproblemet i samhället, menar jag med hänvisning till ovanstående resonemang, bör sökas i hur det underliggande begäret kanaliseras. För att förstå bruket av droger kan man alltså inte begränsa sin undersökning till missbrukare, vilket vore att på förhand bestämma var svaret finns. Istället bör man intressera sig mycket mer för hur det talas om droger i samhället, var berättelserna om och bilderna av droger finns, för det är i och genom sådana nätverk av aktörer som (miss)bruket växer fram över tid, som en konsekvens av samtliga aktörers agerande.

Heroin på film, ett resultat av filmens teknologi och dess abstrakta maskin

Att droger i allmänhet och heroin i synnerhet ofta förknippas med ordet begär är det väl få som opponerar sig mot. Men vad jag vill göra här är alltså att hävda att begäret inte kan förstås som något enbart och exklusivt förknippat med missbrukares sug efter en speciell substans. Begäret finns snarare i världen som en förutsättning för allt handlande. Det växer, enligt Deleuze och Guatari (2000) fram tillsammansmed och mellanolika processer, relationer och aktörer. Begäret jag tänker på är därför alltid positivt i betydelsen en egen kraft, något som påverkar. Fast egentligen går det inte att beskriva eftersom det är abstrakt. Enklast är det kanske att likna det vid exempelvis gravitationen, som är eller i alla fall kan förstås som ett slags begär. Gravitation är något som finns mellantvå aktörer. Det kan inte förstås som en egenskap inuti någon av dem. Själva tyngdkraften kan vi aldrig se eller beskriva på något annat sätt än som en relationmellan fysiska kroppar. På samma sätt menar jag att begäret efter heroin föregår såväl den fysikaliska substansen och skildringarna av drogen på film. Jag utgår alltså från att det finns ett begär redan innan någon kom på att göra en film där missbruk skildras, att begäret fanns långt innan någon sett resultatet av inspelningsarbetet. För att förstå begäret efter heroin behöver man alltså göra sig bekant med på vilka sätt heroin skildras, och hur drogen på olika sätt och i olika manifestationer cirkulerar i världen och genom vilka aktörer heroinet lierar sig, ingår assemblage med.

Utgångspunkten för analysen av nedanstående framställningar av heroinmissbruk är alltså att såväl bilderna som drogerna finns och förekommer i en och samma värld, och det är samma värld/dimension som vi alla lever i. Förutsättningen för att förstå min analys av filmerna är att man inte gör någon skillnad mellan bilderna på duken och biosalongen där bilderna beskådas, det vill säga att man jämställer substansen heroin med bilderna av och berättelserna om den. Vidare måste man förstå vikten av att inte bara titta på bilderna utan också analysera hur det går till när de skapas, visas och konsumeras.

Efter att har sett en massa filmer där droger förekommer i handlingen har jag lagt märke till hur svårt det är att skildra bruket av droger. Det ligger helt enkelt i sakens natur att det är svårt, för effekten av drogerna pågår som bekant inuti den kropp som utsätts för den aktuella substansen. Ändå är det oerhört vanligt att intaget av droger spelar en stor roll i filmens dramaturig. Majoriteten av de som varit på bio vet till exempel hur man tar kokain, inte för att det bara finns ett enda sätt att ta kokain utan för att det så gott som alltid skildras på samma sätt, med hjälp av en spegel, ett rakblad och en hoprullad sedel. Förhållandevis få vet dock hur ett kokainrus känns då det i princip är omöjligt att skildra visuellt. Detta exempel visar ganska väl vad jag vill peka på här. Filmen som teknologi har oundvikligen en lång rad begränsningar och en av dessa är att det endast går att skildra det yttre, ytan. Vad som händer i huvudet och i kroppen på rollkaraktärerna som tar droger, det får man tolka sig fram till med ledning av aktörens kroppsspråk. Med utgångspunkt i filmens teknologi vill jag därför titta närmare på ett fenomen som jag uppmärksammat; intagandet av heroin. På samma sätt som med kokain vet alla cineaster hur man gör om man vill uppleva ett heroinrus, men på samma sätt är det få som vet hur det känns i kroppen när drogen sprider sig i blodomloppet. Hur gör man då, hur går det till rent praktiskt när bruket av heroin skildras på film? Jag börjar med att beskriva hur det framställs i Stefan Jarls film Ett anständigt liv, som är en skildring av autentiska missbrukare och där heroinet, så att säga, injiceras ”på riktigt.”

Scenen börjar med att en svartvit stillbild av en glad kille visas. Berättarrösten säger, ”Det här är Stoffe. Han är död nu.” Sedan växlas det över till rörliga bilder i färg. En närbild på en smutsig hand som plockar med en kanyl. Ur en tygpåse plockar handen fram en sked. Bilden zoomas ut. En man framträder, han sitter på golvet på en offentlig toalett. Han sitter på huk och använder toalettlocket som underlag för handhavandet av ”verktygen, det vill säga skeden och den kanyl han plockat fram.” Så lyfter han på locket. Spolar toaletten, och fyller kanylen med vatten från holken. Han fäster nålen på kanylen och sprutar lite vatten genom den. Sedan plockar han av nålen igen och öppnar en ampull med vitt pulver som hälls i skeden. Han droppar lite vatten på pulvret och värmer det sedan försiktigt över lågan från en tändare. Innehållet sugs därefter upp i kanylen. Nu klipps tittaren över till en närbild av ”Bosse”, som intervjuas på en annan plats, om hur vanligt det blivit med heroin i Stockholm. ”Det är lättare att få tag på heroin än en varmkorv”, säger han. Nytt klipp till mannen på toaletten. Han sitter nu på toalettlocket. Fokuserar den fyllda kanylen och nålen. Med tänderna drar han åt en rem runt armen som visar sig vara full med sår. Han letar en stund efter en ådra att sticka sig i. Han får hålla på en stund. Till slut hittar han en på insidan av överarmen. Där sticker han in nålen. Och med smutsiga naglar skjuter han innehållet i kanylen in i sitt blodomlopp. Nytt klipp tillbaka till Bosse som visar sina underarmar. De är fulla med ärr efter nålstick. Nytt klipp, tillbaka till toaletten, där mannen lossar på remmen. Drar några halsbloss på en cigarett och lägger sedan upp fötterna mot väggen och lutar sig tillbaka mot toalettens vattenbehållare. Under tiden hör man Bosses röst. Han beskriver miljön där knarkarna lever och hur allt förändrats. Det finns ingen respekt och gemenskap längre. Bara egoism, säger Bosse. Mannen på toaletten genomgår ingen som helst iakttagbar förändring på grund av heroinet. Han sitter bara där orörlig. Ytterligare en skildring av heroinbruk finns med i filmen. Det är en man och en kvinna som delar på en dos, som båda injicerar drogen efter att den värmts över en sked. De sitter i en smutsig trappuppgång. Han skjuter in drogen i en åder på armen, hon i en åder på foten. Sedan sitter de där i trappan och samtalar och om man inte visste att de skjutit heroin är det omöjligt för ett otränat öga att ”se” att de är påverkade.

Nästa exempel är hämtat från den mästerliga filmen Requiem for a dream, som är regisserad av Darren Aronofsky. På DVD-boxen står det att läsa att Aronofski, ”skapat en mycket visuell och skakande film. Med ett originellt bildspråk och berättargrepp samt sitt experimentella ljudarbete skildrar han missbrukets allra innersta väsen.” Vad jag vill diskutera här är hur det går till rent tekniskt, vilka bilder och ljud används för att skildra bruket och effekterna på kroppen av heroin? Ganska snabbt förs heroinet in i handlingen, genom att huvudrollsinnehavaren efter några minuter pantsätter en TV som han tagit från sin mor. Sedan följer ett snabbt klipp till ett mörkt rum där en påse öppnas med tänderna. Klipp till en närbild på en tändare som brinner. Oerhört snabba klipp med extrema närbilder av först pulvret som löses i vatten, vätskan som bubblar i en kapsyl. Innehållet som sugs upp i en kanyl. Närbild av en pupill som vidgas. En ny kanyl som fylls och en annan pupill som vidgas. Hela sekvensen är ljudsatt med dunkande musik och närgångna ljudeffekter av fräsande vatten, vätska som sugs upp i kanylen, suckar av välbehag när drogen sprider sig i kroppen. Sedan direkt över till en panoramabild där huvudrollsinnehavaren och hans kompis diggar till musiken i lägenheten och skattande uttrycker tillfredställelse över reaktionerna som drogen framkallar. Allt flimrar förbi på några få sekunder. Man hinner knappt se vad som händer, ens när man tittar på det i slowmotion. Genom hela filmen visas med regelbundenhet denna typ av snabbt förbiflimrande sekvenser, varje gång någon nyttjar droger. Allt drogbruk skildras på samma suggestiva sätt. Mammans missbruk av kaffe och tabletter, rökandet av marijuana och heroinet, som är den drog hela filmen cirkulerar kring. Alltid genom oerhört snabba och suggestivt ljudsatta sekvenser. Detta oavsett om det är i filmens inledningsskede, där drogen framkallar positiva känslor, eller om det är mot slutet då den oundvikliga undergången är nära. Det som skiljer de olika skildringarna åt är vad som händer efter klippen när reaktionerna av drogen ska beskrivas. I början är det vällust och lycka som ageras, men mot slutet blir gesterna allt mer intetsägande och det som antas hända inombords är i princip att rollkaraktären lyfts upp till ett normaltillstånd. (Från ett könsperspektiv kan det vara intressant att lägga märke till att heroinet av den manliga huvudrollsinnehavaren intas medels kanyl, medan flickvännen tar drogen genom att dra in den i näsan från en spegel med hjälp av en rullad sedel). Just detta sätt att skildra intagandet av heroin har blivit ett populärt sätt att skildra drogmissbruk på ett effektfullt sätt. I filmen Gridlock’d används nästan exakt samma klippmetod vid ett flertal tillfällen. Men där i ett komiskt sammanhang. ”A verry funny adventure”, står det på framsidan av DVD-boxen. ”Fresh and funny twist on the buddy movie”, står det på baksidan. Samma heroin och samma metod att injicera det, skildrat i två helt olika sammanhang.

Hur kan man då analysera framställningarna av heroinmissbruk? Ett sätt att göra det på är att lägga märke det faktum att det inte finns några stora skillnader mellan sättet som skådespelarna agerar på i Requiem for a dream och Gridlock’d och vad som skildras av Stefan Jarl i Ett anständigt liv. Det som skiljer framställningarna åt är användandet av effekter som klippteknik och ljudsättning. Om man betraktar Requiem for a dream som en aktör i ett ekonomiskt system går det att hitta rimliga förklaringar och förhållningssätt till iscensättningarna av missbruket, där tragiken och hopplösheten delvis skyms bakom musikaliska effekter och klipptekniker. Frågan är om man som tittare hade orkat följa det oerhört tragiska och smärtsamma skeendet, om de inte omgärdats av effekterna? Om det är så, då bör effekterna betraktas som ett slags eftergift för filmmediet ekonomiska ”lagar.” Det kostar pengar att skapa film, och en film som ingen vill betala för att se, den är dödsdömd redan på manusstadiet. Därmed kan man säga att våra kroppar sätter gränser för vad som kan skildras på film, de flesta människor orkar helt enkelt inte med att se vad som helst. Samma aspekt betraktad i ljuset av filmen Gridlock’d visar även att filmens abstrakta maskin inte har några andra hänsyn eller intressen än att nå spridning. Och den tar hjälp av, samtidigt som den kanaliseras genom, det begär som föregår både filmerna och drogerna.

Drogtemat, betraktat i ljuset av detta kan därmed sägas vara ett uttryck för samma begär som med tiden leder till döden, för människor som Stoffe i Ett anständigt liv. Och detta alldeles oavsett vilka intentioner som Darren Aronofsky eventuellt kan ha haft med filmen. En vanlig uppfattning om Requiem for a dream är annars att den skulle avskräcka från bruk av droger, men det tror jag är en alldeles för enkel förståelse av det begär som driver oss människor och den kultur vi lever i. Och det gäller naturligtvis även en sådan film som Ett anständigt liv, och alla andra filmer där droger skildras på ett eller annat sätt.