Idag är första dagen efter jul som jag går upp i ottan och åker till jobbet. Efter den vila och andhämtningspaus som helgerna inneburit gör jag det med glädje. I mellandagarna har jag arbetat hemifrån och på helgdagarna har jag läst manus och skrivit på min lärobok. Jag har varit både ledig och befunnit mig i kunskapen utan krav på prestation, precis som jag önskar mig eftersom det är där jag lär mig mest. Tacksamheten jag känner över att samhället investerat i mig och den utbildning jag fått möjlighet att gå är gränslös. Jag ser inte min utbildning som något jag fått, den är både något jag kämpat för; men den är också ett hedersuppdrag, eftersom samhället, det vill säga skattebetalarna, har investerat i mig och den möjlighet jag fått att studera.
När jag klagar och pekar på problem i akademin och sättet som högre utbildning organiseras, när jag oroas över den svenska skolan och studenternas bristande förkunskaper, är det av omsorg om kunskapen och för att jag värnar samhällets investering i utbildning och forskning. Jag är ju själv en skattebetalare. Utgifterna för skola och utbildning är en tung post i kommunernas och statens budget, men det är ingen kostnad utan en investering och jag är ödmjuk inför det faktum att min lön betalas av det allmänna. Jag vill inte bara få min lön och sedan göra minsta möjliga, det har jag aldrig velat. När jag arbetade som bagare tänkte jag alltid på kunderna som köpte bröden, bullarna och tårtorna. För mig var det bara en vanlig dag på jobbet, men för den som köper en bröllopstårta är det en dag att minnas resten av livet. En av anledningarna till att jag tröttnade och kände mig instängd i bagerivärlden var att många av mina arbetsgivare fokuserade för mycket på företagets vinst och för lite på brödbakandets roll i det stora hela. Som lärare och akademiker är jag inte hänvisad till min arbetsgivares syn på saker och ting eftersom jag som statsanställd arbetar mycket mer direkt på uppdrag av dem som ytterst betalar min lön, och det faktum att jag får möjlighet att bidra till samhällsbygget är ett privilegium som inspirerar och gör jobbet roligare.
På vilket sätt är utbildning en investering? Utan kunskap -- och när jag talar om kunskap är det i ordets allra vidaste betydelse. Jag disputerade i etnologi, men har aldrig begränsat mig till något specifikt ämne. Det är vetandet jag är intresserad av, kunskapen som sådan. Vad vet vi redan, vad är möjligt att veta och vad går inte att nå kunskap om? -- är människan och ytterst livet på jorden, eftersom mänskligheten brett ut sig som vi har och även har tagit oss rätten att diktera villkoren för alla andra arter, utlämnad till känslor. Mänskligheten har i kraft av sin storlek och det inflytande människorna har på klimatet och livsbetingelserna på jordet ett ansvar att förankra alla beslut som invider, företag och andra organisationer samt samhällen tar i den för tillfället bästa kunskapen. Och de som vet och förstår har ett ansvar att kritiskt granska både kunskapen som sådan och människor och organisationer som uttalar sig om vad som kan och behöver göras. Livet på jorden står och faller idag med kvaliteten i den kunskap som mänskligheten gemensamt förfogar över och använder.
Som lektor är jag del av och ansvarar för en liten skärva av kunskapsutvecklingen och det uppdraget tar jag på största allvar. Nyttan med utbildning och högskolan är inte kortsiktigt ekonomisk. Det är näringslivets företrädare och en del politiker som väljer att se det så. Ekonomin är tvärtom ofta ett hinder för utveckling av verkligt viktig och hållbarhetsfrämjande kunskap. Och eftersom ekonomin driver utvecklingen samtidigt som den bygger på den orimliga utgångspunkten att obegränsad tillväxt är möjlig i en begränsad värld, behövs en balanserande motkraft: KUNSKAP. På nysvenska kallas den som påpekar detta för vänsterpopulist, vilket säger allt om kunskapens status i dagens samhälle. Det gör mitt arbete ännu viktigare och därför är jag mer inspirerad än på länge så här i början av året.
Anledningen till att ekonomin har fått så stort inflytande över tänkandet och poltiken är att många verkar tro att pengar skapas av entreprenörer och att samhällen byggs av företag. Aktieägare i alla fall som auktoriteter, och eftersom pengarnas makt är större än kunskapens (i alla fall i ett samhälle där kunskapen anses sakna egenvärde) är det deras intresse av att tjäna mer pengar snabbare som överordnas forskarna och kunskaperna som förvaltas av akademin. Det är minst sagt olyckligt. Pengar är ingenting i sig utan uppstår mellan människor och i ekonomiska flöden. Alla arbeten är del av samhället som en helhet, både privata och offentliga anställningar. Pengar är pengar och deras värde bestäms av tillgång och efterfrågan. Privata företagare som ser sig som samhällets ryggrad blottar sin okunskap om hur saker och ting fungerar. Utan kunder som köper deras varor eller tjänster och utan anställda som utför arbetet som krävs är företagarna bara helt vanliga människor som alla andra. Det talas om bidragsberoende, vilket är ett annat sätt att göra skillnad på pengar och pengar och männiksor och människor, men det är i själva verket ett av många olika sätt att få fart på ekonomin.
Akademiker och andra vars lön bekostas av skattemedel är inga snyltare utan stolta och ansvarstagande medborgare som drar sitt strå till den gemensamma stacken. Den som ser som som mer värd än andra eller som tror att hen skapar pengar ur tomma intet och som gör allt som står i deras makt för att slippa dela med sig är de verkliga snytarna. Skatt är liksom utbildning en investering i det gemensamma, i samhället som alla är beroende av.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar