Fler tankar om kulturforskning

På senare tid har jag med växande frustration upplevt hur kunskapen om och förståelsen för kultur allt mer håller på att upplösas i samhället, vilket jag tror är en av orsakerna till den växande populismen och faktaresistens som både utgör ett allvarligt hot i sig samtidigt som det är ett hinder för det hållbarhetsarbete som måste utföras för att rädda livet på jorden. Kulturen, menar jag, är samhällets hjärta och blodomlopp; den ger syre åt tankar och för människor samman (men kan också slita isär), och är därför lätt att ta för given, vilket är djupt olyckligt och ett av kulturvetenskapens dilemman.

Min bok om kultur, den som jag rört mig som katten kring het gröt kring sedan i höstas, handlar om detta. Det känns ödesmättat och därför har jag haft svårt att ta tag i arbetet. Jag har levt med boken i snart 10 år nu och nu är det dags att släppa taget och inse att det inte blir bättre. Inte så att jag är rädd för vad andra ska säga om innehållet, det handlar mer om känslan av osäkerhet inför vad som händer sedan. Jag vet inte vad jag ska göra och att befinna mig där jag är nu leder till en massa positivt. Här under julhelgen, till exempel, har fått ur mig ett långt mer skarpare utkast till min nästa lärobok än jag kunnat drömma om. På fredag ska det manuset sändas till förlaget. Några dagar till med skrivande har jag alltså, vid sidan av planeringen för nästa termin och avslutningen av denna. Sedan tar jag tjuren vid hornen och går igenom kulturboksmanuset en sista gång. Under våren ska det sändas till förlag för påseende, det har jag bestämt mig för. Och under hösten ska boken publiceras, i någon form. Det känns bra att veta att det blir så, att mitt skrivande inte står och faller med förlag som går på knäna. 

Värdet med texterna jag skriver finns i helheten, i processen som sådan, i rörelsen framåt, förändringen och upprepningarna. Det som skrivits och finns att läsa är lika mycket del av helheten som det som ännu inte skrivits, och det som står mellan raderna. Min forskargärning handlar inte så mycket om kunskap om kultur som den speglar kulturen och pekar på betydelsefulla aspekter av den liksom faror och risker som finns inbyggda i den men som är svåra att se om man inte skaffar sig perspektiv. Jag skriver och läser det jag skriver för att bli bättre på att se och förstå kulturen som jag liksom alla andra lever i och står begravd i upp till halsen. Kunskapen om kultur finns i helheten och dynamiken mellan delarna, i spänningarna, motsägelserna och komplexiteten. Skriver man om kultur är det därför inte lika viktigt att tänka sig för innan man sätter ord på sina tankar som om man skriver om andra områden. Kulturvetaren är del av och befinner sig mitt i sitt studieobjekt. Att skriva om kultur är delvis att skriva om sig själv och kulturvetenskap handlar om att upptäcka både delarna och relationerna mellan. Det är i mångfalden av ingångar och uttryck, tankar och stilar, grepp och ämnen som värdet med den kulturvetenskap jag bedriver står att finna. 

Många ser kunskap som ett logiskt koherent och sammanhållet system och forskningen som ett pusselläggande där varje enskild bit har ett fast värde som adderas till helheten i takt med att bitarna läggs på plats. I ett sådant paradigm måste varje bit vara felfri för att helheten ska anses vara vetenskaplig. Om en bit innehåller fel faller hela kunskapsbygget. Och så är och fungerar det i många områden. Fast är det kultur man vill veta något om måste man inse att helheten är skild från delarna, att det inte finns någon kausalitet mellan delarna och helheten. Kunskapen om helheten uppstår i dynamiken mellan delarna och därför har felaktigheter, hugskott, missförstånd och geniala infall alla ett potentiellt sett lika stort värde inom ramen för helheten, är viktigt att tilläga. 

En levande och hållbar kultur kan inte måttbeställas eller tvingas fram; även om det är målet kan man bara hoppas på och förhålla sig ödmjuk inför resultatet. Därför handlar min kulturforskning inte om att leda något i bevis, utan om att uppmuntra till reflektion, om att främja nytänkande och utmana det givna. Min forskning handlar mer om att förstå vad som skulle kunna bli, än om att slå fast vad som är. Eftersom kultur är förändring mer än något annat är det så det måste vara. Den som vill forska om och förstå kultur måste röra sig och förändras, tillsammans med det man studerar: Metoden kan aldrig vara given på förhand, den måste uppfinnas vartefter och förändras med det som studeras. Kunskapsobjektet och den studerade kontexten bestämmer hur, vad och vart. Och frågan är viktigare än svaret, för frågan styr perceptionen och kognitionen. Det som fungerar är bra och det dysfunktionella är dåligt. Kulturen är skapad av oss som lever och verkar här och nu. Fler behöver tänka mer på vad de vill och börja reflektera över varför de gör som de gör. Det är första steget mot förändring, och när det steget väl är taget är det bara att fortsätta, ett steg i taget. Om och när många vill samma sak ökar chansen dramatiskt att det blir så även om den här typen av processer aldrig går att styra mot mål.

Nyttan med denna typ av forskning uppstår i mötet med andra tankar och i reflektionen över det som sägs. En enskild kulturforskare kan aldrig fånga alla aspekter av kulturen som undersöks. För att resultatet ska bli användbart behövs intresserade läsare som inte bara passivt tar emot utan kommer med invändningar. Utan läsare som reagerar och rättar till felen som oundvikligen finns här och var i alla framställningar utvecklas ingen kunskap. Utan samverkan med dem forskningen handlar om och berör blir kulturforskningen obskyr. Kulturvetenskapliga texter som inte är skrivna för att engagera och som mottagaren förväntas förhålla sig passiv till motverkar själva syftet med forskningen som för nomadologen handlar om att öka engagemanget och främja uppkomsten av olika förståelser för kulturen som kan ligga till grund och bilda utgångspunkt för samtal om det som var, är och kan bli.